Monkibuisness om du är fräsch nog.

Min syster har en tendens att sätta huvudet rätt på den krokigaspiken. Igår var bara en av alla gånger som hon på sitt klockrena sätt får mig att vika mig dubbel.
Vi stod i den milslånga kön inne på världens trängsta affär Monki i kompassen. Affären där vi inte bara kan köpa en livsstil utan även de mest creddiga mainstreempoängen du överhuvudtaget kan få. Men jag handlar ju också där. Så jag kastar sten i glashus. Hur som helst, vi stod i kön och jag fick mer och med panik då den rörde sig en centimeter i halvtimman och min vinterjacka gjorde verkligen själ för sitt dunfoder. Med stirriga ögon och svettpärlad panna utbrister jag något i stil med att de är fruktansvärt långsamma i kassan. Då säger min syster följande, fantastiska och helt sanna mening;
De som jobbar här är anställda för att de är snygga, inte för att de är bra på sitt jobb.
Word, sistah!
För på monki är dom sällan trevliga, sällan snabba och sällan serviceminded (förutom i frölunda där världens bästa butiksbiträde betjänade mig) MEn de är däremot riktigt jävla snygga, smala och välklädda.
Så frågan är, ska monki nu ta det som en komplimang eller förolämpning?
Det är frågan.

Värsttrafik

Idag stod det i metro om hur försenade spårvagnstrafiken varit procentuellt jämfört med förra året. I Gp hette det att 78 av kungsbackapendelsavgångar idag måndag är inställda pga "fordonsbrist". I en av tidningarna summerade de antalet hat grupper mot Västtrafik på facebook samt att den största hade över 40.000 medlemmar. Vilket innebär att antalet människor som är med i gruppen utgör dryg 10% av göteborgarna.
Västtrafik fick möjligheten att försvara sig, det de hade att säga var att de tror att de får skulden för vädret.

Vi som är kollektivtrafiks utlämnade har verkligen att göra med ett företag där kritiken rinner av som vatten på en gås.
Jag tycker det är under all kritik att som sk. serviceföretag inte bry sig mer om sina sk. kunder än att påstå att vi hatar som för vädret. Det är ett skratt i ansiktet på alla som står ut med västtrafiks klåparfasoner.
Med klåparfasoner menar jag, förutom förseningar och bussar som inte kommer (oavsett snö eller sol) de hutlösa priserna, dåligt underhållna bussar, bussar och spårvagnar som är överfulla, för få avgångar, otrevliga chaufförer (som inte fattar att det är ett socialtjobb att köra buss) och att de aldrig, ALDRIG svarar på mina mail när jag klagar på att bussarna inte kommer.
Antagligen för att dom tror att mitt mail hamnat fel och ramlat in i deras inbox istället för i vädergudens.

Dejtingreklam

Det är skönt att diverse dejtingsajter tar sitt ansvar och talar om för oss singlar när vi ska känna oss extra ensamma. Givet är ju alla hjärtans dag. Alla som kollar på en reklam tevekanal i början av februari förstår vad som vankas. Julen är tydligen också ett ypperligt tillfälle för tröstätande och kärlekskomedi knarkande. Om man får tro dejtingsajterna som upplyser oss via teven i varenda reklamavbrott dels om att hos perfekta par samspelar värderingar och personlighet samt att vi ska vara vår egen lyckas smed.
Kunde de inte varit lite mer diskbänksrealistiska och undvika filmer-med-Cameron-Diaz klichéer. Skippa par som krälar på en björnfäll, skippa jordgubbar och champange, skippa stråkkvarteterna och de sensuella speakerrösterna?
Kunde dom inte bara säga som det är; lyckliga par har kul ihop och antagligen förbannat mycket överseende med den andra personens fel och brister och är dessutom villiga att kompromissa till förbanelse.
Kunde de inte bara säga att; vi vill ha dina pengar och därför säljer vi lycka extra billigt genom att spela på din ensamhet.
Jag köper det inte. Men någon gör det säkert. Och det är väll där vi har pudelns kärna.

En fråga på håret.

Kära gammla aftonbladet bjuder alltid till skratt. Är jag på lite tråkigt humör så klickar jag bara in på aftonbladet.se och så skiner jag upp som en liten sol.
Tyvärr måste man köpa något som heter "plus" (?) för att kunna läsa Linns seriösa svar till mannen/kvinnan som ÄLSKAR håriga underliv.
Stackars människa som sitter och skriver in en sådan fråga. Stackars Linn som måste svara på den. Och herregud, aftonbladet, tror ni att det är sådant som ska få folk att köpa tilläggs acsess till sajten?
Eller är det det? Jag vet inget mer än att jag ÄLSKAR den som skriver till en sex- och samlevnadsexpert att han/hon ÄLSKAR håriga underliv. Kropp och knopp har blivit vuxet. Big up!

(Visst hade det inte varit samma grej om det stod "jag älskar rakade underliv". JAg har sagt det förr men jag säger det igen, det är fantastiskt när vår samtid får det vulgära att bli rumsrent och det rumsrena att bli vulgärt. Lite som med att använda behå.)

Terroväder my ass

Snart är det jul. Det är ett faktum att vi kommer att vakna till julafton imorgon. Att alla lämnat stan är också ett faktum. I förrgår eftermiddag redan var skolan helt tom sånär som på oss eftersläntrare, alla andra hade hoppat på tåg och bussar till andra mer avlägsna städer, orter och byar i vårt avlånga land.
Jag väntar fortfarande på "TERRORVÄDRET" som aftonbladslöpet hade vänligheten att upplysa oss om bara för att göra alla väntande mammor, pappor, mormödrar och barnbarn mer oroliga för sina nära och kära ute i jultrafiken. Aftonbladet är verkligen bra på att göra människor ängsliga. Är det inte svininfluensa eller ballongmage var bebis så är det terrorväder eller skräckhajar eller något annat käckt. Att som journalist sitta och hitta på de där formuleringarna måste ju vara höjden av yrkeskränkning.
Så nu följer ett par dagar av inte så mycket. Jo, jul såklart. Men jag blir ganska snabbt trött på att sitta och flåsa med magen full av röbetssallad.
Men imorgon ska den ätas julmat så det står härliga till, sen får det vara paus på den fronten på ett år eller så...

Stress. Stress? Stress!

Jag är så inihelvete stressad. Men på ett subtilt plan. Jag har min tenta uppdelad i tre olika dokument och måste på något sätt lyckas foga samman detta till en något så när följbartext á minst 2500 ord. Det är ett litet helvete.
Men jag förnöjer vardagsstressen med att baka pizza och seriekoppla julbelysning.
Kan man säga som så att jag inte riktigt, trots allt, finner allvaret i situationen riktigt så allvarligt som jag borde? Jag har aldrig varit så sen med en tenta som nu, och ändå gråter jag inte. Inte än...
Men jag är av med snuvan och snart är det jul. Eller nja, för oss som pluggar på socionomprogrammet på GU är det ingen jul. Det är b-uppsats och opponering. Men jag ska nog se till att klämma i mig ett par kila hemlagade köttbullar trots allt. Att pressa i mig julmat har ju inte varit ett problem de senaste åren.
Rund och trind om magen klämmer man på sin festblåsan till nyår. Ett tips: köp inte nyårsklänningen innan jul om du tänker ha något figuravslöjande.
Vilket jag inte brukar ha å andra sidan.
Nu ska jag käka pizza gjord på det jag har i kylen (krossadetomater, lök och oliver) och se till att få ihop den där satans examinationsuppgiften.

Emanuel

tänk om det var mitt badrum. men jag har inget badkar.

Sweet argumentation

Man kan säga såhär; jag hittade ett par år gamla foton på datorn idag. Aouch! Det sved. Det är aldrig kul att hitta sommarfoton där man är smal, lycklig och förälskad när man är raka motsatsen idag. Och det är vinter. Lycklig är jag väll, men annars så är det väll lite si och så på både smalfronten och kärleksfronten. Men vad ska man göra?

Egentligen är det väll bara att gilla läget. Det gör jag nog. Det är bara att förändra sina referensramar. Det är en väldigt god överlevnadsinstinkt. Att helt enkelt rucka lite på vad man vill för att vara nöjd i nuet. Man kan även komma på fördelar med allt. Nästan allt. Typ att lägenheten ser ut som fan i helvete och det är en veckas disk i köket: jag har roligare saker för mig än hushållsarbete. BAM!
Jag lever i totalavsaknad av närhet från det manliga könet sedan mycket lång tid tillbaka. Eh. Jag slipper kärleksbråk och svartsjuka och någon som vill ha saker på sitt sätt. BAM! Jag äter alltid middag ensam. Pöh! Får äte exakt vad jag vill. Ingen som klagar. Jag är inte i mitt livs bästa trim kanske. Ha! Jag har inte ätstörningar och jag har lite fett som håller mig varm på vintern.

Jag avbryts av radion.
Och nu börjar jag nästan gråta för Kodjo vill ha; I wanna love you på sitt bröllop. Get out of town. JAG MED! I fucking love Kodjo!

Ingen julkänsla, ingen terroristrädsla.

Är det bara jag som inte kan jobba upp en rädsla för terrorism?
Jag vet inte riktigt varför, eftersom det hade kunnat bli en katastrof då den självutnämnde Jihad.krigaren sprängde sig själv i luften, ändå känner jag ingen rädsla.
Vet inte om jag börjar bli avtrubbat och känslokall för jag har ingen julkänsla heller. Kan inte ens orka mig iväg för att få tag i en sladd till min julstjärna. Jag tänker att snart är det ju jul och det går så snabbt till den är över så det är lite skit samma.
Julmusiken sen! Den gör mig bara irriterad. Den enda jag tål är kyrklig julmusik (läs psalmer och gospel)men i små doser och helst i kyrkan. Allt annat får det att krypa i kroppen på mig.
Kanske skulle jag behöva en riktig känsloboast så jag faktiskt kunde börja skaka i grudnvalarna av rädsla för Lars Vilks hatare. Men nej.
Och lusten att äta mig tjock på knäck och skutta runt granen infinner sig inte heller.
WTF.

Olyckan var framm igen.

Jag kan möjligen vara den enda i hela världen som lyckas skada mig på så många sätt som jag gör.
Jag städade lite hemma (behövligt) och skulle springa ut i hallen (är det någon mer än jag som springer i en 39 kvadrats etta?) och ska hoppa över en väska eller vad det nu är som ligger mellan köket och hallen (kan ha varit en hög med kläder eller pappersåtervinning iochförsig). Barfota är jag, och när jag landar trampar jag rakt på ett eiffeltorn i miniatyr som ligger på golvet (feel the ironi).
Det gjorde ont. Jävligt ont. Men min smärttröskel är hög efter att ha jobbat på snabbmatsresturang.
Det värsta var blodet. Det bara forsade fram. Det rann så mycket blod att det blev blodfläckar på golvet mellan hallen köket och sovrummet/vardagsrummet. Det slutade ju inte spruta heller. Så jag fick trycka på massa papper och binda en yllestrumpa runt foten för att stoppa blodet.
Sedan fick jag halta runt och torka blod.
Ännu en eftermiddag ska jag komma haltande till jobbet.

Samboliv ensam

Jag har kommit fram till något som kommer att bli omvälvande. Förhoppningsvis.
Om inte annat så för min egna cynism.
Det började med att jag för första gången på typ ett halvår(!) kollade djungeltrumman.se. Jag inser ganska direkt att jag inte känner till ens en tredjedel av klubbarna. Inte ens ställerna där klubbarna är ringer i några klockor.
Jag insåg att jag har inte varit ute och klubbat på....ja. Jag kan inte ens minnas sist. Om kontiki räknas så var jag där i September. Men innan dess måste det ha varit nef i sommras. Vad som är så skrämmande med det hela är att jag för bara ett par år sedan kände till ungefär varenda klubb i göteborg. Jag var ute jämt. Nu går jag på sin höjd ut och blir full på ett ölställe. Men annars är det hemmafest och fest på skolan.
Jag vill dock poängtera att det är oftare jag sitter hemma en lördag, käkar ris och thaikyckling iklädd raggsockor och mysbrallor framför en film och gärna klämmer en påse chips också under kvällen. Eller så jobbar jag. Eller så är jag på min teater. Men extremt mycket tid spenderas hemma.
Egentligen har jag dispans för om man är singel kan man inte bli stämplad som "jag-har-en-partner-som-jag-alltid-är-hemma-med". Istället riskerar jag väll att förpassas till sällare jaktmarker där jag ungefär kommer äta en chipspåse varje lördag i resten av mitt liv vilket om jag har tur blir flera hundra påsar chips.
Det är fantiskt ganska tragiskt.
Singellivet har väll aldrig varit sådär sprudlande och sensuellt som i sex and the city. Det har väll alltid varit medelmåttigt. Det konstigaste är nog att jag lever mer som om jag hade en parrelation nu, än när jag faktiskt hade en kille.
Nu snackar vi inte ligga runt. Vi snackar klubba, virvla runt, vara fri.
För att inte total såga min nuvarande situation så trivs jag väldigt bra med att vara singel. Det är gött att ha sängen för sig själv, det är underbart att slippa städa för ingen kommer komma hem till en klockan 03:30 och det bästa är att jag slipper klämma in ett förhållande i mitt över späckade schema.
Jag vill dock poängtera att detta inte är skrivet i sten. Don't count me out liksom. Det är allt jag säger.
Hela grejen handlar väll om att jag är fast i en par stereotyp med sunkiga mjukiskläder och ensamt fredagsmys men utan den där special one som väger upp. Det har tillochmed gått så långt att jag säger på jobbet; "Jag kan typ alltid jobba fredagskvällarna för jag gör ändå inget så om någon vill vara ledig är det bara att ringa mig". Och BAM där står hon; 52 år, utflygna ungar, en ganska tråkig man och med tanken att ungdomarna ska väll ut och roa sig kan man tro.
Men med mig är inget skrivet i sten.
Så skit samma om jag är singel eller inte. Det är oväsentligt. Det som spelar roll är att jag måste börja dra på mig partypjucksen lite oftare (jag har iofs inte några partyklackar utan kör sneakers till allt vilket också är en indikation på ålder eller bekvämlighet både fysisk och psykisk, kanske båda) och gå ut och dansa.
Lite granna känna att man lever.
Men nu för tiden verkar jag störa mig på fulla människor, hata ändlösa krogdiskutioner som inte utmynnar i någonting eller gör någon klokare och ojar mig över hur dyrt det har blivit i dörren.
Nej. Dags för Tant Hanna att vika in strumpstickorna och ge plats åt rockstar Hanna som visserligen inte är så uppskattad men dom är fan så mycket roligare än en påse roasted corn och Let's Dance.
Let's dance!

Jean-Love?

Åh vad jag älskar Paradise Hotel. Det finns inget bättre än att få sitta framför teven och njuta över att man inte är som dom. På andra plats av underhållning på hög nivå kommer Paradise Hotel deltagarnas bloggar. På tredjeplats deras otroliga kämpande för att bli någon slags kändisar.
Årets bästa är alla gånger Jean-Pierre. Han är så spelad, han är så korkad och han är så totalt jävla omedveten om sitt beteende att jag bara vill dunka honom i ryggen och tacka för att han förgyller min vardag på detta utomordentliga sätt.
Han ska släppa en skiva. Kan det bli bättre? Det är nog på topp när det är så.
Det finns inget bättre än när dokusåpa deltagare ska släppa skivor, för då kan de inte längre utan att blinka påstå att de var med för att "testa sig själva", "kul grej" eller alla andra dumma saker människor brukar bortförklara sin kåthet på att bli kändisar med.
Jean-Pierre genomskådades väll iochför sig relativt snabbt eftersom hans medverkan i Ung och Bortskämd visades strax efter han blivit utröstad ur Paradise Hotel. Men jag är osäker på det där med att all publicitet är god publicitet. För ponera att du ska jobba med en snubbe, vi kan säga artist för att man inte ska kunna tänka att om man lyckas behöver man aldrig söka jobb på Ica, och den här snubben har betett sig som en barnunge på Svt och ett svin på Tv6 och på båda kanalerna som en 'two-faced-bitch'. Vill man jobba med honom? Litar man på honom?
Hade det handlat om en enorm talang så absolut, då hade man kunnat ha överseende. Men frågan är, hade talangen varit så överväldigande så kanske man inte sett personen i dokusåpa efter dokusåpa innan man fick in honom på kontoret?
Jag är skeptisk. Jag är till och med skeptisk till mig själv som kollar på dokusåpor. Men jag står iallfall för det. Precis som att jag står för att jag käkar på McDonalds ibland och att jag läser chicklit. Nog luktar det svennebanan men jag kunde inte bry mig minde. Det säger med om de som har åsikter än mig. Och det gäller väll även mig i detta tyckande om Jean-Pierre?
Vem vem.
Jag citerar JP, han sa det jag inte kunde sagt bättre själv;
"Jag är från angered mannen, jag skiter i det...."

Synd om mig

Det finns nog ingen gång som som jag blir så emotionellt irationell och är så ambivalent som när jag ligger hemma och är sjuk. Då är det så synd om mig att jag klättrar upp i toppen förbi politiska fångar och folket på Haiti.
Ungefär.
Tackar gud för hemkörning av pizza när man måste äta men knappt orkar resa på sig av feber och halsont, men formulerar långa meningar i huvudet om vad en singel får stå ut med; här är det ingen som kokar kycklingsoppa och baddar ens panna med vattten. Helt enkelt får man hålla tillgodo med pizzabudet och självömkande telefonsamtal hem till mamma och pappa.
Men när febern är borta känns det genast bättre.
Då är det inte lika synd om mig längre.
Idag har jag till och med skänkt 330 kronor till jordbävnignsoffren på Haiti.
Gör det du med!

om ändå.

jag tycker det är fint med snö men det är lite väl kallt. sådär kallt så att vuxna människor nästan börjar gråta för att de tappat vantarna. jag önskar att man fick stanna inne i en stor gul sekelskiftesvilla med trägolv och fönsteralkover fram till jul, men valfria sällskap. där kan man bara laga goda middagar och dricka rödvin framför brasan.
men i verkligenheten funkar det inte riktigt så. då får man istället spendera veckorna fram till jul på att klara av kurserna i skolan, frysa om fötterna, frysa om öronen, vänta på bussen i en kvart i 10 minus...

ny.

kära vänner. ovänner. bekanta. okända. stalkers. nu gör jag en ny start här.
men vem vet hur det ska gå? just nu har jag extremt svårt att få tummen ur när det gäller allt faktiskt. skolan. städa. tvätta. laga mat. det händer inte mycket alls på de fronterna.
men.
det händer mycket när det gäller teater. och åker spårvagn gör jag nästan mer än vad jag brukar.