Idag är vi alla norrmän.

Jag vill börja med att skriva att jag från djupet av mitt hjärta beklagar den enorma förlust som anhöriga till de mördade ungdomarna på Utöya och de omkomna vid bomben i Oslo utsätts för
Jag sänder mina tankar till de överlevande, de som inte hade samma tur, till anhöriga som förlorat någon och till anhöriga till de överlevande. Jag önskar dem styrka att leva vidare, styrka att bearbeta det de upplevt, styrka att stötta och hjälpa.

Jag har nog aldrig haft så svårt att hantera något jag läst om i media som det här. I regel brukar jag ha ett visst mått av förståelse för vad som anlett att en människa begått ett hemskt brott. Jag som sagt att jag kan tänka mig att arbeta inom kriminalvården med exempelvis människor som begått sexualbrott kan vara ganska rationell i min syn på människor som begått brott. Jag skulle aldrig försvara exempelvis en pedofil, men jag försvarar hans eller hennes rätt att inte få sitt namn publicerat och att efter avtjänat straff med psykiatriskvård få en chans att återvända till samhället och börja om på nytt. Men när det gäller mannen som brutalt sköt ihjäl ungdomarna på Utöya känner jag bara en brutal avsky och ett äckel. När jag ser hans ansikte på löpsedlarna tittar jag bort. Jag känner bara hat, och hat är något jag inte vill ha i mitt känsloregister.
Han har inte bara dödat en mängd av storasystrar, söner, kusiner, flickvänner, bästavänner, har har också gett alla de andra lägerdeltagarna sår för livet. De har inte bara att handskas med sin sorg över förlorade vänner framför sig, utan de kommer få bearbeta och leva med denna traumatiska upplevelse i resten av sitt liv. Ett liv som alla av dem kanske inte klarar av att leva.

Det är viktigt att media rapporterar. Det är en världsnyhet. Framförallt för att man aldrig ska låta något liknande hända. Men nu har det börjat bli för mycket. Det kablas ut bilder med cencurerade lik. Historier från överlevande publiceras. Det blir mer och mer kvällstidnings sensation. Det jag frågar mig är: bilden på när mördaren kliver över de han dödat, är det något som vi vill se och bör se? Jag blir oerhört illa berörd. För någon kanske det är kittlande? Som titt-olyckorna som inte sällan händer efter en trafikolycka. Folk ska glo så de kör av vägen.
Ingen av de historier från Utöya som jag börjat läsa har jag klarat av att läsa klart. Det är så hemskt att jag inte kan hantera det. För endel kanske det blir lättare att hantera genom att läsa vad de var med om? Jag har läst och hört för mycket. Och det är redan tillräckligt för att se bilder spelas upp i mitt huvud, bilder som antaligen inte ens är i närheten av vad ungdomarna upplevde, men bilder som ger mig mardrömmar.
Det var samma sak efter Tsunamin i Thailand. Bilderna blev grövre och grövre. Jag fick mardrömmar och tsunamivågor efter alla berättelse vi fick läsa i dagstidningarna. Flytande, livlösa, illa tilltygade kroppar blev vardagsmat i kvällstidningarna. Denna typ av nyhetsrapportering vänder jag mig starkt emot. Det har gått över gränsen. Den är hårfin. Vad är nyheter av värde och vad är bara publicerat för att sälja? Nog finns det en stort fascination för det som är morbidt, det säljer. Psykopater, mord och ond bråd död är kioskvältare.
MEN
av vördnad och respekt för alla drabbade anser jag att man INTE ska publicera vilka bilder som helst. Av respekt för de som förlorat sina barn, vänner och syskon.
Behöver vi veta exakt hur brutalt han mördade ungdomarna? Räcker det inte med att veta att det var totalt skoningslöst.

En expertpsykolog uttalar sig i Aftonbladet: "man kan inte dra förhastade slutsatser" som kommentar till någon annan experts uttalande om att mördaren var galen.
Tro fan att han var galen. Sinnessjuk. Psykotisk. Psykopat. Jag känner en sådan avsky att jag inte vill skriva hans namn.

Återigen, det som inträffat är djupt beklagligt och mina tankar finns hos de drabbade.
Kvinnan som är styelesledamot i den stora muslimska föreningen som jag inte minns exakt namn på kommenterade det hela med orden "Idag är vi alla norrmän".

Week of survival.

Imorse lämnade jag av mamma och pappa på Säve flygplats. En hel vecka i Paris. De jävlarna.
Sedan åkte jag runt med min syrra för att hon skulle handla det sista inför Roskilde. Den jäveln.
Själv sitter jag har i värmen och luktar fotsvett. En vecka med katt och gris och ett helt hus med blommor som ska vattnas och dammar som ska kontrolleras, dessutom ett jobb att sköta.
Det blir lite week of survival för mig. Men det kan nog vara bra. Man är ju ändå 24.

Hur ska ni ha det?

Något som verkligen irriterar mig är när folk i allmänhet, gnällspikar i synnerhet, ska kritisera domstolsbeslut. Givetvis ska man säga ifrån då det begåtts fel, om man faktiskt har på fötterna. Men tendensen är att man gapar om besluten utan att ha någon som helst kunskap om vad påföljderna innebär och det gapas bara i medialtuppmärklsammade brottsfall.

För det första tror många människor, folk som ändå har en bild av att de vet och kan, att rättspsyk är som semester. Det är fel. Ekobrottslingar har semester. På rättspsyk är du inslåst och behandlas. På fängelse är du också inlåst, men du är inte dömd till vård och kan med andra ord sitta i tio år utan att ta emot vård. Dock kan du få straffet förkortat om du deltar i programverksamheten, dvs behandlingen.
Ändå blir folk som tokiga när någon otäck sexmördare som figurerat på 8 helsidor i Aftonbladet får rättspsykiatriskvård. Jaha, säger de, det vet man ju hur det är, ett par månader sen är han fri och kan gå ut och mörda våra barn. Det de inte har en aning om är att det dessutom finns två typer av rättspsykiatriskvård. Det finns tidsbestämd och det finns rättspsykiatriskvård med särskild utskrivningsprövning. För att bli utskriven vid den sistnämnda behandlingen krävs att ett team av läkare, psykologer och psykiatriker bedömmer att du är helt frisk. Är du inte det kommer du inte ut. Det finns de som sitter hela sitt liv.
Mannen som mördade Elin Krantz fick fängelse. Då gapade folk om rättspsykiatriskvård. När mannen som begått serievåldtäkter i Örebro dömdes till rättspsyk gapade folk om fängelse.
Hur ska ni ha det?
Eller har kvällstidningarna fuckat upp erat system så fullständigt att ni helst skulle vilja leva i en Camilla Läckberg roman? Iallafall på semsetern.

Midsommar.

Gårdagens midsommardans levererade inte. Förinspelad musik. Förinspelad sång. Ingen karusell som går till kvällen, inget så göra vi när vi tvättar våra kläder. Istället vals. Total förvirring utbröt runt stången. Ungarna tröttnade. Ringen blev ojämn. Någon gammal farbror försökte nitiskt att dansa rätt tilll valsen om jungfrun som går i dansen. Mitt i allt danskaos skriker tanten med midsommarkrans och musikansvar KÖP LOTTER. Glöm inte att köpa lotter!
Hade jag varit en hejare på ringdanser och hur de ska dansas hade jag själv ställt mig i mitten och instruerat. Tanten med musikansvar stod inte ens i mitten.
Vilken besvikelse.
Idag mår jag som jag inte förtjänar. Känns som att jag har hällt i mig 2 flaskor rött och tokdansat till 05:30. I själva verket drack jag två glas vin, lekte lekar, promenerade och somnade innan midnatt.
Men då var trots allt midsommar avklarat. Nu: jobbet.

Christer Sjögrens osäkerhet.

Hittade en Aftonbladet på bussen på väg till havet och dagens regniga midsommarfirande. Jag bläddrade förfärad genom både prognosen timmer för timme och markabra mordfynd tills jag kom till nöjessidorna. Där fastnade jag. Där talade Christer Sjögren ut: "Jag fick aldrig de snygga tjejerna" löd rubriken. Min första tanke var om han får det nu för tiden? Vem vill ligga med Christer Sjögren och hans taskiga hårimplantat? Visst har han lättklädda småbarnsmorsor som svassar runt i något som ska likna en dans under hans såkallade shownummer, men att de skulle göra det för att han är så oemotstånglig är svårt att tro.
Christer berättade öppenhjärtigt att han faktiskt en gång i tiden var osäker på sig själv och hade finnar. I tonåren. Vem fan var inte ett ufo i tonåren? Vem fick de snygga killarna/tjejerna egentligen?
Vad jag menar är att det är ungefär lika relevant att Christer Sjögren varit en osäker 14-åring som att GP gör en halvsida med bild av att en 4 åring halkat vid plaskdammen.
Men att tala ut kanske är det nya svarta? Just sayin.
Året 2011 var året då Patrick Sjöberg berättar om att han utsatts för sexuellaövergrepp. Anton Hysén kommer som första allsvenskafotbollspelare ut som homosexuell. Christer Sjögren erkänner att har en gång varit osäker och ful.

TREVLIG MIDSOMMAR!

Jimmie Åkesson sviker.

Jimmie Åkessons SD har ju länge påstått att de är der enda politiskapartiet som vågar tala om invandringen och peka på dess påstådda negativa konsekvenser för samhället. Sympatisörerna är stola över att någon "vågar föra invandringen på agendan" som det heter. Undertexten lyder att de som inte talar om invandring inte vågar pga galna fundamentalister och AFA, att man skulle ha en annan åsikt än Jimmie Åkessons SD verkar vara osannorlikt för dessa hobbynazister.
Jag läser dock i Göteborgs Posten att Åkesson, nyligen i ett anförande i riksdagen skulle tala om paritets ställningstagande i ett antal frågor, sådär som partiledarna gör på Rosenbad. Han nämnde varken invandringen, massinvandringen, anhöriginvandringen, det kopiösa bidragsfuskandet, ensamkommande barn som myglar sig in och åtnjuter FNs barnkonvention eller pensionärsjakten som just kvinnor i burka och med barnvagn ägnar sig åt.
Varförinte det?, frågade Gp reportern (Varför hade väll istället varit en fråga ställd i en utopi, då folk med en människosyn från 1940 inte fick sitta i riksdagen). Jo, svarade Åkesson, för dagen INTE klädd i folkdräkt, hör och häpna, det tar fokus från partiets andra frågor. Man blir kallad rasist. M.a.o det blir svettigt för herr Åkesson.
Jaha. Men var det inte så att SD gick till val på orden "Vi vågar prata om invandringen".
Inte för att jag egentligen bryr mig, inte för att jag ligger sömnlös, inte för att jag är förvånad MEN är inte det där att svika sina väljare?

Midsommardans är för barn?

Funderar på midsommar dans och att det är ganska kul med små grodorna. Förutom alla ungar som saktar ner. Ofokuserade med kransar som hela tiden halkar ner över ögonen. De snubblar, ramlar, får gräsfläckar och tar pytte små steg. Att helt stänga de ute vore väll orimligt, med tanker på alla Mama-läsande klassmorsor i det här landet, att styra upp skiten kanske kunde vara mer relevant? Jag tänker, placera en unge mellan två vuxna med starka nypor och så lyfter man lagom när karusellen som ska gå till kvällen virvlar på ackompanjderad av en överenergisk lekledare som försöker peppa i regnjacka och vissna prästkragar samt en dragspelsfarbror i skinnväst. Eller så inser man att dansen är till för att små barn ska få skita ner sina vita strumpbyxor och blommiga volangkjolar.

Dejtinglögnen

Kan man skriva såhär på en dejting sida: Skriv inte till mig om du är ful. Eller töntig. Eller citerar Oscar Wilde. Eller citerar någon överhuvudtaget. Jag är lite rund i hörnen. Gillar inte träning helt enkelt. Har fruktansvärt dålig självdiciplin. Städar när det gror igen. Diskar när det luktar. Har ett rikgit osund förhållande till min katt. Och till min iphone. Kommer antagligen aldrig ta det här på allvar. Kommer antagligen aldrig träffa dig. Jag söker bara lite bekräftelse.
Nej.
Just därför ljuger jag.

Bitchexpedit.

Vad är det egentligen med folk som jobbar som expediter?
Det finns de som är super trevliga och genuint intresserade av att ge service, några få, men de faller tyvärr i skuggan av alla bitchexpediter som tonar upp sig bakom kedjornas kassadiskar eller i något trångt utrymme där de räknar plagg som ska provas.
Idag råkade jag ut för en av de absolut värsta. Det var på H&M i Nordstan som den trendigt uppklädda och allmänt överlägsna tjejen i 20-års åldern hade fått jobb. När intet ont anande jag skulle betala tittade hon inte ens på mig. Hon hälsade inte. Verkade mest beklämd över att hon var tvungen att rikta fokus på att jobba och inte på att snacka skit. Jag verkade mest vara ett störningsmoment i hennes privata samvaro på jobbet när hin sur och snäsig tog betalt och suckade när jag lämnade fram mitt H&M kort. Allt gick i fastforward trots att jag var den enda kunden vid kassan och påsen slängde hon till mig. Efter det vände hon sig mot sina kollegor och fortsatte sitt tjatter. De tycker säkert att hon är en skön tjej, för det var hon, bara inte mot kunderna. Med andra ord ännu en person som inte vet varför hon jobbar som expedit eller vad jobbet innebär.
Fy fan, tänkte jag, och spatserade mot dörren. Jag hade nästan glömt den lilla fittan när larmet började tjuta. Där stod jag, och hela Nordstan tittade på "snattaren". En något trevligare, men lika uppklädd H&M-fashionista kom fram och kontrollerade. Även ett otränat öga som jag kunde se den stora, vita larmpluppen som hängde kvar i koftan. Men jag fick visa kvitto, som om det vore troligt att jag betalar för ett plagg och snor det andra, lägger det i min H&M-påse och kilar ut.
Hur som helst så var tjejen i kassan för stroppig för att komma ihåg att man tar bort larmet från kläderna INNAN kunderna lämnar butiken.
Idiot.

Sen gick min telefon sönder. Jag har redan abstinens.

The bitch is back.

Nu garvar du va?

De senaste dagarna har det verkligen strulat till sig. Sådana där små vardagsproblem som gör att man vill vända ansiktet mot himlen och dramatiskt sucka "Nu garvar du va?" fastän man inte tror på Gud.
Som sagt så ritchades mig långa sommarklänning av på mitten när den fastnade i ett rullstolshjul i helgen, det var tydligen inte tillräckligt, för igår när jag kom hem från skolan och en stund på stan insåg jag att mina byxor var helt upptrasade i rumpan. Inte ett litet fint snitt utan trådig och brett. Jag vet inte hur länge jag gått runt så eller om det ens hände igår, jag är inte en sån som inspekterar mina kläder på morgonen. Jag är inte en Kelloggs Special-K kvinna, jag är en zombie.
Och imorse vaknade jag, som en zombie, med en varm katt vid min sida och snöflingor som attackerade träden utanför mitt fönster. Snö? I maj. Men eftersom vi slapp April-vädret får vi väll betala tillbaka av vårt vackra vårväder. Det kan också bero på att jag i Söndags sa till min kollega att jag inte fattar varför det bara är fint väder nu för tiden. Eller för att jag köpte en sommarklänning igår och som jag hoppades kunna ha på mig på Lördag.
Vems fel det var är egentligen oväsentligt, för som vi alla vet, efter vargavintern som varit, tål inte bussarna snö oavsett varför det snöar. En flinga på framrutan och maxhastigheten sänks plötsligt till 30km/h. <
Så trots att jag försovit mig lite, men ändå hunnit springa till bussen som skulle ta mig till skolan i tid, fick jag stå i snön och vänta. Busskuren var överfull med folk och ingen buss kom det. Tillslut kom det en buss som bara går till vagnen, det hoppade jag på för man vet aldrig med bussen till stan. Ibland dyker den inte upp. Dessvärre fungerade inte dörrarna på bussen och chauffören kunde inte köra. Medans vi sitter i bussen och väntar kommer två bussar till stan och stannar bakom, och sedan åker, utan att man hinner byta buss.
Då blev jag irriterad, om inte förr. Tillslut ber jag att bli avsläppt, alla passagerare följer efter. DÅ går dörrarna igen. Vi klättrar suckande ombord och får åka till vagnen. På vagnen är det smäckat. Som alltid.
Då uppstår alltid ett fenomen jag inte förstår mig på. Ett av alla konstiga kollektivtrafiks beteende. Det står folk överallt. Det är nästan fullt fram till dörrarna, folk står i gången. Och det kommer på fler folk, och alltid är det vissa som ska tränga sig in och gå igenom gången för att hitta en plats antagligen. Är det inte underförstått att folk inte hade stått upp om det fanns sittplatser? Nej, idag är det internationella bendagen och då ska alla stå upp i kollektivtrafiken. Även föraren.
Tillslut kom jag fram till skolan. Osannorlikt nog i tid. Klockan var 8:14 när jag klev in genom dörrarna, 8:15 började den fantastiska juridiska konsultationen.
Godnatt babes!

bitch: självständig, agressiv kvinna.

Jag höll på att ramla ur soffan när jag sökte på ordet bitch i svenska akademiens ordlista. Där står det, svart på vitt: bitch -självständig, agressiv kvinna.

Jag undrar hur han (för det måste vara en man) som kläckt den fantastiska idén att definiera ordet på så vis?
Först och främst: självständig! Självständig? Som om självständig vore ett negativt adjektiv?
Definitionen för tankarna tillbaka till när man opererade bort livmodern på kvinnor som var hysteriska, så modernt känns det!
Att sedan vara tvungna att skriva att det handlar om kvinnor är ju så man blir mörkrädd. Nej, jag skulle inte må bättre av att kalla killar för bitch, men varför är bara självständiga kvinnor bitchar? Om man är man då? En självständig, agressiv man. Vad är han? Finns det något motsvarande ord? Är han en karlakarl? En härlig kille som står upp för sin sak? En sån som får ligga?
Kontentan: självständig är något som män förutsätts vara och kvinnor ska berömmas för att vi är. Eller missgynnas. Det är hårfint. Madonnan och horan.
Appropå hora, slampa definieras som lättfärdig kvinna. Det är också intressant. Killar kan inte vara slampor? Konstigt för jag har känt flera stycken.

Ni skulle ju kunna välja in typ 50cent eller Snoop i Akademien nästa gång någon av gubbarna trillar av pinnen?
Jaha. Men tack iallfall Svenska Akademien, ni har satt ord på exakt hur ojämställda vi är och jag har fått vatten på min kvarn.
Tack!

ps. Bara ett litet tips,

Den där Usama.

Medierna fullständigt svämmade över under gårdagen av nyheten att Usama Bin Laden, Alquaida-ledaren och den påstådda hjärnan bakom 9/11, skjutits av Amerikanska soldater i sin villa . Firandet är ganska morbidt om jag får säga min mening.
Samtidigt förstår jag, och främst handlar det nog om upprättelse, men kanske då inte främst för att just Usama blivit dödat och inte kan göra fler terroratacker, utan snarare Usama i egenskap av symbol för allt vi i västvärlden fruktar, de onda och okontrollerbara krafterna.
Sedan vill jag inte hyckla med att jag faktiskt anser att det är lite sjukt att man skjuter ner Usama med argumentet "för att han har dödat så många oskyldiga människor", på samma gång som USA och Obama hyllas som någonslags hjältar. Sist jag kollade har iallfall USA bombat ihjäl folk i en handfullstater, dessutom låter de sina egna unga medborgare dö som soldater. Eller bombar USA bara 'skyldiga'? Ocivila? Eller är det så enkelt att USA har ensamrätt på att döda?

Många människor som uttalat sig, och som jag talat med, verkar tro att det här innebär ett slut på allt vad terrorism och talibanförtryck heter. Jag är ledsen men det kommer inte hända!
Hur gärna jag än skulle vilja det så är det inte slut. Det är inte under några omständigheter Usama som ensam ligger bakom varenda terrorattack som Alquaida tagit på sig genom åren. Naturligtvis finns det andra män som är beredda att ta över, för mordet på Usama kom knappast som en blixt från klar himmel. Man kan dra en paralell, om än långsökt, till de kriminellagängen som härjat här i Göteborg ganska vilt de senaste åren. Hade det varit så enkelt att man kunde dränera en hel organisation på kraft genom att oskadligöra deras ledare, utåt sett, så hade vi inte haft några kriminellagäng.
Missförståmig rätt, Alquaida är tyvärr inte en man som leder ett antal galningar, det är en organistation med människor som är så hjärntvättade att oavsett om man har Usama att se upp till eller ej så kommer man fortsätta med sitt bullshitkrig.

Jag tror att följden av mordet på Usama kommer innebära att Alquaida inom snar framtid kommer att visa sin styrka, Usama kommer bli en maryr som folk kommer bli ännu mer rädda för muslimer. Faktiskt så föder islamofobin mer fundamentalister än den motverkar, för det extrema växer alltid fram ut ett intolerant klimat.
Men det här är komplext, kanske måste alla nationer förenas och acceptera varandra, alla religioner och alla kultuer för att inte skapa schismer som får människor att bli terrorister? Det tror jag, men jag vet inte. Kanske har jag helt fel, kanske ska världens splittras ännu mer för att finna en lösning?

Slutligen, varför jag inte tänker inte fira att någon dödats, oavsett vem, är så enkelt att jag tycker att det är hyckleri, om man som jag, är emot dödstraff, och jag kommer inte fira att vi ser slutet på terrorismen, för det gör vi inte. Däremot hoppas jag att det här kan vara ännu ett steg i riktningen som får arabvärlden att göra sig av med sina förtryckar regimer, hur det nu ska gå till i en värld som denna. Här vill jag bara poängtera att förtryckarregimer inte har någonting med Islam att göra, trots att många sätter likhetstecken dem emellan. Det visar sig ju gång på gång att varenda ledare har fått stöd av den KRISTNA västvärlden för att ta och behålla sin makt.

Tack och hej.

Catwisperer

Hur firar man Valborg på bästa sätt? Iklädd rosa flanellpyamas framför Fucking Åmål samtidigt som man jobbar på kattviskar talangerna. Använder Ceasar Milans trick på katterna och det verkar ta mej tusan fungera.

Oh what a week

Det har varit en ganska underlig vecka, kan jag konstatera. En underlig vecka ut många avseenden. Förutom att jag har kattfight dagligen här hemma så har jag haft en väldigt rolig vecka. Pimplat vin på Bliss, druckit bärs på taket, dansat mig svettig på kårpuben, lyssnar på Veronica Maggios nya skiva och upptäckt att det finns en hel värld av katter på internet. Kanske kan veckans höjdpunkter också vara

• att jag blivit medlem på ett kattforum. Jag jobbar på kattintresset, trots att jag lovat mig själv att aldrig bli en sådan där djurmänniska som alltid vet bäst. Sådana där som säger, utan att blinka, att man gör fel innan de ens vet vad man gör. Alla som hållit på med hästar, hundar eller har katt vet nog vilken typ jag beskriver. Om inte, så är Mia och Klara karaktären Görel ett praktexempel.


• har klippt av mitt hår och ser ut som Jonathan Lejonhjärta fast ful.


• jag har börjat vattna blommorna. Har en växt som levt i två veckor. Funderar på att köpa fler, Plantagen är bra har jag hört. Ni vet, först kommer katterna, sen kommer växterna, sen kommer kattkoftan, kattörhängerna, rökningen inomhus och BAM där har vi förtidspensionen.


• jag fick ett "loppkärl" av mina föräldrar. No further comments.


• idag på jobbet rev jag av min klänning på mitten. Min långklänning. Mitt i Slottskogen. Den gick av vid midjan. Fick knyta ihop den och se ut som en idiot resten av dagen.


• tänker fira valborgsmässoafton med att damsuga upp all jävla kattpäls och sedan plana ut framför Arn på DVD. Så firar jag in våren. Fylla är för mesar.

Intresse: katt.

Jag känner mig som ett skilsmässobarn. Försiktigt tassar jag mellan köket och det andra rummet. Under köksbordet trycker mamman, helt rädd för farsan Toulouse som patriarkiskt brett ut sig på ryamattan i sovrummet/vardagsrummet. Och när de träffas är det skrik, fräs och utfall. Dessutom är det tragiskt att ett av mina största fritidsintresse blivit katter. Jag kan helt ärligt säga att jag säkert spenderar 20 timmar i veckan med att göra kattsaker.

Katt.

Rör mig i en dimma. Bakisdimma. Med katthår upp till anklarna känns det som. Katten som ska bo här ett tag kom idag. Det råder ett lågintensivt krig i min lägenhet. Kanske är det värsta av allt att den nya kissen är dubbelt så stor och väger säkert tre gånger så mycket som Astrid, och ändå är det Astrid som morrar värst. Där kanske vi har en likhet, hon och jag.
Så idag har jag lärt mig
1) små katter kan låta som hundar
2) jag klarar inte all-nighters utan att vara fullständigt förstörd dagen efter.

Då kickar vi igång påsken.

Nu har jag tagit mig till första anhalten på min påskresa till landet. Är nu hemma hos mamma och pappa. Detta har hänt: katten har fräst åt grisen som svarade med att nysa henne i ansiktet. Pappa försökte lägga kummin i ädelostpajen, mamma hann stoppa honom i sista sekunden. Den laktosfriagrädden reagerar inte som vanlig grädde, enligt min mamma och ja, påsken kan vara hotad.
Just nu håller jag mig ifrån köket, trots att jag är så hungrig att jag nästan svimmar, eftersom att gå och börja rota i kylen när det pågår högtidsförberedelser i mitt föräldrahem är förenat med livsfara.
Fortsätter att blogga, och tvätta istället samnt vänta på världens segaste syster som skyndar långsamt längs Dalslands skogsvägar.

Är du vad du äter?

Sluta aldrig, aldrig, aldrig äta godis innan påsk. Det är den sämsta tidpunkten på året. Jag slutade i Tisdags, började igår när jag fick en påskpresent full med godis. Lite snabbt kalkylerande fick mig att besluta att min nya nyttiga livsstil börjar efter påsk. Kedjerökning och ölhävning i kvällssolen. Godis till kvällsmat, godis till frukost. Om man är vad man äter kommer någon hitta ett litet chokladägg på min huvudkudde medans jag i min nuvarande existensform är som bortblåst.

Påskresan.

Har vaknat, klivit upp, och välkomnat skärtorsdagen in i mitt liv. När jag var liten kunde man lita på att jag sprang runt i kvarteret och delade ut hemgjorde påskkort i utbyte mot godis varje år den här dagen, idag terroriserar jag inte grannarna längre. Inte på det sättet iallafall.
Imorgon åker jag dock till Vrigstad med min familj, min katt och minigrisen. Det kommer vara ett sällan skådat sällskap som ger sig ut på vägarna i den gröna golfen. 2 kattallergiker, 2 normala, en katt och en gris i en bil som inte ens är kombi. Pappa kom dessutom på den otroliga idén att Astrid (katten) ska "ligga i bakrutan" eftersom transportburen är i storlek terrier.
Det är bara det att hon inte kommer ligga i bakrutan. Jag har redan börjat packa ner plåster och bandage för att lägga om alla rivsår jag kommer ha när vi kommer fram.
Förhoppningen är naturligtvis att klara resan utan varken astmaanfall eller kattklor i låren, men man vet aldrig. Det kan gå lite hur som när familjen ger sig ut på vägarna. En gång i tiden hade vi med oss våra undulater på tältsemester, riktigt så långt går vi inte idag.

Glad påsk easterbitches!

Moralfilosofer my ass!

Två moralfilosofer har skrivit en debatt artikel på Dn.se. I debattartikeln tar de upp rätten till fri abort, en potatis som med jämna mellanrum blir rykande het. Jag kan inte sluta förbryllas över att det är så viktigt för endel människor att till varje pris tvinga kvinnor att föda oönskade barn. För när blir ett barn egentligen ett barn? Och vad är ett värdigt liv? För om man värderar fostrets liv högre än moderns liv skulle det i förläningen innebära att man vid en förlossning där komplikationer tillstöter, främst ska fokusera på att barnet överlever och rädda moderns liv sekundärt. För barnet har störra möjlighet att föra världen framåt? Där har ni lite jävla moralfilosofi.

Att börja debattera abort genom att kritisera "kvinnans rätt till sin kropp" är bara ett maskerat kvinnoförtryck. Sedan kan kan säga vad man vill om fosters värde, men att inskränka på rätten till fri abort inskränker på kvinnans frihet.

Våldtäkts argumenter är också populärt. Man ska beviljas abort om man blir våldtagen. Och hur bevisar man det? Idag är det knappt möjligt att få en våldtäktsman dömd i rätten, hur i helvete ska man kunna bevisa att man bvåde blivit våldtagen och gravid? Risken skulle ju också vara att våldtäktsanmälningarna ökar eftersom man då kan få en chans till abort. Och ja, så depserat kan man vara som gravid 15 åring.

Men det är naturligtvis både enkelt och kittlande att som medelålders man, universitetsforskare och moralfilosof börja gräva runt i huruvida det ska vara en kostnadsfråga för den enskilde att ha möjlighet till abort eller att, som de gör i artikeln, jämföra framtidagenerationer i miljödebatten med framtida ännu ej födda barn.
Tyvärr glömmer man bort den sociala aspekten. För om aborten ska begränsas måste också samhället anpassas för att kunna hjälpa föräldrar som inte är redo att få barn, mer stöd till ensamstående, starkare lagstiftning kring faderskapet och faderns ansvar, socialt och praktiskt stöd till unga mammor (och pappor) och framförallt en beredskap med jourhem, familjehem och kanske även återinföra barnhemmen för att kunna ta hand om de barn som inte kan tas om hans om av sina egna föräldrar. För är det verkligen bättre att ha en lagstiftning kring abort som är så restriktiv att föräldrar istället tvingas lämna sina barn? Så som det ser ut i många delar av världen.

Men hur kan en sådan artikel kan påverka människor som genomgått en abort? Naturligtvis kan man inte alltid ta hänsyn till alla, men jag tycker att författarna till den artikeln och många andra som är mot abort bagateliserar ingreppet. De som jag pratat med som gjort abort pratar alla om det med skam i rösten. Det är unga kvinnor som gjorde ett val de tänker på år senare. Det är inte ett lätt val. Det är inte ett val man väljer att göra istället för att använda preventivmedel. Det är ett val man tvingas till på ett eller annat sätt. Antingen för sitt eget liv eller sitt barnsliv. Abort låter själviskt i många människors öron, men vänder man på det är det för många raka motsatsen.

Jag skriver antagligen som en kratta, för jag är upprörd. Det som gör mig upprörd är att medelåldersmän som aldrig har varit, eller kommer vara en gravid kvinna i en utsatt situation tar sig friheten att moralisera i ord som "fostrets intresse".
Jag blir äcklad av hela grejen. Moralfilosofer my ass!

Katthår.

Det är en sak som är lite underlig med mig. När jag vet att jag ska gå upp okristiligt tidigt (kl 06.00 imorgon) så har jag hundra gånger svårare att komma i säng på kvällen än om jag inte behövde gå upp tidigt. Det är som omvändpsykologi. Det är helt omöjligt att komma i säng. Men nog ska jag försöka. I min säng full av katthår. Men jag myser på det.

fruitheaven.

2 lådor gröna vindruvor, 2 mango, 1 låda ruccola, 1 salladshuvud, 1 aubergin, 0,5 kg bananer fick jag punga ut 57 spänn för. Hjällbo borde byta namn till freakin' fruitheaven. Lite som när jag kom till Primark och var säker på att jag dött och hamnat i shoppinghimlen, lite så känner jag när jag botaniserar bland frukterna och grönsakerna. Hjällbos frukaffärern, Primark i London, same - same but different.

1ooo meter fjäril.

Trots att det var fint väder, trots att jag glömt gymkortet, trots att jag glömt nyckeln till hänglåset, trots att jag var sur och trött tog jag mig till gymmer i eftermiddags. Och fy fan vad jag simmade. Jag simmade för kung och fosterland. Jag simmade så jag fick halsbränna. Nog simmade jag konstigt, för det liksom plaskade konstant runt mig konstant. För ett otränat öga hade det kunnat vara fjärilsim, men det kan jag inte. Dessutom fick jag vatten i näsan och munnen, kanske därav halsbrännan. Simteknik är inget jag någonsin fått in, men framåt kommer jag och snabbt går det också. Egentligen borde man alltid simma när man är förbannad på solskenet. Det är lite upproriskt att vara inne i en träningsanläggning när det är 18 grader varmt och vårsol. Är man dessutom irriterad simmar man hundra gånger med målmedvetet. Hata vattnet, älska kaklet var det väll någon som sa? Kände mig som en äkta idrottskvinna, bortsett från min otränade kropp och min taskiga teknik. Sedan körde jag lite vattengympaövningar, som den tant jag är, medans jag tittade ut mot Säveån.

Genom de stora fönstrerna i simhallen såg jag a-laget på andra sidan, vid sitt vindskydd som kommunen i all välmening spikat upp så de ska ha någonstans att sitta när det regnar. Jag kan inte låta bli att tycka att de ser ut att ha det kanska härligt där på andra sidan. De är alltid så många, och glada. Men det får man väll inte tycka. Det är nog inte tillräckligt politist korrekt att säga att de verkar vara ett skönt gäng. Antar att a-lag inte är okej heller. Bara bekymmersryka och en suck, alkoholiserade människor heter det och de är det synd om.

Vårhelvete.

Okej, det är vår, men man behöver inte gå bananas för en sådan trivalitet. Mina grannar är tokiga. Det spelas balkanblås på högsta volym, en hel familj har rullat ut filtar och kör grillpicknick all in utanför mitt fönster så jag får hosta av oset som bolmar in genom mina vädringsöppna fönster. Barnen skriker konstant och de få boende som sköter om dina uteplatser oljar, slipar och målar .Hela området har plötsligt väckts till liv. Visst är det skönt att slippa snö och mörker, men jag tycker ibland att hela den här vårhypen är lite overkill. Helt plöstligt måste man ut och röra på dig, helt plötsligt finns det inte fog för att ligga framför teven inrullad i en Polarvide från IKEA. Nu ska man plöstligt ha ett liv. Jag hinner inte riktigt med och blir sur istället. Sur för att behöva vara ensam. Och är man sur vill ingen vara med en. Ett jävligt jobbigt moment 22. En annan kul siffra är att jag varit singel i två år nu. Har heller aldrig varit tjockare. Härligt.

Missunna mig.

Jag kan bli så fruktansvärt provocerad av människor som är sådär äckligt lyckliga. Det är faktiskt tragiskt att jag kan bli så irriterad på just lyckliga människor. Inte lyckliga i största allmänhet, men ÄCKLIGT lyckliga. Folk som landat ett drömjobb precis efter att de fått en snygg och fräsch lägenhet i stan, hittat vad de tror är sitt livskärlek och dessutom alltid blir bjudna på socialatillställningar där de gör succé. Jag blir inte provocerad bara av att allt det här envisas hända alla utom mig, utan snarare att de älskar det så till den milda grad att de gärna berättar/bloggar/facebookar/vad fan som helst om det. Ja okej. Jag fattar att DU ÄR LYCKLIG. Jag skulle väll kalla mig lycklig eftersom jag är frisk och har tak över huvudet, men i de här människornas mått mätt är jag fan depressiv. Det är där skon klämmer. Egentligen rör det väll sig om ren och skär avundsjuka. För missunnsam skulle jag inte kalla mig, men avundsjuk. Klart som fan att jag hellre glänst på en härlig fest med kärleken i mitt liv vid min sida än suttit hemma med katten i mitt liv och bloggat en ledig fredag. Fast jag tror inte att äckligt lycklig skulle gå särskildt bra ihop med min personlighet. Jag jobbar inte så.

Videokasettband.

Jag har precis insett att jag blivit något äldre. Dels när jag bläddrade igenom bikiniuppslagen i en damtining och istället för att tänka det målgruppen ska tänka "Åh den som hade den bikinikroppen" tänker jag "Så smal, det är ju inte ens nära attraktivtm, det är ju inte sunt. Lite ska det väll vara att ta i?". Egentligen är det väll inte bara jag utan hela min generation som blir äldre. Självklart. När vi hade samtalsövning skulle en av oss spela en liten pojke hos skolkuratorn, och när skolkuratorn frågade vad han gillade att göra hemma svarade han "Titta på video". Alla skrattade eftersom 'ingen tittar på VIDEO längre'. Jag förstod inte. Att jag inte förstod det komiska indikerar att jag har blivit sådär tantig, ni vet sådär så att man vägrar kalla snabel A för 'att' och envisas med att kalla allt man tittar på, oavsett om det är dvd eller bluray eller streamat eller fan och hans moster för 'video'. Men det är ganska skönt att slippa vara den där tjejen som sitter och suktar efter kroppen hos undernärda 15 åringar. Att jag börjar gråta av notiser i tidningen eller blir så känslosam att jag gråter och skrattar om vart annat när jag träffar en kär gammal vän kan väll däremot diskuteras. Dessutom är jag noga med att varje dag innan jag går hemifrån tala om för katten hur länge jag ska vara borta och att hon ska ha det så bra. Sen ropar jag 'Hejdå gumman' och klampar iväg.

Tillbaka.

Nu är jag tillbaka. Efter förra veckan fullspäckad med extrarepetitioner med teaterbarnen har denna veckan varit full av föreställningar. Och vad bra det har gått. Halvknäppta kläder, bortappade trynen och bortglömd scenografi till trots. Jag har känt mig riktigt jävla stolt, att allt arbete jag lägger ner på barnteatern har gett utdelning. Dessutom har jag fått blommor och godis i massor av barn och föräldrar. Jag tycker jag är värd att sträcka lite extra på ryggen. Nu väntar sluttampen på fjärdeterminen. Imorgon ska jag få se mig själv som samtalsledare på video i 20 minuter. Det är inte utan att man är lite skeptiskt till hur man gör sig, dels på film och dels som samtalsledare.

vårkult.

Tycker det här med våren börjar gå lite över styr. Som om livet börjar bara för att det är lite soligt. Mitt bostadsområde har varit helt dött hela vintern. Som en spökstad. Nästan obehagligt till och från. Men igår och idag finns det ingen hejd på folk. De solar, gräver i rabatterna, renoverar lägenheten, har picknick, grillar, barnen leker, barnen skriker, hundarna får springa utan koppel, u name it! Det känns som en kult. Men igår gick jag ut med katten i koppel (har man ingen hund tar man vad man har) och nu ska en annan på promenad i slottis. I've just joind the cult.

Kidsfällan.

Kollar på Lyxfällan och undrar i mitt stilla sinne inte främst hur man kan ta en kredit på Ullared på 10.ooo helt spontant utan snarare hur man hunnit klämma ut 4 ungar när man är 28 år och sedan hunnit gå isär med pappan och gifta om sig för ett år sedan.

Amatören.

Idag har jag släpat hem två fåtöljer från en container. Gröna 50-tals fotäljer i förjävligt skick. Först blev jag överlycklig. Sedan tyckte jag de var lite slitna. Mycket slitna. Efter det insåg jag att jag verkligen inte har någon plats för dem i min etta. Men när jag köper min sekelskiftes villa nära stan, men ändå avskild så man kan ha massa husdjur, kan det komma väl till pass i något härligt rum med fönster som man kan sitta i och gammaldags trägolv. Så slutligen kom jag på den eminenta idén att klä om fotöljerna.

Möt Hanna, amatörtapetserare.

Antagligen kommer det aldrig hända. Om det händer kommer jag köra någon freebasning med ett impulsköpt tyg som jag kommer hata efter en vecka. Jag tänker trälimsfläckar, häftklammer på häftklammer och skrynklor på fel ställen. Fort men fel är historien om min kreativitet. Läsa en bok om hur man klär om en fåtölj hade gjort det hela lättare. Men jag jobbar inte så. Möt Hanna. Amatör.

Leif GW på mynten!

De nya sedlarna presenterades under gårdagen. Egentligen kunde jag inte bry mig mindre. Jag visste inte ens att vi skulle byta. Dock måste jag kommentera de fantastika debatterna detta fött. Emst för att jag alltid måste lägga mig i allting. Okej. Lets do this. Vad är det med människor och att debattera onödiga saker men skita i politiken? Vad är det med att gå man ur huse för någon jävla björnunge eller sälkut eller fucking koalabjörn, men inte fan bryr sig samma människor om att små femåringar tillverkat deras lattemachiatofärgade ryamattor. Det är som om en stor del av befolkningen har en spärr som hindrar dem från att bry sig om viktiga saker, utan bara reagera på skitgrejer. Enligt min obeservation har reaktionerna varit främst två: 1. "Det är för kulturella personer som tilltänkts, vem fan är Birgit Nilsson? Bergman vem? Inget för verklighetensfolk" 2. "För popluärkulturellt" Främsta förespråkaren här är inte helt förvånande Herman Lindquist. Är det sådana vi är? Tillhör ett av två läger: galet pretentiösa eller förnekar allt som inte står i Aftonbladets nöjesdel. Kanske vore det bästa bara att sätta Martin Timell på tjugan, Hasse Aro på hundringen, Peter Settman på 500ingen och Solsidan logotypen på tusenlappen? Så behöver ingen känna sig utanför eftersom de inte vet vem Birgit Nilsson är eller tycker att Berman är för svår. Då elimineras genast problemet med avsaknad av allmänbildning och den uteblivna insikten om att vissa saker bör man ta reda på om man inte vet. Å andra sidan, du är en webbadress från kunskapsbrunnen. Det är inte vedertagligt att i dagens läge ha "jag vet inte vem Sveriges största operasångerska all times high är" som argument. Googla. Men då kommer ju Lindquist åsikter helt att förtryckas mitt i tillfredställandet av "verklighetens folk". Men frågna är hur Herman han själv kan distansera sig så totalt från populärkulturen? Sist jag tittade är han sveriges mest folkliga historiker med både tv4 program och pocketböcker på sitt cv. Jag tänker inte vidare diskutera just detta. Den gyllende medelvägen är dock vägen att vandra. Eller? Förslagsvis kan man eventuellt tänka sig att man klär ut Hasse Aro till Gustav Vasa. Vasa, mannen som aldrig går ur tiden, eller sporten. Timell skulle kunna bli drottning Kristina, lite crossdressing, det är folkligt kul. Folk kan ju inte sluta skratta när en man tar på sig läppstift. En hammare i ena handen och en kalmarunionen karta i andra. Vinnande koncept. Bergman får eventuellt vara Bellman. Eller var Bellman inte jämnställd nog? Folk blir ju även flyförbannade för att Taube skulle få vara på någon jävla sedel och han "glorifierar prostitution". Flickan i Havanna. Igen. Tänker även att man slänger in tre kronor symbolen i Solsidan loggon så får man både lite historia och hockey i valutan. Astrid Lindgren får dra på sig en gammal pippikostym på bilden, för viktigast är ändå Astrid Linggren. Såklart. Där kan vi relatera. En viktig kvinna för folk har jag märkt. Får man inte sin dagliga dos Lindgren blir det revolution. Hon är lika viktig som nubben på midsommar för svenskarna. Astrid can eat my pants! Tillfredställer man nu, genom min kreativa lista, alla gnällspikar som inte har något viktigare att engagera sig i än vilken jävla gubbfan eller kärringjävel som ska sitta på sedeln som man bränner för ett paketcigg och en kvällstidning på fika rasten? Antagligen inte. Personligen tycker jag att årets bigbrotherdeltagare borde pryda sedlarna. Leif GW borde vara på alla mynten. Men det är kanske bara jag?

Hildegard.

Ibland när jag står och diskar, eller varje gång jag diskar blir 'ibland' eftersom jag diskar först när det luktar mögel i hela lägenheten och lukten kan härledas till diskhon (det samma gäller soporna), tänker jag på Hildegard. Min gamla hemkunskapslärare. Jag tror hon hette Hildegard iallfall. Eller så har jag döpt henne efter hemkunskapsläraren som var med i en säsong av Robinson. Nu heter hon Hildegard iallfall. Hildegard följde nog läroplanen väl när hon lärde oss att diska. Man skulle diska glasen först för det var viktigast att de såg rena ut. Sedan var den en ordning man skulle följa. Tror även det var vissa disk och torktekniker som lärdes ut på den gudsförgätna högstadieskolan där jag spenderade det värsta året i mitt liv. Det där disklektionen flyger allt som ofta genom mitt huvud när jag står och gnuggar porslinet med stålull för att få bort förra veckans kafferester (för att inte tala om smoothieglasen). Och nu vill jag ställa Hildegard ansvarig för att jag hatar att diska. För jag hatade Hildegard. Jag hatade hemkunskapen. Jag hatade skolan. Jag hatade nog Hildegard mest för att hon tyckte att glasen skulle vara blänkande rena. Så rena att man fick stå och putsa fucking sönder dom. Sedan den dagen har jag alltid hatat att diska. Nu ska jag bara komma på vem som fått mig att hata att tvätta. Det grundläggande attributuinsfelet har aldrig varit mer till min fördel än nu.

En förbjuden mening.

Det finns en mening som jag ofta tänker på och fnissar för mig själv. En mening som jag väldigt sällan vågar yttra men som jag egentligen hade velat haft som permanent statusrad på facebook. Jag läste den i Djungeltrummans lilla papperstidning en gång för ett par år sedan (ges djungetrumman fortfarande ut som papperstidning? Är jag så gammal så jag fortfarande tror att den ges ut eller är jag för gammal för att ha klubbkoll? Kombo. I guess.) och vad jag minns var det en föreslagen raggningsreplik. Eftersom jag sitter uppe mitt i natten, och man tycks bli något djärvare mitt i natten, med eller utan öl, vill jag nu skriva meningen som så ofta snurrar i mitt huvud. Den har varit som ett mantra de senaste åren. Till och från såklart. Men den dyker upp med jämna mellanrum. Så för er som någon gång sett mig flina för mig själv på vagnen eller skratta till på ett övergångställe kommer nu svaret på gåtan : vad har jag skrattat åt?

HUKA DIG JAG SKA KUKA DIG.

Kan vara den roligaste meningen i hela världen. Jag slår fast att så är fallet.

Pussyleak.

"I jumped on the trampolin and I leaked." Skönt ändå att fittförminskning finns. Plastikkirurgiprogram är alltid lika roande. Nästan som Efterlyst. Underbara Onsdag, tänker jag förkyld framför teven. Först får man sin veckoliga Hasse Aro dos, sen får man se Gurkan i Bigbrother flippa ur för att han inte får kebab och sedan plastikkirurgerna i Tv11. Sedan tänker man "Vart är världen på väg" och sen somnar man gott på hostmedecinen.

Min överman.

Jag har mött min överman. Iallfall när det gäller om att tycka synd om sig själv. Det är just nu OTROLIGT synd om min katt Astrid. Det är så synd om henne att hon ställer sig med tassarna mot sängkanten och imiterar Antonio Banderas karaktär i Shrek när han gör sitt "jag-är-världens-gulligaste-katt-trick". Anledningen till att det är så synd om Astrid är för att hon inte får den maten som hon tycker hon ska få. Här varierar nämligen den fattiga studenten mellan billig mat från ÖB och dyr man från djuraffären brevid ÖB. Ibland blandat i samma skål. Nu äts här inte längre ÖB mat. Här äts visst mest röktkalkon och bacon. Vissa katter är överklasskatter, förpassade i ett liv i ett av Svergie topp 3 fattigaste bostadsområden. Tur att hon inte vet det, då skulle hon fan aldrig sluta spänna ögonen i mig och gny.

The thing about Hasse Aro.

Kan man annat än älska inbrottstjuvarna som började inbrottet med en Delicatoboll och en kaffe i fikarummet? Men Hasse Aro tar det mycket allvarligt.

Sex, ormar och insekter säljer som smör i SMHIS 14 dagar av SOL prognos.

STOR UNDERSÖKNING

SÅ HAR UNGA

KVINNOR

SEX

''Vi tar för oss på ett helt annat sätt"

Dagens löpsedel på GT. Vad ska jag skriva? Till vilken målgrupp är detta riktat? Jag skulle verkligen vilja veta det. Antingen tänker man att vi "unga kvinnor som tar för oss i sängen på ett helt nytt sätt" gärna vill läsa hur härligt frisläppta och knullglada GT vill berätta för oss att vi är. Men att tjejer vågar ta för sig i sängen, vilket vi enligt GT inte gjort tidigare, blir en löpsedel visar ju bara hur jämställt vårt samhälle är. Inte vidare jämställt när det kommer till att ligga. För det skulle ju knappast stå "Så har unga män sex -vi tar för oss!". Aldrig. Så att detta på något sätt skulle vara riktat till oss brudar eller skulle fungera som någon slags feministiskt girlpower symbol är uteslutet. Kan det vara ritkat till unga killar då? Att snubbarna ska veta att FUCK vad vi brudar tar för oss? Det verkar underligt, eftersom vi antagligen ligger med unga killar (eller unga tjejer, men de är ju också inräknade i undersökningen, därav min heteronormativa infallsvinkel) behöver inte de veta hur vi tar för oss. De vet ju redan vilka vilddjur vi är. Det är mycket möjligt riktat till alla svettiga, kaffedrickande, snusande, regain inkletade, nagelbitande, snarkande, hårtarbetande medelålders och äldremän som läser GT. För inte allt för många av de männen får möjligheten att idka älskog med ett 21årigt bombnedlag (för så ser vi ut enligt GTs bilder). Är undersökningen ett fantasifoster som ska bli till erotiskafilmer (sånna där 'kvinnan har det bra' som det heter) på näthinnan på gubbarna? ELLER är det riktat till alla gamla stofiler som tycker att dagens tjejer är SLAMPOR. Det är vi. Helt klart. Vi är slampor. Vad annat kan man vara i denna översexualiserad värld?

Det måste ju finnas en målgrupp? Ett syfte? Vad är det som säljer lösnummer? Om vi tar för oss i sängen, eller på köksbordet, eller i tvättstugan eller på krogtoaletten så låt oss göra det ifred. Det har väll inget nyhetsvärde? Men å andra sidan, om "GETINGPLÅGAN" "HUGGORMSTERRORN" eller "FÄSTINGINVATIONEN" kan återkomma gång på gång varenda jävla år när folk börjat planera inför sommarsemestern så gissar jag att även detta säljer. För sex säljer ju har jag hört. Sex, ormar och insekter säljer som smör i SMHIS 14 dagar av SOL prognos.

Ge mig en jävla fjäril. Bara en enda.

Det är något med Daniel Lemma. Hans sång kan få mig att börja lipa i vilken situation som helst. Idag spelade jag "Loving hands" för teaterbarnen när Askungen och Prins Blod skulle dansa kärleksvals. När Daniel Lemmas underbara röst sjönger "Have you ever been in love when springtime arrives in the city" vill jag bara sluta vara självständig, stryka cynism ur mitt liv och aldrig mer ge utrymme för folk att kalla mig kräsen och bara slänga mig om halsen på första bästa främling. Sedan slänga ner honom, eller va fan, det går bra med en tjej också jag är inte knusslig när jag hör Daniel Lemma, på en filt i Slottskogen. Tvinga honom att skåla i Rosé och hångla. Fy fa-an vad jag vill bli kär. I need some fucking butterflys. De som däremot behöver en butterfykniv i magen är 1. Tjejerna i Glamourana. Kolla på den jävla trailern. Är det så man ska vilja vara eller? Totalt jävla dum i huvudet, men snygg? 2. Tv 3 som har en härlig, glad tjejröst som hör till en tjej som ler stort när hon pratar för att det ska låta trevligt, som berättar att IKVÄLL berättar en SJUTTONÅRIG tjej hur hon blev VÅLDTAGEN av POLISCHEFEN. Läs det högt för dig själv, le, låt som en försäljare och betona versalerna riktigt klämkäckt. Det är Efterlyst i ett nötskall Stay tuned för mer bitchyness.

Silvias jävla fot.

Silvia vrickade foten. Det är nyhetsvärde det. Men att 28.ooo människor omkommit i Japan det har vi redan glömt bort. Förutom lite tragiska bilder på arbetarna vid kärnkraftreaktorerna på Fukoshima, de är det syyyyynd om. Missförstå mig rätt, klart som fan att det är hemskt att människor dör, oavsett. Men jobbar man vid ett kärnkraftverk måste man kalkylerat med att man faktiskt riskerar sitt liv varje dag. Eller förresten, KÄRNKRAFT ÄR SÄKERT. Jag glömde pappa Reinfelds förtroende ingivande mantra. Det är fullt krig i Libyen, människor dör i Elfenbenskusten, Haiti är fortfarande sargat... men Silvia har stukat foten. Oj,oj,oj. Klart Silvias fot är viktigt, hon gör ju så mycket för världens barn. Hade inte hon åkt runt och smilat upp sig på olika barnhem, där handikappade barn hamnar för att ingen vill eller kan ta hand om dom, hade det inte funnits några barn. Då hade alla svultit ihjäl. Jag kan faktiskt förstå, i stunder som denna, de människor som skanderar bort med kungahuset.

Destination Beauty

Som om det inte är läskigt nog att lägga sig under kniven i Sverige för att bli snygg på någon fancy klinik med golvväxter och mjuka morgonrockar. En klinik där läkaren, han med torra men mjuka doktorshänder som ritar på en, ler snällt och säger att det kommer bli bra. Åk gärna till Thailand och gör det! På kliniken som ser ut som ett sämre hotell och läkaren pratar knagglig engelska. Allt ordnat av "Destination Beauty". Herregud, folk är fan inte normala. Åka till Thailand för att operara bröstvårtorna?! DET är fa-an sjukt. Det fick mig att minnas när jag skulle opera mitt öra på Mölndals sjukhus och läkaren kryssade med spritpennan på mig vilket öra det var som skulle operareras, så de inte skulle ta fel. Det känns säkert när kirurgerna inte kan höger och vänster.

Gynekologen.

Jag skulle söka på "Gynekologen i Askim", min nya favoritserie (passa på att se den innan den försvinner från Svt Play) på facebook. Då kommer det upp en person som har "gynekologen" som smeknamn mellan förnamn och efternamn bladn träffarna.

Jag undar i mitt stinna sinne: varför? En hypotes kan vara att han faktiskt är privatpraktiserande gynekolog och vill göra lite reklam för sig på facebook, men bilden stämde inte överrens med en läkare. Kanske är jag fördomsfull som drar den slutsatsen pga ett profilfoto på en solbränd ryggtavla och två maffiga biceps, fulla med ilsket svarta tribaler och annat smått och gott från tatueringsstudion på hörnet. Möjligen inser jag att man kan vara både vältränad och tatuerad som läkare (ändå envisas jag med att få de tunnhåriga och lönnfeta), men att ha en profilbild som ser ut som reklam för ett kriminelltgäng känns inte läkaretiskt. Om jag väljer att utesluta att det är en legitimerad gynekolog som valt att kalla sig förnamn gynekologen efternamn på facebook återstår ännu en besynnerlighet att avhandla: om han nu inte är läkare, vad är då syftet med namnet? Att kalla sig gynekologen kanske kan, för de som aldrig varit med om en gynekologiskundersökning, verka lite spexigt och med syftet att beskriva sig själv som någon som tror att han är kung på att slicka fitta. Kan det vara så denne tatuerade herre har tänkt? Om så är fallet måste jag göra honom besviken genom att berätta att man får inte ligga mer för att man man kallar sig gynekologen. Man får inte ligga alls. Gynekologen kan nog vara den minst sexuellaupplevelse jag haft.

Det kan ju vara så att förnamn gynekologen efternamn är en hobby gynekolog, lite som öltaxin man ringde när man var 17 och skulle på festival. Öltaxi är en man som kommer med bilen till en bestämd plats och langar svarta sopsäckar med smuggelbärs mot ett par hundringar.

Kanske har den här hobbygynekologen en liten mottagning i sin husbil och kör runt och gör ultaljud och känner kvinnor på livmodern? Och han tar endast emot tidsbokningar via facebook. Kontantbetalning, jämna pengar. Eller så är han bara en skojare som fått smeknamnet gynekologen på en fest någongång och tyckte det var ganska festligt. Nu ska jag titta på andra festliga människor som åker till Thailand och förminskar vårtgårdarna.

Aprilskämtet

Har hållit mig från facebook och bloggen eftersom jag försökte upprätthålla mitt Aprilskämt fram tills ikväll. Jag försökte nämnligen lura i folk att jag skulle gå in i Bigbrother huset ikväll. Jag tror inte att någon trodde mig. På ett underligt sätt känns det som att mitt liv hade känts mer meningsfullt i Bigbrother huset. Tragiskt men sant. Men vi ska väll inte sticka under stol med att jag är en ganska patetisk person. Usch. Känns som om deltagarna i Bigbrother är mina vänner. Ungefär som under perioden när jag kollade på Sex and the city varje dag. Man glömmer liksom att allt är på låtas och tror att man hänger med sina polaren. Herregud. Idag är jag tvärförkyld, vilken alltid gör mig extra bitter (vilket förklarar endel). Har legat hela dagen och snorat framför teven, i sängen med katten brevid mig. Söndagstävlingen är i gång på fejjan. Alla har så mycket liv. Så mycket vänner. Eller så ljuger dom. Själv har jag jobbat, jobbat, ätit för mycket socker och kollat på teve. Vilken höjdar helg!

Förstår jag dig rätt när du säger att sidorna i boken saknas?

Min frisör blev sjuk så jag får se ut som hämtad ut "Dom kallar oss mods" en vecka till. Istället för att sitta och stirra in i en 2x1 meter stor spegel med ett frisörskynke sådär tätt runt halsen att man ser ut som bara ett huvud på en kulle av tyg, bestämde jag mig för att förbereda mig inför Samtals övningen idag. Men jag stötte på patrull. Jag har nämnligen kopierat boken (ja jag skulle ladda ner en bil om man kunde, klart som fan!) men på något sätt har jag både lyckats med att missa sidor, kopiera ihop sidor som inte hör ihop och slutligen sätta allt i oordning. Så det blir bara ett förbannat bläddrande fram och tillbaka och vända upp och ner och försöka hitta på vad det egentligen skulle stå på de fyra sidorna jag missade. Men å andra sidan så är det inte svårare än att betee sig lite sinnes slött. Exempel klienten säger : jag är ledsen jag säger: när du säger ledsen, vad menar du då? klienten: jag gråter jag säger: uppfattar jag dig rätt när du säger att du gråter när du gråter när du är ledsen?` Socionomutbildningen = mindfucking på HÖG nivå. Och inte får man ligga heller. Vi ska inte ens prata om kontaktrebusar. Eller jo. Det kommer.

Efterlyst.

Jag kom hem och satte på teven. Hamnade framför Efterlyst trots att jag försöker att undvika det skitprogramet. Inte minst efter kriminalitetskursen jag läste, om inte förr så inser man då vilken förenklad bild av brottslighet som Efterlyst och kvällstidningarna ger "DET KAN HÄNDA DIG" SKRÄCKFILMSMUSIK "NRÄ DU MINST ANAR DET" BLÅTTLJUS. Man skulle kunna argumentera för dem, eftersom att de visar brottoffer och vilken kris det ofta är att utsättas för ett brott, MEN det handlar ju bara om att göra polisfilm på riktigt. Det handlar inte om någon förståelse eller prevention, det handlar om att ge oss Svenssons något att förfasas över henne i tevesofforna. "Klart att blattar gör brott, kolla bara på efterlyst" ska vi kunna säga. Syfte: att gotta sig i hemskheter, att skapa opponion mot FÖRBRYTARNA! Men vi människor gillar ju sånt. Det jag reagerar starkas över är dett de visade foton på han som står åtala för modet på Elin Krantz i Länsmansgården för ett halvår sedan. De säger hans fullständiga namn, visar film från vallningen på brottsplatsen samt film från rättegången. Om det nu skulle vara så att han vore oskyldig, om hans osannolika historia faktiskt visar sig vara sann, vad händer då? Han kommer antagligen bli tvungen att byta identitet och flytta, och hans barn kommer att få utstå det mesta. Jag antar att familjen redan är utsatta. Och är det så, att för att en förälder begår ett grovt brott, ska barnen drabbas? Det är ju faktiskt så, att hans historia än så länge inte går att motbevisa. Tänk om han faktiskt, trots att jag varit en av de största skeptikerna, fick någonslags osannolik panik och tog hennes kläder? Tänk om hans historia är sann? Grundregeln lyder ju att man är oskyldig tills motsattsen bevisas. En grundregel som media för länge sedan slagit sönder och samman. Jag vill förtydliga att jag inte på något sätt försvara eller sympatiserar med den som mördade Elin, det hoppas jag alla är på det klara med. MEN om det nu inte skulle vara han som står åtalad? Då har dessutom två gärningsmän varit på fri fot i ett halvår. Men han som mördade Nancy Tavsan, här i Hjällbo, påstod sig ju också ha sprungit in i situationen, fått panik och lämnat henne blödande. Något som faktiskt gick att motbevisa efter mycket om och men och en segdragen rättegångsprocess. Man borde nog lämna till expertera att spekulera, och trots att media är asätare av värsta sorten, kan faktiskt både polisen och åklagaren sitta på information som ännu inte kommit fram. Nu rapporterar Efterlyst om SEXTORTYKÄLLAREN! Det är ju som SKRÄCKFILM PÅ RIKTIGT. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Nej, jag tycker inte att Efterlyst rapporteringa är relevanta.

Hjärtan i müslin

Vet inte riktigt hur man ska reagera när man inser att det är havrehjärtan i frukostmüslin. Först tycker jag det är gulligt. Sen blir jag arg. Som om kärlekspar har någon slags patent på härliga frukostar. Som om morgonen är öronmärkt för post-its med gulliga meddelande och för tändaljus. När jag nu påbörjat försöket att inte vara ett vrak den första timmen, och då ingår fiberrik frukost, får jag som en kalldusch av grötiga havrehjärtan. Det är sant som jag trott: antingen är man gullig på morgonen eller så är man ett åskmoln. Och morgontrötta människor är ungefär som överviktiga människor: folk anser att vi inte har någon karaktär. Det sista jag behöver är hjärtan. Hjärtan i müslin, jo man tackar. Mina grannar äter nog havrehjärtan. De är precis sådär äckliga som man bara kan vara när man är 25 och nygift. De bakar bröd klockan 06 och står och pussas i dörren. Själv blir det en slät kopp kaffe, om jag har tur, och sen sparkar jag undan veckans skörd av morgontidningarna jag inte hinner läsa för att ta mig ut genom dörren. Hjärtan i müslin, jo man tackar. Ungefär som när jag hade råkat köpa toapapper med kärleksdikter på. Eller ja, dikter och dikter. Det stod saker som "Om jag ler är det för jag tänker på dig". Först fick jag panik. Sen tänker jag att ja, varför inte torka sig där bak med romantiken. Over and out.

Angående earth hour.

I Danmark demonstrerar de för att slopa kärnkraften. Vi är så snälla och artiga vi att vi släcker våra lampor i en timme och tror att det på något sätt räddar världen. Behöver jag nämna att jag tvättade, surfade och kollade på teve. Allt i skenet av lampljus.

Svenskarna tror inte på tomten.

Rubriken löd "Svenskarna tror inte på Jutholt". Ungefär som om man inte tror på tomten. Jag skulle snarare förklara det följande: den svenska BORGERLIGA median tror inte på Jutholt.
Men det är klart, det finns ju ett tomrum som slagpåse att fylla efter Monas avhopp. Bara för Jutholt att plocka upp stafettpinnen: person påhopp och vänta på mediedrevet.

När jag ändå skriver om Jutholt kan jag berätta att idag stod följande på löpsedeln:
Jutholt sambo : "så träffades vi på nätet". Löpet var utformat ungefär som när de skriver artiklar om hur någon 14 årig tjej träffat en sadist på internet som våldtagit och misshandlat henne. För att återkoppla till personangrepp; det är nog inte kul att vara ihop med en sosse enligt Aftonbladet.
Jag kan också skriva såhär ; i don't give a fuck.

Anledningen till att jag bara lyssnar på Sveriges Radio.

Radiopratare med den där rösten hans själv förvränger till både mörkade, djupare och snabbare än han egentligen pratar säger följande:

"Det är ju mycket revolution i världen just nu. Det demonstreras och revolutioneras. Vi på Nrj vill inte vara sämre, utan ska också göra något revolutionerande. Vi lanserar nämligen nrj-wake-up-call appen"

Kommentrarer på detta är överflödiga.

Willy!

Imorgon hänger jag på låset på Willys. Funderade på att tälta utanför entrén, men ångrade mig.

Morgonäventyret.

Vad lång förmiddagen blir när man bli väckt av en betongborr klockan 08. Det har redan hänt mycket idag, och jag har kommit till insikt.

Jag blev så stressad av borrandet i trappuppgången att jag hällde morgonkaffet i en termosmugg och lämnade min lägenhet redan innan klockan slagit nio. Promenerade ner till frilufsparken och hälsade på grisarna. Tog även en sväng förbi bokontoret och gjorde det jag är bäst på; vara besvärlig. Men kom inte direkt någon vart med dom så jag tackade så hjärtligt och fortsatte min vandring.
Eftersom postutlämningen lagt ner här i lilla Eriksbo, något som uppmärksammades både på Tv4 nyheterna och i den fantastiska lokal tidskriften Eriksbo Bladet som är uppkopierad på rosa papper och berättar om stickcafeér och hur man sorterar sopor. Vi boende är generellt sett upprörda. Jag såg det hela som en möjlighet att röra på fläsket och promenerade lite bittert ner till Hjällbo där fiskbilen just slagit upp portarna för dagen. Jag önskar jag var en sådan person som hade råd att köpa färsk fisk, speciellt den 24 i månaden. När jag kom till Hjällbo berättade bingolottsförsäljaren för mig att kassaservice inte öppnar fören klockan 10. Det gav mig 25 minuter med min kaffetermos i Hjällbo Centrum. Ägnade tiden åt ett studiebesök som A-lagare och slog mig ner på en bänk. Istället för öl drack jag kaffe. Svart. Starkt. Vidrigt. Coop-kaffe.

Som vanligt var det den snygga killen i postkassan. Som vanligt såg jag ut som fan. Det gör jag alltid när jag hämtar ut paket av honom. Kul.
När jag väl hämtar ut paketet var jag alldeles för lat för att promenera de 15 minuterna hem, istället makade jag mig på bussen. Så lat är jag. Tur att alla är olika, annars hade träningsfreaken inte fått plats varken i Skatås eller på Friskis.
När jag kom hem var bredbandsinstallarerna i full fart med att limma och borra och dra sladdar och greja hemma hos mig. Jag fick, som den sanna tant jag är, börja med att ursäkta att jag inte dammsugit bakom soffan. Där låg både en trasig plastsked och pärlor. Egentligen hade jag väll även velat ursäkta mig själv för att jag hade smutsig tröja, fett hår och var både osminkad och oborstad. Men som den sanna tant jag är försökte jag hålla mig ur vägen.
Snygga var de iallfall. Bredbandsinstallatörerna. Varför kommer det inte sådanda där lönnfeta, skallhåriga, gubbar som det alltid är i filmer och gör jobb i min lägenhet? Varför kommer det bara teasers i form av unga, långa, vältränade, härliga, händiga snubba? Ödets ironi. Eller familjebostäders sätt att ge igen på mig?
En av bredbandskillarna var orolig över min katt. Gulligt. Hon hade fått psykbryt när de drog igång borren. Mindre gulligt. När jag lokaliserat henne efter en stunds oro (läs nära-till-gråten-panik) att hon sprungit ut genom dörren och sedemera var på flykt någonstans i Lärjedalen, ensam, hungrig och livrädd, kunde jag andas ut och njuta av testosteronet sällan lokaliserat i min skitiga etta.

Min insikt är denna: anledningen till att jag ses av det motsatta könet som en ickesexuell varelse handlar varken om kattfoton eller olikfärgade strumpor. Det är helt enkelt det att varenda gång jag konfronteras med heta snubbar ser jag ut som fan.

Ge mig Anna och en kaka.

Tror dock att det är dåligt med fibrer i choklad. Eller vad det ju är som ska göra en mätt. För jag är hungrig. Har insett att det här med kostlära nog inte var mitt starkaste ämne på högstadiet. Tänk om jag var ett hälsofreak. Nej. Det är inte jag. Folk hade ju bara skrattat om jag började jogga, käka protein och slutade dricka öl. Kommer nog inte hända. Anna Skipper hade garanterat kallat mig självmordspilot och spolat ner mitt godis i toaletten medans jag låg och skakade av abstinens på golvet.
Diet skulle aldrig kunna bli en del av min identitet.

Müslikorvar.

För dig som legat sömnlös inatt och undrar hur mina müslibars blev ska jag här ge dig ett efterlängtat svar: fruktansvärt misslyckade. Som kall gröt. De vägrar stelna, smakar ungefär som en uppblött kartong och har den där konsistensten som ger mig kväljningar, alltså fuktig och utan tuggmotstånd.
Så nu har jag 15 slemmiga havregrynsgrötskorvar i kylen. Dessutom är det allt, sånär som på en tinad kycklingklubba som ger mig rysningar när jag tittar på den. Plupparna (knottrorna?) på skinnet får den att plötsligt bli så levande. Som om den tittar anklagande på mig så fort jag öppnar kylen för att kolla om det fortfarande ekar.

Choklad är nyttigt.

Nämnde jag att jag åt 200 g choklad till middag? Men det var mandlar och russin i, så nog har jag fått i mig lite näring. Kalcium också. Kalcium, C-vitamin och protein. Det är inte varje dag man äter en så näringsrik middag.

Stereotyp 2

Stereotypa människor med upprullad mössa, upprullade jeans och uprullade skortärmar är vanliga i den här stan. Tillochmed t-shirts ärmarna är upprullade. Luggen är vild och tygväskan är även för denna kategori ett måste. Man gillar band som börjar med The och där bandmedlemmarna klär sig i upprulladejeans eller har lila läppstift.
I kategorin ingår även de som köpt hela sin garderob på Monki. De ser ut som personalen på Monki. Ofta jobbar de på Monki.

Stereotypt.

Idag funderara jag på stereotypen folk med kort lugg och tovigt hår som åker spårvagn med krukväxter. På fötterna har de raggsockor istuckna i ett par slitna gympadojjor. Alltid tygpåse över axeln. Aldrig päls. Ibland piercings.

KVAR GLÖMT

I en låda placerad i garderoben på min teater ligger det kvarglömda atiraljer, den är full med sånt som folk alltid glömmer men sällan hämtar: handskar, mössor, halsdukar, schalar och koftor. Häromdagen såg jag att någon särskrivit med stora, gröna, spretiga spritpenneversaler KVAR GLÖMT på den.
Det måste jag fota och skratta ihjäl mig åt, tänkte jag blixtsnabbt. I nästa ögonblick insåg jag att det är jag som har skrivit på lådan med kvar glömda saker.

Valium.

Jag frågar mig ofta varför människor tenderar att alltid missuppfatta mig. Men jag tänker sällan tanken att jag uttrycker mig så folk inte förstå.
Lite Maria Montazami syndromet, fast istället för att prata som att man går på Valium så pratar jag jättefort. Allt är kristallklart i mitt huvud, men när det kommer ut är det en enda virrvarr. Fast, som jag brukar säga, det är lättare att skylla på andra än att ändra på dig själv.

It's all abot the pussycat, baby!

När min katt är hungrig älskar hon mig. Någon skrev att man inte är kattens matte, man är kattens personal. Mycket riktigt. När Astrid är hungrig sitter hon som ett plåster på mig. Sitter jag vid datorn, sitter hon vid datorn, ligger jag i sängen, ligger hon i sängen och så vidare, men så fort jag styr stegen mot köket parerar hon mina stora fötter och sätter av i galopp mot köket. När hon nått kylen sätter hon sig och spärrar upp ögonen. Ett gulligt litet jamande och jag måste tala om för henne, mycket pedagogiskt och med bebisröst att "Nej, min lilla prinsessa, man kan inte äta jämt då blir man tjock och är inte bjaaaa...".
Jag är en sån tönt.

Hanna mitt i maten.

Kvällens middag ser ut som kräks och smakar som ärtsoppa. Det ska föreställa linsgryta. Men man blir mätt och det är inte den tiden i månaden då man har råd att vara kräsen.
Eftersom jag är en så härligt spontan människa fick jag för mig att baka müslibars mitt upp i det hela. Egentligen skulle jag städa. Nu har jag müsli över hela köksgolvet och honung under strumporna. Min matlagning får Svenska kocken från mupparna att framstå som välorganiserad. Alla människor som slipper bo med mig kan skratta sig lyckliga.

Yttra dig inte!

De facto: yttrandefrihet är ofta ett argument för att få häva ur sig saker som sårar och skadar andra. Men jag tycker det är ganska pinsamt med människor som inte förstår att yttrandefrihet och respekt inte på något sätt tar ut varanda.
Jag blev nyligen vittne till en hetsk diskussion på facebook, där en person delade mig sig om problem hos sin föredetta och i dennes familj. Och det var inga roliga saker.
Jag kan förstå att man känner sig arg och sviken och mitt i detta brådmodigt vräker ur sig något i det offentligeljuset, men när tillslut den uthängdapersonens familj upprepade gånger ber upphovsmannen att sluta skriva ursäktar sig denne med yttrandefrihet! Då är man faktiskt en mycket liten människa.
Yttrandefrihet? Åh herre min G. Det är som att en läkare fick bryta sekretess med hänvisning till yttrandefriheten. Yttrandefrihet my ass!
Men jag tycker det är många som inte vet bättre.
Jag är så illa berörd och upprörd att jag tror att jag måste äta min "emegency chocolate" som står bakom en kokbok i köket.

grattis du kan inte knulla

Jag tycker fenomenet "stor kuk" är så fascinerande. Inte snoppen i sig, utan just fenomenet att tala om sin stora kuk.
Det råder ingen tvekan om att det mest verkar mest vara killarna själva, och andra heterosexuella killar som intresserar sig för snoppstorlek XXL. Ett exempel är killen i Big Brotger som skryter om sitt könsorgan med orden "min kuk är så stor att den stoppar innan den kommer in". Jag skulle vilja kontra med "grattis du kan inte knulla"

Kollektiv irritation.

Finns det något mer irriterande än när människor sitter på spårvagnen med hörlurar på sig och sjunger med i musiken? Helst hummande. Det västa är nog arabiskmusik. Inte för att jag har något emot arabiskmusik, men hummande till arabiskmusik är sjukt irriterande.
På topp tre irriterande saker i kollektivtrafiken kvalar också folk som sitter och låtsasspelar trummor in. Frenetiskt stampande, en hand som slår mot låret, gärna en liten hihat med munnen. Jag var ihop med en sådan trummis en gång. Han kunde ligga i sängen och trumma, gärna mot mitt ben. Outhärdligt.
Människor som sitter och harklar, hostar och gurglar allmänt äckligt och slänger iväg en loska på golvet har också en stadig topp tre placering. Den där tanten i mig vill resa sig upp och vråka: SPOTTAR DU PÅ GOLVET HEMMA OCKSÅ ELLER? slita upp en trasa och fortsätta uppläxningen med: DU GÅR INTE AV FÖREN DU TORKAT UPP DET DÄR!

Monday means depession in swahili.

Då var det måndag ja, och nedstämdheten sitter som en smäck. Inga pengar har jag heller. Jag är hungrig. Tyck synd om mig.

Godmorgon

Etiskadilemman i Socialtarbete klockan 08 måndagmorgon. Det är tunnsått i linnesalen och jag funderar på varför jag är här.

Förresten. Kul helg man haft. Känner mig som en tant. Men det går ju lite på rutin nu för tiden, tantkänslan alltså.
18 timmarsarbetspass kvällen och natten mellan fredag och lördag tog väll det bästa av mig och det blev en sovlördag. Det känns som om man är bakfull men har inte en fest som man kan tycka det var värt det för. Det positiva är ju att man tjänat pengar istället för att bränna pengar.

Astid hängde med hem till mamma och pappa och levde loppan. Hon var skiträdd för grisen. Med all rätt.
Återigen kan jag konstatera att det inte går ett skit på teve på Lördagar. Jag spelade spel på mobilen istället. Roligt. Idag hade jag äran att gå på medlemsmöte på teatern. Av nästan 300 medlemmar kom typ 14. Det är verkligen roligt med engagemang. Efter mötet fångade vi en mus i ett glas och släppte ut. Sen körde vi 90 rast 10 rep under eftermiddagen.

Och soppa och glass och Solsida och sen Söndasångesten som ett brev på posten.

Jag behöver en kille som alibi för mitt kärringbeteende på helgerna. Inte ens när jag försöker gå ut blir det bra, förra helgen slutade med västa migränattacken efter en kvart på klubben.
Hjälp mig!

Att slippa vara gullig.

Det är tydligen populärt med program om folk med downs syndrom och andra utvecklingsstörningar. Jätte bra att de får ta plats i samhället, och synas, men allvarligt talat, vilken plats och hur ses dem?
Glada Hudiks teater som visades på SVT startade trenden, men Glada Hudik kan jag ändå acceptera efter som jag tycker att man där faktiskt skildrar människor som på lika villkor jobbar tillsammans i ett projekt och det är projektet som är i fokus. Praktikanterna på 3an däremot. Vad är det?

Meningen är nog att vi ska sitta och småle i skinnsofforna med fötterna nerborrade i ryamattan från IKEA och sörpla kaffe ihop med våra normalstörad familjer och skrocka saker i stil med "kolla på henne, hon är så gullig när hon städar toaletter och försöker ha ett jobb och försöker vika pappret, oj vad gulligt och nu kanske hon säger något tokroligt, men hon förstår ju inte bättre".

Är det att respektera människor olikheter? Är det acceptans? Tror ni det? Nej tack.
Acceptans och respekt är att blir tagen på allvar.

Kanske är det det största problemet för människor med funktionsnedsättningar: att bli tagen på allvar. Att inte bli behandlad som ett barn. Att människor lyssnar oavsett om man har downssyndrom eller bara är allmänt dum i huvudet som jag.

Tänk om man istället kunde skildra de här människorna med respekt. Tänk er det. Att slippa vara gullig borde fan vara en mänskligrättighet.

Förövrigt luktar det sopor i min lägenhet. Men jag myser på det.

Filmkärlek

Helt fantastisk film. Vilken jävla kick ass skådespelare James Franco är. Scenen när han skär av sig armen var ganska läskig. Jag blundade och höll för öronen. Hela salongen (ja, de tio som gick på bio en tisdag innan löning) drog efter andan så fort han fumlade efter kniven. Varje gång. Alla hade väll hört det jag hört: "Folk svimmar och spyr i salongen". Personligen hade jag väll tyckt det var värre om folk började kräkas i popcornbyttorna än själva filmsekvensen. Men är det något jag inte tål så är det när folk bryter ben eller sliter av senor. Blodet är inga problem (man har väll jobbar på dagit? Blod och avföring rör mig inte i ryggen efter 2 år inom barnomsorger.

Bortsett från att jag flämtade, kved, skrattade nervöst, rullade ihop hela min 17o centimener långa uppenbarelse i den lilla biofotöljer med tummarna i öronen och fingrarna framför öronen så var filmen en av de bästa filmer jag sett i mitt liv.
Det är fan magiskt att kunna trollbinda publiken i 1 h och 33 minuter varac säkert 70 av dem utspelar sig på en enda plats, där en enda man sitter fast med armen under ett stenblock.
Då krävs det en skådespelare av världsklass och en regissör som heter duga.
Jävla vilken film!
Missa den inte! Det är mitt enda råd: se den! Och om man tycker det är lite läskigt med den där egen amputerade armen kan man alltid blunda.

(Filmen blir ju inte sämre av att James Franco är förbannat jävla het!)

Summan av kademumman: Jag kan inte sluta fascineras över människans överlednadsinstinkt. Jag skulle kunna prata om det jämt. Helt galet.

Otrogna kirurger?

Förvirringen som uppstår när man missat att "Plastikkirurgerna i hollywood" slutat och programmet ändrats till "Cheaters", när man är precis så engagerad som man bara kan vara när man har på programm i kategorin "vem tittar på skiten" i bakgrunden, övertog precis mitt hem. Plastikkirurger verkar inte vara vidare karismatiska män och deras fruar verkar inte vara helt hundra, kanske därav min nära uteblivna förvåning över att, vad jag tror är frun berättar att han är ute med vackra kvinnor på kvällen, säger att det är för jobbets räkning men hör inte av sig fören dagen därpå. Men det var hennes uteseende som fick mig att inse att programmet bytts. Det finns inga fruar till plastikdoktorer som inte ser ut som en burkbotox i fejjan.

uppe ur skiten

Att skriva uppe ur skiten vore väll att ta i. Men jag har varit på en föreläsning om försörjningsstöd. Haft ett gruppmöte. Läst 40 sidor om Motivations arbete. Varit på teaterledarmöte. Slagit ihjäl en timme på facebook hemma hos mum n' dad.

Och kattstackarn är ensam hemma.
Nu ska jag på bio med min mentorselev. På filmen 127 timmar som jag är livrädd för. Hon lär få hålla mig i handen.

Imorgon är målet att plugga. Undrar hur det kommer gå. Utrymme för skratt.

Att inte dricka kaffe.

Ärligt talat, att inte dricka kaffe kunde få mig att vackla. Har mått som en psykfall sen i Söndags. Sista koppen kaffe intog i Fredags eftermiddag. Har druckit te i mängder och tänkt att man kanske skulle försöka klara sig en vecka eller två utan den bruna drycken. Men jesus! Jag har sovit som en gris, i 12 - 14 timmar. Haft ångestdrömmar. Vaknat kallsvettig. Drömt om att jag ska spela teater men glömmer replikerna och publiken går hem, drömt att mitt ex kommit till mig och sagt massa livsvisdomar. Drömt och drömt. På dagarna har jag varit som ett vrak. Känt mig ensammast i världen och inte orkat göra någonting. Gått runt i en dimma och undrat som jag hamnat i en depression. Ingenting har jag orkat ta tag i. Och just det, fulast i världen har jag varit också.
Men idag betämde jag mig för att ta en kopp fattigmanskaffe (Coop Xtra brygg mellanrost 23,90:-) och oj vad jag mår bättre.
En helt ny människa.
Det är fan sjukt.

Nu ska jag åka till mitt jobb som jag gillar äckligt mycket.
Och dricka mer kaffe.

Stressomania.

På endel bloggar får man del av bloggarens fantastiska veckoschema. Det innehåller glitter och flärd å det grövsta. Kanske kan jag ge en liten sneakpeak till mitt faboulösa levende.
Ta idag som exempel; plugga socialomsorg (astråkigt för er som inte vet det. Äldreomsorg. Skittråkigt. Mörkt. Dystert. Man vill aldrig bli vårdad av hemtjänsten, inte innan man läst och verkligen inte efter.
Detta är tätt följt av två barnteatergrupper där min stress växt sig till ett stort mangroverträd eftersom jag insett hur snart de ska visa upp.
Sen är liksom hela veckan i princip skola hela dagen, jobb hela kvällen. Varför gör jag så här mot mig själv?
Jag längtar till på Lördag, det blir min första helt lediga dag på 12 dagar. Fast då måste jag plugga allt jag inte hunnit plugga i veckan. Nämde jag att jag är en person som tar på mig för mycket? Nämnde jag att jag har svårt att säga nej? Nämnde jag attt jag är överambitiös? Nämnde jag att jag på allvar på en anställningsintervju, utan att ljuga, kan påstå att det sämsta med mig är att jag är så jävla överpresterande (eller iallfall försöker vara det) att jag ibland inte hinner med att äta middag på en vecka?

Fuck. Jag behöver någon som kan säga till mig att ta det lite lugnt. Det här funkar inte. OMG.

Volontär.

Kände mig som Mickan i Solsidan när Räddnings Missionen ringde. Tillslut var jag tvungen att säga ja till en tid jag inte kunde egentlgien för att jag inte kunde säga "Tyväääääärr jag kan inte dåååå....." för sjätte gång.

Träna?

Hur fan hinner folk träna?
Det är ju för fan helt omöjligt att lägga tid på att svettas brevid okända människor i någon trång träningslokal med mitt jävla skit schema.
Föreläsningar, två jobb, 3000 sidor litteratur, grupparbete, teater, åka kollektivt, tvätta, städa, handla mat och försöka hinna spenera kvalitetstid med vänner och familj.
Jag är glad att jag är singel och har få vänner.

Cynism.

Jag känner ingen sympati för psykkollapserna i Big Brother. Det är bara vansinnigt att vara med från första början. Ingenstans och någonsin ser jag en anledning till att frivilligt stänga in sig i ett hus med kompletta idioter. Det finns inte ens en karriär efteråt. Möjligen en löpsedelkarriär (praktexempel Linda Rosing). 15 minuter i rampljuset, sen intet. Värt?

Jag tycker det är löjligt att det ruttna plastikoperationsprogrammet som går på tv 11 censurerar / retuscherar bort bröstvårtorna och visar allt annat. Som om bröstvårtor vore mer stötande än resterande av ett par vaggande 80DD pattar.
Eller tjejer som är 17 och ska operara brösten som själv tycker att hon är för ung, men genomför det eftersom mamma betalar och då ska man passa på.

Eller debatt som återigen "tar sitt ansvar som samhällsprogram" och ska prata om skönhetsideal eller vad det nu är och bjuder in Alexandra Nilsson aka Kissie (svergies största bloggerska) och sitter och kastar skit på henne för att hon sprider size zero och jätte bröst ideal. SOM OM hon vorde den första? Det är som att bjuda in en heroinist och hoppa på honom för att knarket flödar över gränserna.

Eller jag, som inte fåt tummen ur. Som inte får något gjort. Som är stressad, och irriterad, och gnäller.... men ändå händer ingenting.
Positivttänkande? Positivttänkane my ass. Jag har varit positiv i flera år nu, vad fan har det gett mig?
Jag är fulare, latare och mer ensamstående än någonsin. Positivttänkande är en bluff.
Cynism kommer man längre på. Jag måste återinföra bitchiness i mitt liv.

Kontentan av debatt: bara bögar gillar glam, Maria Montazami är en medelmåtta och det är tydligen upprörande att Victoria och Daniel vinner pris på Qx-galan. Böggala menar kritikern som själv är homogay. Det är så underligt att gayvärlden sprider så mycket konstiga fördomar om sig själva. Att som en person sa, att homogays älskar starka kvinnor där han inräknade Montazami fick debattmotståndaren att hoppa högt och kalla Maria för medelmåtta. Sen malde han att qx är en tidning för bögar enkom och att det är så dåligt. Jag förstår inte problemet? Måste allt som har med HBT frågor att göra vara så jävla pk och passa alla? Det är ju löjeväckande att framställa alla homosexuella som en grupp med ett intresse. Intresset för bägarna är schlager och intresset för flatorna är feminism. Jag undrar också varför det, så fort det handlar om homogays måste handla om gayrättigheter. Kan man inte bara få, som de flesta andra i sverige, älska Montazami och gråta till kungabröllpet? Stereotyper är så jävla tråkigt, och det sjuka är att folk är väldigt bra på att göda fördomar om sig själva.

Dessa samtal.

Unicef ringde precis. Tjejen som ringde lät exakt som Mickan i Solsidan. Känns mycket representativt för en biståndsorganisation. Hon tackade mig fjorton gånger för mitt stöd som världsförälder. Jag ville bara säga att "det är lugnt, jag skänker inte för att känna mig duktig" men jag lät Unicef-Mickan hållas. Hon fortsätter med sin släpiga stockholmska: "Stödet behövs veeeeerkligen, det är så hemskt i världen. 4000 barn lever utan reeeeeent vatteeeeeeeen. Visst är det heeeeeeeeeeeemskt?!".
Ja, det är hemskt.
Ni behöver inte övertala mig. Jag har precis läst 7,5 poäng flyktingmisär även känd som migration och etniskmångfald, jag vet att världen är fucked up. Sen ville hon ha pengar.

Det är väll jätte bra att de ringer runt för att få extra stöd av sina givare, men varför måste de vara så jävla om sig och kring sig?
Jag ska inte bli för cynisk. Det är säkert jätte många månadsgivare som inte slås av tanken att skänka extra pengar om inte Unicef ringer och berättar hur hemsk världen är.
Det värsta är väll att det inte ens lär vara unicef som ringer utan folk på något callcenter. Men om hon som ringde var en saltisbrutta som extraknäcker med telemarketing så gjorde hon ju sitt jobb bättre än killen som ringde mig och sa sig ringa från Greepeace (läs 16 årig extrajobbare på något callcenter) och skulle berätta om deras arbete med trädplantering i Afrika. Han läste innantill tills jag fick avbryta honom efter tio minuter.

That cat.

Skulle nog aldrig kunna bli en bra mamma. Jag tröttnar fan på katten efter fem minuter av idotisktlekande med en garntuss och försöker multitaska genom att använda foten i leken. Det resulterar i att jag råkar sparka till henne och plötsligt inser jag varför hon fått en idé om att använda mitt smalben som klösbräda när jag sitter i soffan.
Tänk om man råkade sparka sitt barn.

Cosmopolitanläsaren lär sin kille om facebook.

Jag hatar tidningen Cosmopolitan. Mer könrollsbefästande och människoförnedrande skit får man leta efter, och lär nog sällan finna. Vi tar det från början.
Eftersom jag behövde en ny locktång nappade jag självklart på erbjudandet: 3 nr av cosmo och en locktång för 79 spänn. Det var en bra locktång, bör tilläggas. Och jo, det hade väll varit en bra sak om jag inte läste tidningen, utan förpassade den omedelbart till återvinningen bland gamla mjölkpaket och tomma kattströpåsar, men av någon outgrundlig anledning tvingar jag mig själv att läsa den. Det är plågsamt, om det inte mot förmodan finns någon i min närhet som jag kan dela skräpet med och som kan lyssna på mitt raljerande. Då kan det vara riktigt roande.

I numret jag fick igår skriver de att 20% av skiljsmässorna beror på facebook. Förutom att det är bullshit statistik (som den mesta statistik som publiceras idag) så var det som en helt ny värld att läsa om "problemen med facebook" ur realtionssynpunkt.
Tydligen så är det jätte svårt att ha en relation med en snubbe som har en facebooksida. Med andra ord, i dagens läge är man dömd till att tackla alla dessa problem då i princip alla har facebook (jag känner dock två som inte har det, de är ihop, det kanske är därför deras förhållande hållt i 6 år? Cosmo kanske vill göra en intervju?).

Tidningen listar följande ENORMA problem (förutom kontakt med exet, gud förbjude lika bra att hungerstrejka till han tar bort henne. Ja, jag är ironisk.):

"Ni tycker olika om nätetiketten"
Det ska tydligen vara ett problem hur privat man är på fejjan. Tjejen som statusuppdaterar om ett gräl med killen hamnar tydligen i problem. Mentalnote inför framtiden: skriv inte "kallade min pojkvän för jävla fitta och smashade ett glas mot hans köksvägg". Om inte han kan tänka sig att trycka LIKE.

"Han vill inte ändra sin relationsstatus"
Cosmopolitan vet hur detta kan sarja en kvinna, och funderar över om facebookstatus ändringen blivit lika rituell som de påstår att en förlovning är. Jag vete fan.
Älskar de som ändrar från singel till in a relationship till it's complicated och tillbaka igen typ tre gånger i veckan. De hade lika gärna kunnat skriva på sin status: Vi håller på och göra slut. Men då är det ju det där med nätetiketten.

Han addat tjejer du inte känner.
Tro fa-an det. Ska din kille inte få känna ngn som du inte känner? Går du igenom alla hans mail, sms, post, jackfickor och anteckningsböcker genom ritual varje kväll? Herregud!

Och nu, det bästa till sist:

Han skriver inget gulligt på din wall.
Och det är ju det allt kommer ner till, och det som jag bygger min "facebook-relationsstatus-hysteri" skepsis på.
Man ska tydligen, i ett förhållande, lägga in massa gullegullepluttigt med hjärtan och skit på sin partners wall så alla han se att man är ihop? Vad hände med de hederliga gamla smsen, for your eyes only?
En tjej i texten berättar att hennes polares kille alltid gör hjärtan på polarens wall, medans hennes sambo aldrig skrivit nåt gulligt till henne. Nehe. Men du kan ju fråga om du får hans lösenord så kan du själv gå in och customizea en massa puttinuttiga posts på wallen and the problem is solved.

Återigen, stackars snubbar som står ut med brudar som lever och lär efter cosmos relationsråd.
Och stackars den snubbe som blir ihop med mig för jag har verkligen ingen lust att länka till min kille på min facebook profil (högst hypotetiskt, min fb-status säger fortfarande att jag inte får ligga).
Och nej, inga kyssbilder i sängen heller. Mycket av mitt liv finns på facebook, men jag skulle inte vräka ut mitt förhållande. Så antagligen är jag mer som snubbarna cosmotjejerna ligger med än cosmotjejerna. Frågan är om cosmotjejerna ens finns?
Förresten är cosmopolitan en oerhört heteronormativ tidning.

Cha cha!

Tv4

Förresten, det där jag skrev om "gängmedlemmarna" efter att jag sett Svenskmaffia känndes ganska raljerande (okej, jag är sällan inte raljerande) när jag hörde på nyheterna att killen som utmålade sig själv som gängledare misstänks ha tagit sitt liv efter att programmet sändes. Han hade lämnat "gänglivet" bakom sig och ångrade sin medverkan så mycket att han, vilket hans fosterpappa påstår men han kompisar motsägersig, tog sitt liv på en fest med massa sprit och flödder. Tragiskt.
Han hade bett tv4 att inte sända programmet. Det gjorde dom ändå. Det är klart att man kan förstå teve 4, marknaden styr liksom. Men egentligen, vad hade det spelat för roll i programmet om de klippte bort pajasscenerna med de här unga killarna som satt och lekte banditer i morsans vardagsrum.
Inget enligt min mening. Men reklamkanalerna är ju jävulens sändebud, det får man räkna kallt med.
Mina tankar till killens familj.

tentans produktiva påverkan på alla områden utom sig själv.

Man blir oerhört produktiv när man ska skriva hemtenta. Hade nu produktiviteten gått ut över saker som att röja i den här gudfsförjätna smutshålan aka min lägenhet hade det kunnat vara helt acceptabelt. Men det blir så mycket annat gjort, eller inte gjort.
Bara att planen är att gå upp halv åtta och sätta igång, men vetskapen om att när jag gått upp ur sängen är det kaffe på, dator på och jag kommer tvingas läsa skiten jag skrev ihop igår innan det låste sig totalt i skallen fick mig att ligga och dra mig till klockan 10. Att ligga och dra sig är något av det bästa jag vet, men när man gör det för att slippa något annat ger det ångest.
Speciellt när katten, som förövrigt mer och mer börjar bli en människa, sitter nedanför sängen och stirrar på mig med sina kopiöst stora ögon. Hon ger mig liksom dålgit samvete.
Tillslut gick jag upp. Jag ringde en snubbe som jag fått numret av via en lägenhetsuthyrare på Gotland. Möjligen har vi ett boende. 1,5 km från ringmuren, men det kan vara värt det. Väldigt trevlig kille. Och jag lät otroligt charmig. Hoppas han söker på mig på facebook för då kommer han se en bild på mig i stövlar, blommigklänning i en koladugård. En sådan tjej skulle jag vilja hyra till.
Nu kan jag inte skjuta upp det längre. Nu ska begreppet mångkulturella samhället penetreras så till den milda grad att jag slutligen inte vet vad det betyder. Det var så det gick igår när jag försökte.
Sedan blir det mentroträff och vanligt träff.
Jag säger inget, så har jag inget sagt men det stavas fortfarande f-r-e-d-a-g-s-f-l-ö-r-t.
Ovar and out.

Keep it simplistic?

Hade livet inte varit enklare om han hade nöjt sig med att bo i nåt jävla hus i någon jävla håla med någon jävla kille och någon jävla terrier och jobba på någon jävla bensinmack eller bli typ florist eller nåt och kolla på efterlys och käka bearnesås och grillat läsa aftonblade och rösta blått för att det verkar sunkit att vara röd ? Att liksom stänga av lite. Förfäras lite lagom över kvällstidningsrubrikerna men ändå vara jävligt nöjd över tillvaron?
Är jag fördomsfull? Ja det är jag. Men ibland vill jag slippa att vara PK. Om man bodde i det där jävla huset med hundjäveln skulle man aldrig behöva vara PK. Ligga skulle man få göra också.

Ett alternativ skulle ju kunna var att sluta tänka. Men det verkar komplicerat.

Teve made me do it.

"Miljonär är ju så inflationerat. Idag är nästan alla miljonärer". Wake up and smell the funking coffe gubbjävel. Hemliga miljonärer är så provocerande. Underhållande, men irriterande. Även när dom kallar Majorna "arbetarförort". När ska folk egentligen vakna upp och inse att Majorna är en övremedelklass stadsdel? Och gubben som ska bo där beter sig som om han hamnat i ett betongghetto i Kalingrad. Jag hade dödat för den lägenheten. Nästan. Skit i majorna.

Ja, så var det ju polismannen på "112 på liv och död" som sa "Han är ju en missbrukare känd av polisen och det är klart att det är hemskt att det ska vara såhär men samtidigt kan man ju inte leva deras liv åt dom. Det är ju val de gör varje dag". Han hade stulit oxfilé.
Sen gråter jag över mannen som inte haft en vinterjacka på 30 år. Jag måste sluta titta på teve, det blir bara skit av det.

Jag hade varit nöjd som gängledare.

Vad är det för bild egentligen? Jag klarar inte ritkigt av dubbelmoralen med de här "gäng dokumentärerna". De talas hela tiden om hur farliga de är och målet verkar vara att skrämma upp folk. Hade jag varit ledare för ett gäng hade jag tackar och tagit emot. Och den här bilden är på tv4play som visningsbild för dokumentären som gick ikväll: Svensk Maffia. Och jag antar att det inte är riktiga gängmedlemmar, för det vore lite konstigt om de ville ligga på tv4as första sida med sina foton. OM det inte är det, vilket jag tvivlar på, så undar jag hur de tänkte med bilden? Eller det undrar jag iofs oavsett. Hårda killar, bärs, champange, tatueringar. Jag tror att det snarare romantiserar bilden av gängen ännu mer, om möjligt. Eller så är det jag som inte tänker som alla andra.
Lek med tanken hur det gick till på fotograferingen, om den är fejk. "Se hårda ut, attityd, tänk k-pist. Jätte bra där. Kan vi få smink, tårtatueringarna har bleknat".

Polisen är chanslösa. Rättsystemet är uppenbarligen chanslösa. För om man använder snutens metoder, använder deras vapen och skrämmer skiten ur dom och om man inte bryr sig om hur många voltor man gör så finns det inte mycket för ordningsmakten att sätta emot. Och det är kittlande på något sätt. All respekt till alla anhöriga som förlorat sina söner, bröder, pojkvänner och män, men ibland känns allt så uppförstorat. Uppförstoringen gör allt bara värre. För, som jag skrev, ville jag vara farlig skulle jag klappa mig själv på axeln av att se dokumentärer där mitt gäng utmålas som en fara för samhället.
Men det är hemskt, och det skördar offer, därför borde kan inte sensationsjournalistiken få rota och gräva i allting.