Förstår jag dig rätt när du säger att sidorna i boken saknas?

Min frisör blev sjuk så jag får se ut som hämtad ut "Dom kallar oss mods" en vecka till. Istället för att sitta och stirra in i en 2x1 meter stor spegel med ett frisörskynke sådär tätt runt halsen att man ser ut som bara ett huvud på en kulle av tyg, bestämde jag mig för att förbereda mig inför Samtals övningen idag. Men jag stötte på patrull. Jag har nämnligen kopierat boken (ja jag skulle ladda ner en bil om man kunde, klart som fan!) men på något sätt har jag både lyckats med att missa sidor, kopiera ihop sidor som inte hör ihop och slutligen sätta allt i oordning. Så det blir bara ett förbannat bläddrande fram och tillbaka och vända upp och ner och försöka hitta på vad det egentligen skulle stå på de fyra sidorna jag missade. Men å andra sidan så är det inte svårare än att betee sig lite sinnes slött. Exempel klienten säger : jag är ledsen jag säger: när du säger ledsen, vad menar du då? klienten: jag gråter jag säger: uppfattar jag dig rätt när du säger att du gråter när du gråter när du är ledsen?` Socionomutbildningen = mindfucking på HÖG nivå. Och inte får man ligga heller. Vi ska inte ens prata om kontaktrebusar. Eller jo. Det kommer.

Efterlyst.

Jag kom hem och satte på teven. Hamnade framför Efterlyst trots att jag försöker att undvika det skitprogramet. Inte minst efter kriminalitetskursen jag läste, om inte förr så inser man då vilken förenklad bild av brottslighet som Efterlyst och kvällstidningarna ger "DET KAN HÄNDA DIG" SKRÄCKFILMSMUSIK "NRÄ DU MINST ANAR DET" BLÅTTLJUS. Man skulle kunna argumentera för dem, eftersom att de visar brottoffer och vilken kris det ofta är att utsättas för ett brott, MEN det handlar ju bara om att göra polisfilm på riktigt. Det handlar inte om någon förståelse eller prevention, det handlar om att ge oss Svenssons något att förfasas över henne i tevesofforna. "Klart att blattar gör brott, kolla bara på efterlyst" ska vi kunna säga. Syfte: att gotta sig i hemskheter, att skapa opponion mot FÖRBRYTARNA! Men vi människor gillar ju sånt. Det jag reagerar starkas över är dett de visade foton på han som står åtala för modet på Elin Krantz i Länsmansgården för ett halvår sedan. De säger hans fullständiga namn, visar film från vallningen på brottsplatsen samt film från rättegången. Om det nu skulle vara så att han vore oskyldig, om hans osannolika historia faktiskt visar sig vara sann, vad händer då? Han kommer antagligen bli tvungen att byta identitet och flytta, och hans barn kommer att få utstå det mesta. Jag antar att familjen redan är utsatta. Och är det så, att för att en förälder begår ett grovt brott, ska barnen drabbas? Det är ju faktiskt så, att hans historia än så länge inte går att motbevisa. Tänk om han faktiskt, trots att jag varit en av de största skeptikerna, fick någonslags osannolik panik och tog hennes kläder? Tänk om hans historia är sann? Grundregeln lyder ju att man är oskyldig tills motsattsen bevisas. En grundregel som media för länge sedan slagit sönder och samman. Jag vill förtydliga att jag inte på något sätt försvara eller sympatiserar med den som mördade Elin, det hoppas jag alla är på det klara med. MEN om det nu inte skulle vara han som står åtalad? Då har dessutom två gärningsmän varit på fri fot i ett halvår. Men han som mördade Nancy Tavsan, här i Hjällbo, påstod sig ju också ha sprungit in i situationen, fått panik och lämnat henne blödande. Något som faktiskt gick att motbevisa efter mycket om och men och en segdragen rättegångsprocess. Man borde nog lämna till expertera att spekulera, och trots att media är asätare av värsta sorten, kan faktiskt både polisen och åklagaren sitta på information som ännu inte kommit fram. Nu rapporterar Efterlyst om SEXTORTYKÄLLAREN! Det är ju som SKRÄCKFILM PÅ RIKTIGT. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Nej, jag tycker inte att Efterlyst rapporteringa är relevanta.

Hjärtan i müslin

Vet inte riktigt hur man ska reagera när man inser att det är havrehjärtan i frukostmüslin. Först tycker jag det är gulligt. Sen blir jag arg. Som om kärlekspar har någon slags patent på härliga frukostar. Som om morgonen är öronmärkt för post-its med gulliga meddelande och för tändaljus. När jag nu påbörjat försöket att inte vara ett vrak den första timmen, och då ingår fiberrik frukost, får jag som en kalldusch av grötiga havrehjärtan. Det är sant som jag trott: antingen är man gullig på morgonen eller så är man ett åskmoln. Och morgontrötta människor är ungefär som överviktiga människor: folk anser att vi inte har någon karaktär. Det sista jag behöver är hjärtan. Hjärtan i müslin, jo man tackar. Mina grannar äter nog havrehjärtan. De är precis sådär äckliga som man bara kan vara när man är 25 och nygift. De bakar bröd klockan 06 och står och pussas i dörren. Själv blir det en slät kopp kaffe, om jag har tur, och sen sparkar jag undan veckans skörd av morgontidningarna jag inte hinner läsa för att ta mig ut genom dörren. Hjärtan i müslin, jo man tackar. Ungefär som när jag hade råkat köpa toapapper med kärleksdikter på. Eller ja, dikter och dikter. Det stod saker som "Om jag ler är det för jag tänker på dig". Först fick jag panik. Sen tänker jag att ja, varför inte torka sig där bak med romantiken. Over and out.

Angående earth hour.

I Danmark demonstrerar de för att slopa kärnkraften. Vi är så snälla och artiga vi att vi släcker våra lampor i en timme och tror att det på något sätt räddar världen. Behöver jag nämna att jag tvättade, surfade och kollade på teve. Allt i skenet av lampljus.

Svenskarna tror inte på tomten.

Rubriken löd "Svenskarna tror inte på Jutholt". Ungefär som om man inte tror på tomten. Jag skulle snarare förklara det följande: den svenska BORGERLIGA median tror inte på Jutholt.
Men det är klart, det finns ju ett tomrum som slagpåse att fylla efter Monas avhopp. Bara för Jutholt att plocka upp stafettpinnen: person påhopp och vänta på mediedrevet.

När jag ändå skriver om Jutholt kan jag berätta att idag stod följande på löpsedeln:
Jutholt sambo : "så träffades vi på nätet". Löpet var utformat ungefär som när de skriver artiklar om hur någon 14 årig tjej träffat en sadist på internet som våldtagit och misshandlat henne. För att återkoppla till personangrepp; det är nog inte kul att vara ihop med en sosse enligt Aftonbladet.
Jag kan också skriva såhär ; i don't give a fuck.

Anledningen till att jag bara lyssnar på Sveriges Radio.

Radiopratare med den där rösten hans själv förvränger till både mörkade, djupare och snabbare än han egentligen pratar säger följande:

"Det är ju mycket revolution i världen just nu. Det demonstreras och revolutioneras. Vi på Nrj vill inte vara sämre, utan ska också göra något revolutionerande. Vi lanserar nämligen nrj-wake-up-call appen"

Kommentrarer på detta är överflödiga.

Willy!

Imorgon hänger jag på låset på Willys. Funderade på att tälta utanför entrén, men ångrade mig.

Morgonäventyret.

Vad lång förmiddagen blir när man bli väckt av en betongborr klockan 08. Det har redan hänt mycket idag, och jag har kommit till insikt.

Jag blev så stressad av borrandet i trappuppgången att jag hällde morgonkaffet i en termosmugg och lämnade min lägenhet redan innan klockan slagit nio. Promenerade ner till frilufsparken och hälsade på grisarna. Tog även en sväng förbi bokontoret och gjorde det jag är bäst på; vara besvärlig. Men kom inte direkt någon vart med dom så jag tackade så hjärtligt och fortsatte min vandring.
Eftersom postutlämningen lagt ner här i lilla Eriksbo, något som uppmärksammades både på Tv4 nyheterna och i den fantastiska lokal tidskriften Eriksbo Bladet som är uppkopierad på rosa papper och berättar om stickcafeér och hur man sorterar sopor. Vi boende är generellt sett upprörda. Jag såg det hela som en möjlighet att röra på fläsket och promenerade lite bittert ner till Hjällbo där fiskbilen just slagit upp portarna för dagen. Jag önskar jag var en sådan person som hade råd att köpa färsk fisk, speciellt den 24 i månaden. När jag kom till Hjällbo berättade bingolottsförsäljaren för mig att kassaservice inte öppnar fören klockan 10. Det gav mig 25 minuter med min kaffetermos i Hjällbo Centrum. Ägnade tiden åt ett studiebesök som A-lagare och slog mig ner på en bänk. Istället för öl drack jag kaffe. Svart. Starkt. Vidrigt. Coop-kaffe.

Som vanligt var det den snygga killen i postkassan. Som vanligt såg jag ut som fan. Det gör jag alltid när jag hämtar ut paket av honom. Kul.
När jag väl hämtar ut paketet var jag alldeles för lat för att promenera de 15 minuterna hem, istället makade jag mig på bussen. Så lat är jag. Tur att alla är olika, annars hade träningsfreaken inte fått plats varken i Skatås eller på Friskis.
När jag kom hem var bredbandsinstallarerna i full fart med att limma och borra och dra sladdar och greja hemma hos mig. Jag fick, som den sanna tant jag är, börja med att ursäkta att jag inte dammsugit bakom soffan. Där låg både en trasig plastsked och pärlor. Egentligen hade jag väll även velat ursäkta mig själv för att jag hade smutsig tröja, fett hår och var både osminkad och oborstad. Men som den sanna tant jag är försökte jag hålla mig ur vägen.
Snygga var de iallfall. Bredbandsinstallatörerna. Varför kommer det inte sådanda där lönnfeta, skallhåriga, gubbar som det alltid är i filmer och gör jobb i min lägenhet? Varför kommer det bara teasers i form av unga, långa, vältränade, härliga, händiga snubba? Ödets ironi. Eller familjebostäders sätt att ge igen på mig?
En av bredbandskillarna var orolig över min katt. Gulligt. Hon hade fått psykbryt när de drog igång borren. Mindre gulligt. När jag lokaliserat henne efter en stunds oro (läs nära-till-gråten-panik) att hon sprungit ut genom dörren och sedemera var på flykt någonstans i Lärjedalen, ensam, hungrig och livrädd, kunde jag andas ut och njuta av testosteronet sällan lokaliserat i min skitiga etta.

Min insikt är denna: anledningen till att jag ses av det motsatta könet som en ickesexuell varelse handlar varken om kattfoton eller olikfärgade strumpor. Det är helt enkelt det att varenda gång jag konfronteras med heta snubbar ser jag ut som fan.

Ge mig Anna och en kaka.

Tror dock att det är dåligt med fibrer i choklad. Eller vad det ju är som ska göra en mätt. För jag är hungrig. Har insett att det här med kostlära nog inte var mitt starkaste ämne på högstadiet. Tänk om jag var ett hälsofreak. Nej. Det är inte jag. Folk hade ju bara skrattat om jag började jogga, käka protein och slutade dricka öl. Kommer nog inte hända. Anna Skipper hade garanterat kallat mig självmordspilot och spolat ner mitt godis i toaletten medans jag låg och skakade av abstinens på golvet.
Diet skulle aldrig kunna bli en del av min identitet.

Müslikorvar.

För dig som legat sömnlös inatt och undrar hur mina müslibars blev ska jag här ge dig ett efterlängtat svar: fruktansvärt misslyckade. Som kall gröt. De vägrar stelna, smakar ungefär som en uppblött kartong och har den där konsistensten som ger mig kväljningar, alltså fuktig och utan tuggmotstånd.
Så nu har jag 15 slemmiga havregrynsgrötskorvar i kylen. Dessutom är det allt, sånär som på en tinad kycklingklubba som ger mig rysningar när jag tittar på den. Plupparna (knottrorna?) på skinnet får den att plötsligt bli så levande. Som om den tittar anklagande på mig så fort jag öppnar kylen för att kolla om det fortfarande ekar.

Choklad är nyttigt.

Nämnde jag att jag åt 200 g choklad till middag? Men det var mandlar och russin i, så nog har jag fått i mig lite näring. Kalcium också. Kalcium, C-vitamin och protein. Det är inte varje dag man äter en så näringsrik middag.

Stereotyp 2

Stereotypa människor med upprullad mössa, upprullade jeans och uprullade skortärmar är vanliga i den här stan. Tillochmed t-shirts ärmarna är upprullade. Luggen är vild och tygväskan är även för denna kategori ett måste. Man gillar band som börjar med The och där bandmedlemmarna klär sig i upprulladejeans eller har lila läppstift.
I kategorin ingår även de som köpt hela sin garderob på Monki. De ser ut som personalen på Monki. Ofta jobbar de på Monki.

Stereotypt.

Idag funderara jag på stereotypen folk med kort lugg och tovigt hår som åker spårvagn med krukväxter. På fötterna har de raggsockor istuckna i ett par slitna gympadojjor. Alltid tygpåse över axeln. Aldrig päls. Ibland piercings.

KVAR GLÖMT

I en låda placerad i garderoben på min teater ligger det kvarglömda atiraljer, den är full med sånt som folk alltid glömmer men sällan hämtar: handskar, mössor, halsdukar, schalar och koftor. Häromdagen såg jag att någon särskrivit med stora, gröna, spretiga spritpenneversaler KVAR GLÖMT på den.
Det måste jag fota och skratta ihjäl mig åt, tänkte jag blixtsnabbt. I nästa ögonblick insåg jag att det är jag som har skrivit på lådan med kvar glömda saker.

Valium.

Jag frågar mig ofta varför människor tenderar att alltid missuppfatta mig. Men jag tänker sällan tanken att jag uttrycker mig så folk inte förstå.
Lite Maria Montazami syndromet, fast istället för att prata som att man går på Valium så pratar jag jättefort. Allt är kristallklart i mitt huvud, men när det kommer ut är det en enda virrvarr. Fast, som jag brukar säga, det är lättare att skylla på andra än att ändra på dig själv.

It's all abot the pussycat, baby!

När min katt är hungrig älskar hon mig. Någon skrev att man inte är kattens matte, man är kattens personal. Mycket riktigt. När Astrid är hungrig sitter hon som ett plåster på mig. Sitter jag vid datorn, sitter hon vid datorn, ligger jag i sängen, ligger hon i sängen och så vidare, men så fort jag styr stegen mot köket parerar hon mina stora fötter och sätter av i galopp mot köket. När hon nått kylen sätter hon sig och spärrar upp ögonen. Ett gulligt litet jamande och jag måste tala om för henne, mycket pedagogiskt och med bebisröst att "Nej, min lilla prinsessa, man kan inte äta jämt då blir man tjock och är inte bjaaaa...".
Jag är en sån tönt.

Hanna mitt i maten.

Kvällens middag ser ut som kräks och smakar som ärtsoppa. Det ska föreställa linsgryta. Men man blir mätt och det är inte den tiden i månaden då man har råd att vara kräsen.
Eftersom jag är en så härligt spontan människa fick jag för mig att baka müslibars mitt upp i det hela. Egentligen skulle jag städa. Nu har jag müsli över hela köksgolvet och honung under strumporna. Min matlagning får Svenska kocken från mupparna att framstå som välorganiserad. Alla människor som slipper bo med mig kan skratta sig lyckliga.

Yttra dig inte!

De facto: yttrandefrihet är ofta ett argument för att få häva ur sig saker som sårar och skadar andra. Men jag tycker det är ganska pinsamt med människor som inte förstår att yttrandefrihet och respekt inte på något sätt tar ut varanda.
Jag blev nyligen vittne till en hetsk diskussion på facebook, där en person delade mig sig om problem hos sin föredetta och i dennes familj. Och det var inga roliga saker.
Jag kan förstå att man känner sig arg och sviken och mitt i detta brådmodigt vräker ur sig något i det offentligeljuset, men när tillslut den uthängdapersonens familj upprepade gånger ber upphovsmannen att sluta skriva ursäktar sig denne med yttrandefrihet! Då är man faktiskt en mycket liten människa.
Yttrandefrihet? Åh herre min G. Det är som att en läkare fick bryta sekretess med hänvisning till yttrandefriheten. Yttrandefrihet my ass!
Men jag tycker det är många som inte vet bättre.
Jag är så illa berörd och upprörd att jag tror att jag måste äta min "emegency chocolate" som står bakom en kokbok i köket.

grattis du kan inte knulla

Jag tycker fenomenet "stor kuk" är så fascinerande. Inte snoppen i sig, utan just fenomenet att tala om sin stora kuk.
Det råder ingen tvekan om att det mest verkar mest vara killarna själva, och andra heterosexuella killar som intresserar sig för snoppstorlek XXL. Ett exempel är killen i Big Brotger som skryter om sitt könsorgan med orden "min kuk är så stor att den stoppar innan den kommer in". Jag skulle vilja kontra med "grattis du kan inte knulla"

Kollektiv irritation.

Finns det något mer irriterande än när människor sitter på spårvagnen med hörlurar på sig och sjunger med i musiken? Helst hummande. Det västa är nog arabiskmusik. Inte för att jag har något emot arabiskmusik, men hummande till arabiskmusik är sjukt irriterande.
På topp tre irriterande saker i kollektivtrafiken kvalar också folk som sitter och låtsasspelar trummor in. Frenetiskt stampande, en hand som slår mot låret, gärna en liten hihat med munnen. Jag var ihop med en sådan trummis en gång. Han kunde ligga i sängen och trumma, gärna mot mitt ben. Outhärdligt.
Människor som sitter och harklar, hostar och gurglar allmänt äckligt och slänger iväg en loska på golvet har också en stadig topp tre placering. Den där tanten i mig vill resa sig upp och vråka: SPOTTAR DU PÅ GOLVET HEMMA OCKSÅ ELLER? slita upp en trasa och fortsätta uppläxningen med: DU GÅR INTE AV FÖREN DU TORKAT UPP DET DÄR!

Monday means depession in swahili.

Då var det måndag ja, och nedstämdheten sitter som en smäck. Inga pengar har jag heller. Jag är hungrig. Tyck synd om mig.

Godmorgon

Etiskadilemman i Socialtarbete klockan 08 måndagmorgon. Det är tunnsått i linnesalen och jag funderar på varför jag är här.

Förresten. Kul helg man haft. Känner mig som en tant. Men det går ju lite på rutin nu för tiden, tantkänslan alltså.
18 timmarsarbetspass kvällen och natten mellan fredag och lördag tog väll det bästa av mig och det blev en sovlördag. Det känns som om man är bakfull men har inte en fest som man kan tycka det var värt det för. Det positiva är ju att man tjänat pengar istället för att bränna pengar.

Astid hängde med hem till mamma och pappa och levde loppan. Hon var skiträdd för grisen. Med all rätt.
Återigen kan jag konstatera att det inte går ett skit på teve på Lördagar. Jag spelade spel på mobilen istället. Roligt. Idag hade jag äran att gå på medlemsmöte på teatern. Av nästan 300 medlemmar kom typ 14. Det är verkligen roligt med engagemang. Efter mötet fångade vi en mus i ett glas och släppte ut. Sen körde vi 90 rast 10 rep under eftermiddagen.

Och soppa och glass och Solsida och sen Söndasångesten som ett brev på posten.

Jag behöver en kille som alibi för mitt kärringbeteende på helgerna. Inte ens när jag försöker gå ut blir det bra, förra helgen slutade med västa migränattacken efter en kvart på klubben.
Hjälp mig!

Att slippa vara gullig.

Det är tydligen populärt med program om folk med downs syndrom och andra utvecklingsstörningar. Jätte bra att de får ta plats i samhället, och synas, men allvarligt talat, vilken plats och hur ses dem?
Glada Hudiks teater som visades på SVT startade trenden, men Glada Hudik kan jag ändå acceptera efter som jag tycker att man där faktiskt skildrar människor som på lika villkor jobbar tillsammans i ett projekt och det är projektet som är i fokus. Praktikanterna på 3an däremot. Vad är det?

Meningen är nog att vi ska sitta och småle i skinnsofforna med fötterna nerborrade i ryamattan från IKEA och sörpla kaffe ihop med våra normalstörad familjer och skrocka saker i stil med "kolla på henne, hon är så gullig när hon städar toaletter och försöker ha ett jobb och försöker vika pappret, oj vad gulligt och nu kanske hon säger något tokroligt, men hon förstår ju inte bättre".

Är det att respektera människor olikheter? Är det acceptans? Tror ni det? Nej tack.
Acceptans och respekt är att blir tagen på allvar.

Kanske är det det största problemet för människor med funktionsnedsättningar: att bli tagen på allvar. Att inte bli behandlad som ett barn. Att människor lyssnar oavsett om man har downssyndrom eller bara är allmänt dum i huvudet som jag.

Tänk om man istället kunde skildra de här människorna med respekt. Tänk er det. Att slippa vara gullig borde fan vara en mänskligrättighet.

Förövrigt luktar det sopor i min lägenhet. Men jag myser på det.

Filmkärlek

Helt fantastisk film. Vilken jävla kick ass skådespelare James Franco är. Scenen när han skär av sig armen var ganska läskig. Jag blundade och höll för öronen. Hela salongen (ja, de tio som gick på bio en tisdag innan löning) drog efter andan så fort han fumlade efter kniven. Varje gång. Alla hade väll hört det jag hört: "Folk svimmar och spyr i salongen". Personligen hade jag väll tyckt det var värre om folk började kräkas i popcornbyttorna än själva filmsekvensen. Men är det något jag inte tål så är det när folk bryter ben eller sliter av senor. Blodet är inga problem (man har väll jobbar på dagit? Blod och avföring rör mig inte i ryggen efter 2 år inom barnomsorger.

Bortsett från att jag flämtade, kved, skrattade nervöst, rullade ihop hela min 17o centimener långa uppenbarelse i den lilla biofotöljer med tummarna i öronen och fingrarna framför öronen så var filmen en av de bästa filmer jag sett i mitt liv.
Det är fan magiskt att kunna trollbinda publiken i 1 h och 33 minuter varac säkert 70 av dem utspelar sig på en enda plats, där en enda man sitter fast med armen under ett stenblock.
Då krävs det en skådespelare av världsklass och en regissör som heter duga.
Jävla vilken film!
Missa den inte! Det är mitt enda råd: se den! Och om man tycker det är lite läskigt med den där egen amputerade armen kan man alltid blunda.

(Filmen blir ju inte sämre av att James Franco är förbannat jävla het!)

Summan av kademumman: Jag kan inte sluta fascineras över människans överlednadsinstinkt. Jag skulle kunna prata om det jämt. Helt galet.

Otrogna kirurger?

Förvirringen som uppstår när man missat att "Plastikkirurgerna i hollywood" slutat och programmet ändrats till "Cheaters", när man är precis så engagerad som man bara kan vara när man har på programm i kategorin "vem tittar på skiten" i bakgrunden, övertog precis mitt hem. Plastikkirurger verkar inte vara vidare karismatiska män och deras fruar verkar inte vara helt hundra, kanske därav min nära uteblivna förvåning över att, vad jag tror är frun berättar att han är ute med vackra kvinnor på kvällen, säger att det är för jobbets räkning men hör inte av sig fören dagen därpå. Men det var hennes uteseende som fick mig att inse att programmet bytts. Det finns inga fruar till plastikdoktorer som inte ser ut som en burkbotox i fejjan.

uppe ur skiten

Att skriva uppe ur skiten vore väll att ta i. Men jag har varit på en föreläsning om försörjningsstöd. Haft ett gruppmöte. Läst 40 sidor om Motivations arbete. Varit på teaterledarmöte. Slagit ihjäl en timme på facebook hemma hos mum n' dad.

Och kattstackarn är ensam hemma.
Nu ska jag på bio med min mentorselev. På filmen 127 timmar som jag är livrädd för. Hon lär få hålla mig i handen.

Imorgon är målet att plugga. Undrar hur det kommer gå. Utrymme för skratt.

Att inte dricka kaffe.

Ärligt talat, att inte dricka kaffe kunde få mig att vackla. Har mått som en psykfall sen i Söndags. Sista koppen kaffe intog i Fredags eftermiddag. Har druckit te i mängder och tänkt att man kanske skulle försöka klara sig en vecka eller två utan den bruna drycken. Men jesus! Jag har sovit som en gris, i 12 - 14 timmar. Haft ångestdrömmar. Vaknat kallsvettig. Drömt om att jag ska spela teater men glömmer replikerna och publiken går hem, drömt att mitt ex kommit till mig och sagt massa livsvisdomar. Drömt och drömt. På dagarna har jag varit som ett vrak. Känt mig ensammast i världen och inte orkat göra någonting. Gått runt i en dimma och undrat som jag hamnat i en depression. Ingenting har jag orkat ta tag i. Och just det, fulast i världen har jag varit också.
Men idag betämde jag mig för att ta en kopp fattigmanskaffe (Coop Xtra brygg mellanrost 23,90:-) och oj vad jag mår bättre.
En helt ny människa.
Det är fan sjukt.

Nu ska jag åka till mitt jobb som jag gillar äckligt mycket.
Och dricka mer kaffe.

Stressomania.

På endel bloggar får man del av bloggarens fantastiska veckoschema. Det innehåller glitter och flärd å det grövsta. Kanske kan jag ge en liten sneakpeak till mitt faboulösa levende.
Ta idag som exempel; plugga socialomsorg (astråkigt för er som inte vet det. Äldreomsorg. Skittråkigt. Mörkt. Dystert. Man vill aldrig bli vårdad av hemtjänsten, inte innan man läst och verkligen inte efter.
Detta är tätt följt av två barnteatergrupper där min stress växt sig till ett stort mangroverträd eftersom jag insett hur snart de ska visa upp.
Sen är liksom hela veckan i princip skola hela dagen, jobb hela kvällen. Varför gör jag så här mot mig själv?
Jag längtar till på Lördag, det blir min första helt lediga dag på 12 dagar. Fast då måste jag plugga allt jag inte hunnit plugga i veckan. Nämde jag att jag är en person som tar på mig för mycket? Nämnde jag att jag har svårt att säga nej? Nämnde jag attt jag är överambitiös? Nämnde jag att jag på allvar på en anställningsintervju, utan att ljuga, kan påstå att det sämsta med mig är att jag är så jävla överpresterande (eller iallfall försöker vara det) att jag ibland inte hinner med att äta middag på en vecka?

Fuck. Jag behöver någon som kan säga till mig att ta det lite lugnt. Det här funkar inte. OMG.

Volontär.

Kände mig som Mickan i Solsidan när Räddnings Missionen ringde. Tillslut var jag tvungen att säga ja till en tid jag inte kunde egentlgien för att jag inte kunde säga "Tyväääääärr jag kan inte dåååå....." för sjätte gång.

Träna?

Hur fan hinner folk träna?
Det är ju för fan helt omöjligt att lägga tid på att svettas brevid okända människor i någon trång träningslokal med mitt jävla skit schema.
Föreläsningar, två jobb, 3000 sidor litteratur, grupparbete, teater, åka kollektivt, tvätta, städa, handla mat och försöka hinna spenera kvalitetstid med vänner och familj.
Jag är glad att jag är singel och har få vänner.

Cynism.

Jag känner ingen sympati för psykkollapserna i Big Brother. Det är bara vansinnigt att vara med från första början. Ingenstans och någonsin ser jag en anledning till att frivilligt stänga in sig i ett hus med kompletta idioter. Det finns inte ens en karriär efteråt. Möjligen en löpsedelkarriär (praktexempel Linda Rosing). 15 minuter i rampljuset, sen intet. Värt?

Jag tycker det är löjligt att det ruttna plastikoperationsprogrammet som går på tv 11 censurerar / retuscherar bort bröstvårtorna och visar allt annat. Som om bröstvårtor vore mer stötande än resterande av ett par vaggande 80DD pattar.
Eller tjejer som är 17 och ska operara brösten som själv tycker att hon är för ung, men genomför det eftersom mamma betalar och då ska man passa på.

Eller debatt som återigen "tar sitt ansvar som samhällsprogram" och ska prata om skönhetsideal eller vad det nu är och bjuder in Alexandra Nilsson aka Kissie (svergies största bloggerska) och sitter och kastar skit på henne för att hon sprider size zero och jätte bröst ideal. SOM OM hon vorde den första? Det är som att bjuda in en heroinist och hoppa på honom för att knarket flödar över gränserna.

Eller jag, som inte fåt tummen ur. Som inte får något gjort. Som är stressad, och irriterad, och gnäller.... men ändå händer ingenting.
Positivttänkande? Positivttänkane my ass. Jag har varit positiv i flera år nu, vad fan har det gett mig?
Jag är fulare, latare och mer ensamstående än någonsin. Positivttänkande är en bluff.
Cynism kommer man längre på. Jag måste återinföra bitchiness i mitt liv.