I legaliserings diskussionen finns ett ansvar.

Imorse på väg till jobbet läste jag en ledare i GT. I den diskuterar en politiker från Moderaterna och en från Moderaternas Ungdomsförbund hur en eventuell legalisering av marijuana skulle påverka vårt samhälle. Den ett direkt svar på en tidigare artikel där två andra skribenter bland annat skriver att legalisering av cannabis skulle skapa en minskning av den organiserade brottsligheten.
I dagens artikel lyfter författarna framförallt fram riskerna med cannabis rökning som sitt argument emot legalisering.  

Personligen tycker jag att det överlag är en intressant fråga att diskutera med människor. Alla har sin syn på saken och olika tankar kring vad en legalisering kan leda till, oavsett om de själva är brukare eller tar avstånd. Jag är principiellt emot legalisering av cannabis och hasch. Jag är det eftersom jag är övertygad om att en legalisering skulle göra att drogen, precis som alkoholen gör idag, kryper lägre ner i åldrarna och många vuxna skulle stå maktlösa inför det faktum att ungdomar generellt skulle få en annan attityd till cannabis. Forskningen visar att cannabisbruk i unga år är skadligt på samma sätt som tidig alkoholkonsumtion är farlig. Ju yngre ungdomar som använder berusningsmedlet, ju större är risken för exempelvis hjärnskador.
En legalisering skulle absolut minska kriminaliteten rent statistiskt. Polisen skulle kunna använda de resurser som idag läggs på att ta fast cannabisinnehavare och istället satsa tid och pengar på att lösa grövre brott. Det skulle dock inte resultera i att bruket av drogen, och de problem som kommer i dess kölvatten, skulle minska. Snarare tvärtom. Vi svenskar tycks i mina ögon vara ett folk som har svårt att hantera vårt drickande. Vi ska både supa oss dyngraka och ta ett glas vin efter jobbet. Varje dag. Det dricks ohälsosamt mycket i det här landet. Jag är först i ledet att erkänna att jag redan druckit min beskärda del av en livstidskonsumtion. Ännu en laglig drog hade inte skapat mindre problem med missbruk. Tänk såhär; om alkohol hade varit olagligt, hade lika många druckit sprit? Antagligen inte. 

Att den grova brottsligheten överlag skulle minska är jag i likhet med artikelns författare tveksam till. Organiserad brottslighet eller gängkriminalitet går generellt ut på att några tjänar oerhört stora pengar på olaglig verksamhet. Genom att legalisera cannabis hade man förvisso öppnat upp för en legal marknad i likhet med alkoholmonopolet men det förflyttar bara problemet! Jag är helt övertygad om att det hade handlat om dagar innan de som tidigare ägnat sig åt att handla med cannabis hade gått över till andra varor. Alternativt öppnat upp för en svart marknad för gräs i likhet med den för smuggling av tobak och alkohol. Vad jag däremot inte är beredd att hålla med debattörerna om är deras påstående att cigarettrökning är en inkörsport till cannabisbruk.
Jag har hört påstående förr och jag avvisar det förutsatt att det inte är mer grundat än att ”röker man det ena kan man röka det andra”. Det är en fundamental skillnad mellan människor som brukar tobak och människor som röker gräs. Den parallel man däremot kan dra mellan rökning och cannabis vill jag påstå är främst socioekonomiskt betingad och utifrån ett klassperspektiv.
Folkhälsoinstitutet har i sina undersökningar visat på att tobaksrökning är vanligast bland människor med lägre utbildning och med lägre ekonomiska resurser. Cannabisrökning hos unga är vanligare i mer resurssvaga områden och bland unga som kommer från sämre socioekonomisk bakgrund. Där kan iallafall jag se parallellen och till viss del förklaringen till påståendet. Man kan även vända på det hela, i ett försök att motbevisa det. Såhär; tobaksrökning hos kvinnor är procentuellt högre än hos män. Hur förklarar man då, om man tror på debattörernas påstående, att män i högre utsträckning röker cannabis? Det finns alltså en långt mer svår förklarad sida av tobak som inkörsport till cannabis än vad jag anser att man framstår i artikeln.

Jag anser att cannabisrökning hos ungdomar är ett stort problem som absolut inte kommer att bli bättre genom en lagförändring. Man behöver fortsätta att arbeta drogförebyggande i skolor, på fritidsgårdar, i föreningar och inom all annan verksamhet som engagerar unga människor. Jag tror däremot att man måste förnya sitt sätt att diskutera cannabis och hasch. Det fungerar inte längre att berätta om han som fick en psykos av första blosset och trodde att han var en apelsin. Det går inte heller att fortsätta ta in halvdöda, före detta heroinister från KRIS som ska berätta skräckhistorier från tiden som tung narkoman. Möjligen funkade det på min generation, fast det är ytterst tveksamt, men jag tror att det är verkningslöst idag. Ungdomskulturerna fullständigt svämmar över av romantiserande bilder av droganvändning.
Här önskar jag att jag, som dessutom är socionom och dessutom arbetar med ungdomar, hade haft en bra metod att förespråka. Det har jag inte. Jag funderar ofta på hur man på bästa sätt kan få ungdomar att hålla sig borta från cannabis. Jag har inte kommit fram till ett enkelt svar. Det enda jag kan tänka mig som verksamt är att ungdomar har vuxna förebilder att se upp till och som tar avstånd från all form av narkotika.  Inte vuxna som pratar om att nästa ciggen kan vara en joint utan vuxna, gärna unga, som kan prata om cannabis utan att varken moralisera eller romantisera. Vuxna som helt enkelt i diskussionen kan  visa på ett levnadssätt som inte innehåller droger. Vuxna som kan tala om risker och påverkan, precis som vi pratar med tonåringar om alkohol, men som även har insikt i och förstår den liberala syn som många unga har på just cannabis. Dessa vuxna bör även kunna tala om de rättsliga påföljder bruk eller innehav av droger kan innebära och hur svårt det är att göra sig kvitt ett belastningsregister. Genom legalisering är jag rädd för att man tar bort just det vilket är ett väldigt starkt argument mot droger.

 Mitt absoluta ställningstagande mot en legalisering av cannabis, om än i egenskap av medicinsk marijuana, handlar om att skydda barn och unga från ännu ett skadligt preparat. Jag skriver som jag brukar göra, vuxna får göra som de vill, men vi har ett ansvar för att våra tonåringar ska växa upp utan alkohol och droger.

Varför hatar du polisen?

Jag var på väg hem från en lägerresa med ungdomarna jag arbetar med. Det var en lång bilresa och jag ville hem fort efter fjärde dagen av dygnet runt arbete. Väglaget var bra och sikten klar när vi färdades genom små mellan svenska orter. Orter där man inte ser en människa, men antar att någon måste leva där, av de prunkande trädgårdaran att döma. Plötsligt ser jag en poliskontroll framför mig och de vinkar in mig. Tyvärr så måste jag bötfälla dig, sa den glade polismannen på klingande värmlänska, det gick lite för fort. Så fort som de flesta som inte är nitiska trafikregels ivrare kör genom ett dött samhälle i gott väglag när hastigheten ändras från sjuttion kilometer i timmer till femtio de tvåhundra meter då man passerar själva kärnan av samhället. Det var fruktansvärt pinsamt med tanke på att mitt jobb framförallt går ut på att vara en god vuxen förebild och därmed hålla mig på rätt sida lagen. Privat är jag inte så noga. På jobbet ska jag vara noga. Mitt körkort var dessutom förlustanmält men hade senare kommit fram i röran på köksbordet. Polisen förklarade att egentligen måste han ta mitt körkort och skicka till trafikverket eftersom det pga. anmälan är ogiltigt. Polismannen valde dock att inte följa den bestämmelsen under förutsättning att jag lovade att avanmäla kortet så fort jag kommit hem. Vi hann knappt säga hejdå till polisen innan den första vågen av ”Fuck polisen” spred sig i bilen. Det är även dit jag vill komma.
Idag är att hata polisen så vedertaget bland många unga att de inte ens reflekterar över vad det är som kritiseras hos poliskåren. Om man kör för fort och blir tagen är det absolut inte polisens fel. Jag är vuxen och jag vet att jag riskerar ett svidande bötesbelopp om jag inte håller hastighetsgränsen. Då anser jag att det är mitt ansvar att även ta konsekvensen på ett accepterande sätt. Så varför anser många unga att allt polisen gör är fel trots att polisen handlat helt utifrån sina befogenheter och enligt korrekta riktlinjer? Jag tycker mig se att vi rört oss mot en ungdomskultur där polisen blivit den yttre fienden som svetsar samman gruppen. Man reflekterar inte över polisens funktion utan ser polisväsendet endast som en maktmissbrukande institution och att allt polisen gör är fel. Ja, polisen ska kritiseras, precis som man bör granska och ifrågasätta alla myndigheter. Rättsäkerhet är a och o. Det ska vara höga krav på polisens beteende och polisen får aldrig diskriminera eller kränka människor. Det händer. Absolut.
Vad jag ser som oroväckande med polisföraktet är att man försvarar sina brottsliga gärningar med att det är polisens fel.  Jag älskar hiphop och har alltid varit ett stort hiphop-fan, hiphopen har på mångt och mycket påverkat mig att bli den person jag är idag och framföralt att jag arbetar med det jag gör. I det här fallet tror jag dock att många delar av hiphopkulturen påverkar ungdomar åt helt fel håll. Dani M släppte i vintras låten En sån som mej. I låten sjunger Dani M att han är en bra kille, det är bara det att samhället anser att han är kriminell och menar att hans cannabisrökande inte är ett problem. Däremot är problemet att samhället straffar honom för att han röker gräs.
Missförstå mig rätt, jag är inte här för att moralisera eller ge pekpinnar åt vuxna människor. Om vuxna människor väljer att röka gräs så är det enligt min mening helt upp till dessa individer. Jag har träffa många människor som klarar av att sköta ett helt vanligt liv och samtidigt röka. Inte sagt att det inte finns många som absolut inte mår bra av det, men det är en annan diskussion.
Jag vill mena på att man behöver ta konsekvenserna för sitt handlande. Om någonting är olagligt och jag väljer att göra det ändå är jag först i raden att erkänna. Allt annat är bara löjligt. Men om man som förebild för unga människor istället väljer att lägga sina egna problem på ordningsmakten riskerar man även att påverka unga till en identitet utan konsekvenstänk. Precis samma mönster finns hos de som skyller sina ekonomiskaproblem på sin socialsekreterare som förhoppningsvis följer lagstiftningen han eller hon har att hålla sig till, alternativt sina dåliga betyg på lärarens inkompetens.
Inom socialpsykologin kallar man detta för det grundläggande attributionsfelet. Man skyller sina egna handlingar eller dåliga sidor på andra. Att inte ta konsekvenser skapar även en oförmåga att reflektera över hur man själv som individ beter sig eller uppfattas och hur ska man då någonsin kunna utvecklas eller förändras? Därför tror jag att det är oerhört viktigt, om inte grundläggande, att ta ansvar för sina egna handlingar. Det handlar inte bara om att ta ansvar när det handlar om brott och straff utan även om sitt handlande gentemot andra. Det är viktigt att lära sig förstå konsekvensen av det man gör.
Jag ska betala tvåtusen fyrahundra kronor i böter och det är klart att det känns surt. Det är trots den bittra eftersmaken inget jag kan vara arg på polisen över. Den enda jag kan klandra är mig själv som är helt och fullt medveten om att jag tar en risk varje gång jag kör för fort. Precis på samma sätt som en person som går runt med gräs i fickan vet att han eller hon tar en risk. När polisen misshandlar människor, ger folk rasistiska tillmälen eller kränker sina egna kollegor pga. kön eller sexualitet är det befogat att ifrågasätta polisens arbete. Men, det är inte befogat att säga ”Fuck polisen” när man bryter mot lagen för ingen annan anledning än sin egen vinnings skull.  

Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma?

Jag läste en artikel med rubriken "Vår generation kommer flippa ur" på aftonbladet.se skriven av två gymnasietjejer: Amanda Ivanovíc och Alice Bratthammar. Amanda och Alice var med vid, vad media valt att kalla, upplopp vid Plusgymnasiet tidigare i vintras. De ville ge sin bild av händelsen och aftonbladet lät de få medialt utrymme.
Tjejernas historia vittnade om en total maktlöshet från deras sida gentemot vuxenvärlden. I artikeln vittnade tjejerna om ungdomar som blivit slagna av polisen, behandlade med pepparspray och om en hjälplöshet som verkade vara total.

Innan det gick så långt att det blev upplopp hade hundratals försök att anmäla det användarkonto som hängde ut ungdomar på Instagram gjorts. Förhoppningen var att kontot skulle stängas ner, men ingenting hände. Situationen eskalerade i ett upprop på Facebook och alla skulle ta sig till skolan där den ungdom man misstänkte för att ha spridit bilder och rykten gick. När flera hundra ungdomar samlas i vredesmod och polisen tillkallas är enligt min mening kaos garanterat. Framförallt när man från polisens sida hanterar ungdomarna på det sätt som tjejerna beskriver i artikeln. Vuxna såg på, sa att det var synd om alla de ungdomar som samlats och polisen tryckte ner femtonåringar på asfalten. Man ifrågasatte ungdomarna i media, istället för att ifrågasätta vuxenvärlden!
I artikeln skriver tjejerna att de hjälpte en tjej som blivit sprayad med pepparspray av vad hon sa var en journalist. De försökte anmäla det inträffade hos en polisman. Polismannen ville inte ta emot anmälan och sa, enligt tjejerna, att det säkert var en polis som råkat missa när han eller hon skulle spraya mot någon som var våldsam. Bara det kan man ifrågasätta, men det som berörde mig mest i texten var tjejerna beskrivning av hur de försökte få tag i vatten. Vatten för att tjejen skulle kunna försöka få bort sprayen från ansiktet. De gick till en restaurang där de inte fick någon hjälp. Tillslut hamnade de på socialkontoret i kvarteret där det fick hjälp. Att de fick hjälp där förvånade tjejerna. Att de blev förvånade över hjälpen får mitt socialarbetarhjärta att vrida sig i kramper. Att de på restaurangen inte ville ge en tjej som fått pepparspray i ögonen vatten får min tro på medmänsklighet att ruttna och dö. Hur tror ni då att det fick ungdomarna att känna sig?

Det finns någonting som kallas för självuppfyllandeprofetia och som är ett sociologiskt begrepp. Begreppet innebär att om man gång på gång blir sedd på ett visst sätt, inpressad i en mall och pådyvlad egenskaper blir man tillslut sådan som man förväntas vara. När media rapporterar om upplopp, sjövilda tonåringar som slår sönder bilar och att polisen säger att de inte längre har läget under kontroll är jag övertygad om att situationen bara förvärras. Jag arbetar själv med ungdomar på HVB-hem och de killar jag arbetar med är inte sällan både utåtagerande, arga och livrädda på samma gång. Mitt viktigaste förhållningsätt att aldrig vara rädd. Jag vägrar att bli rädd, vad som än händer. Genom att inte vara rädd har jag många gånger haft möjlighet att visa ungdomarna jag arbetar med att de faktiskt inte är farliga och därigenom förhindrat deras utagerande. Det är få människor som är farliga av naturen, på många sätt är vi som hundar. Rädda hundar bits. Trygga hundar viftar på svansen.
Jag är övertygad om att genom att polisen kommer med pepparspray, att restaurangägarna vägrade hjälpa tjejerna som bad om hjälp, att media rapporterade om att polisen hade tappat kontrollen fick man situationen att eskalera istället för att kväsa den. Det är inte en svår rebus att lösa.
Vad jag däremot inte kan finna svaret på är var alla goda vuxna var någonstans? Med största sannorlikhet fanns det säkert både fältassistenter och ungdomspoliser på platsen, men vart var alla andra? Föräldrar, lärare och förbipasserande människor med civilkurage? Folk tycks ha varit rädda. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma? Hade jag varit tonårsförälder och misstänkt att min unge var nere och slogs på stan hade jag inte tvekat en sekund på att åka dit och, om det så skulle krävas, släpa mitt barn därifrån! Hade jag varit lärare på skolan hade jag gjort det jag kunnat för att ta tag i de ungdomar som jag kände till. En polis med sköld och hjälm kan inte lugna ett upplopp. En polis med sköld och hjälm kan bara ducka stenar som han eller hon själv provocerar fram. Polisen kan inte uppfostra människor. Det krävs kärlek för att skapa lugn. Inte kravallpoliser.

Istället för att ställa frågan vad det var som fick ungdomarna att bli så arga att de slog sönder bilar och blev nedslagna av polisen frågar man sig hur ungdomar kan vara så gränslösa. Många människor hade behövt skifta nivå för en stund. Tänk dig att du är femton år och någon sprider bilder på din bästa vän via internet, skriver att hon sugit av en kille på McDonalds toalett för en femma och alla tror på det. Vad hade du gjort? Vad hade du gjort om det var din dotter som kom hem och berättade det för dig? Antagligen hade du gjort en anmälan. Om det inte hade hjälpt, vad hade du gjort då? Jag hade garanterat stått med ett baseballträ utanför ryktesspridarens skola redo att svinga. Kanske hade jag gjort det än idag, men eftersom jag idag skulle ha mer att förlora på det än när jag var femton hade jag nog lämnat alla tillhyggen hemma. Jag undrar vad som hänt om vuxenvärlden hade agerat tidigare. Hade upploppen blivit upplopp? Jag vill även ta upp det faktum att ungdomarna faktiskt gjorde något. Jag försvarar varken våld eller att ta lagen i egna händer, men de gjorde något. De accepterade inte att tjejer blir kallade för orrar. De accepterade inte det faktum att man hänger ut varandra på internet. På något sätt får det mig, hur konstigt det än må låta, att tro på att det finns de som fortfarande vågar protestera.

Som ni märker har jag svårt att få ihop alla trådar, för problemet är så oerhört mångbottnat. Det viktigaste att ta med sig av händelsen anser jag vara att vi inte kan vara rädda för våra egna barn. De kanske kastar sten, kallar polisen för fittor och slår sönder rektorns bild, men vi kan inte vara rädda. Vi måste istället fråga oss var, när och hur de blev svikna. Varför provoceras de av polisen, varför är inte polisen en trygghet för dem? Varför blir de förvånade över att få hjälp av socialtanterna och vilken signal sänder alla vuxna som såg på utan att agera? Upploppen utanför Plusgymnasiet var ett symptom på ett sjukt samhälle. Ett samhälle där människor är rädda för varandra.'

 

Vem stal julavslutningen?

Jag ska berätta, en gång för alla, varför jag bli så fruktansvärt provocerad av hela skolavslutning i kyrkan diskussionen. Inför varenda julavslutning, inför varenda sommarlov dammas det nygamla debattämnet av och folk blir som förbytta. Personligen kunde jag inte bry mig mindre, men blir trots det irriterad av debatten. Jag är inte en person som håller hårt på traditioner. Jag skulle inte dö om jag inte fick min julskinka och min sill, jag tycker att halloween är en kul grej och att midsommar känns ganska överskattat. Med det sagt har jag redan klargjort att jag aldrig skulle gå i bräschen för någon typ av försvar av traditioner oavsett vilken religion eller livsåskådning de tillhörde. På det planet är jag neutral. Traditioner är för bakåtsträvare, samhället förändras. Som ett exempel kan jag ta min föräldrageneration, när de var barn fick man inte gå ut och leka på långfredagen eftersom man skulle visa att man sörjde Jesus och tänkte på hur jobbigt han hade det på korset. Är det då något vi borde återinföra? Vad jag tror att man måste inse är att vi lever i ett extremt globaliserat samhälle, det är en omöjlighet att saker alltid kommer vara som de alltid har varit. Samhällen har förändrats i alla tider, nya folk har etablerat sig, andra har försvunnit. Här börjar jag nå pudelns kärna, vad som verkligen får mitt adrenalin att pumpa. Att det här infekterade julfirandet skulle ha något med, vad Sverigedemokraterna gillar att kalla, islamisering att göra. Ska jag vara helt ärligt undrar jag ofta om diskussionen bara är uppfunnen för att få kasta lite skit på muslimerna såhär i juletid. Antagligen något Jesus hade uppskattat? Eller hur var det nu? Älska sin nästa som... Hur som helst. Ofta uttrycker de här "vi-dör-om-vi-inte-får-en-förbön-på-skolavslutningen ivrarna" att invandrarna, i synnerhet muslimerna, för vi vet ju alla att muslimer är jävligt jobbiga, vill stoppa våra svenska traditioner. Så jag ber er berätta när, i fucking jävla helvete, hörde du senast en muslim säga att de inte vill att vi ska fira vår jävla jul, smäcka i oss vår jävla julskinka och bli stupfulla på julfesten på kontoret och skära oss på trasiga julgranskulor? Jag har aldrig hört det, och jag har antagligen umgåtts med fler muslimer i mitt liv än vad mina meningsmotståndare har. Så snälla, hämta en livs levande muslim som anser att vi inte ska få fira jul så kanske jag överväger att säga emot. Naturligtvis, det finns fundamentalister som säkert skulle vilja korsfästa Jesus igen, men tänk då på att det senast var en katolsk präst som gick ut och sa att årets julkalender, Mysteriet på Greveholm, lockar barn till det ockulta. Det var inte en imam som ville förbjuda jul i teve.
Den verkliga anledningen till att man nu för tiden oftare väljer att inte ha avslutningar i kyrkan än vad man gjorde förr beror enligt min mening framförallt på att dagens Sverige är ett sekulariserat land. De som praktiserar kristendom blir färre och färre. Kristendomen får mindre och mindre inflytande på samhället. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte handlar om att islam tar över, utan det är vi "kristna" som mer och mer överger vår religion. Med största sannolikhet kommer islam gå samma öde till mötes om ett antal år i Sverige. Så som vårt samhälle är uppbyggt och med den informationsström som globaliseringen ger upphov till finns väldigt lite plats för religion kvar.
Sist men inte minst, vi har faktiskt, oavsett vad man nu tycker om det, religionsfrihet i Sverige. Det är en av våra grundlagar. En grundlagstiftning som vi många gånger är villiga att stoltsera med. Religionsfrihet innebär att du som individ har rätt att praktisera vilken religion du vill och att du ska mötas med respekt oavsett vilken religion du tillhör. Om en skola har barn från många olika religioner handlar det då inte om en ömsesidig respekt för religionen att fira avslutningen på en religiöst neutral plats? När jag gick på lågstadier hade jag två kompisar som var Jehovas vittnen, de fick inte delta i några avslutningar i kyrkan. Absolut ska man fira jul i skolan, prata om högtider, äta pepparkakor och sjunga uttjatade julsånger, men med tanke på hur lite julen handlar om religion för gemene svensk, kan man då inte vara lite flexibel när det gäller lokalen, bönerna och prällarna? Eftersom jag själv arbetar med en mycket omdebatterad grupp, ensamkommande flykting ungdomar, träffar jag många nyanlända, unga människor från muslimska länder. De flesta är troende muslimer, men de är fan i mej mer intresserade av det svenska julfirandet än vad jag är. Jag vill mena att det många gånger riktas så felaktigt mot nya svenskar i debatten. Att de på något sätt är emot vårt lands traditioner, vilket jag aldrig stött på, och om jag en dag stöter på det handlar det med största sannolikhet om något bakomliggande trauma mer än om att de på pinkiv vill starta jihad mot svenska kyrkan.
Så, vad jag menar är att debatten är så fruktansvärt tråkig, för den smutskastar och stänger ute människor. Om den inte smutskastar de barn som tillhör en annan religion är protestantismen så smutskastar den de som anser att skolan ska vara för alla och att man faktiskt kan välja bort kyrkan när möjlighet finns till annan lokal. För kom igen, hur många är vi egentligen som går till kyrkan när det inte är dop, bröllop eller begravning? Upp med en hand.
Skit i traditionen och låt julen handla om fucking kärlek. Det kommer inte komma någon grinch i helskägg och kaftan och rycka vörtbrödet ur händerna på dig, jag lovar!

Ett öga i pannan

Jag kan inte på något sätt förstå folk. Intet sagt att det är fel på folk. Kanske det främst är fel på mig. Jag håller alternativet öppet när jag sprider min bitterhet för första gången på nästan precis fem månader.

Mitt problem är att jag tittade på tv4 nyheterna. Mitt problem är att jag inte alls kan förstå hur det kan bli ett sådant extremt rabalder kring två skjutna hundar. Först visas en fruktansvärd inspelning från krigets Syrien i vilken folk torteras, dödas och lämnas lemlästade tills de långt senare hittas och begravs. Sedan berättar nyhetsankaret att ett antal personer har polisanmält poliserna som sköt två hundar. Ja, det är klart att det är både sorgligt och svårt för hundarnas ägare, jag menar bara att det i relation till allt annat är så jävla litet. Folk torteras ihjäl i Syrien. Från Syrien har det även rapporterats att militärer sagt till mödrar att de får välja vem av hennes barn som ska få överleva, men när mamma inte kunnat välja har de skjutit båda barnen.
Så, varför blir det en sådan folkstorm kring två skjutna hundar?
Jag har tänkt tanken förr, och jag gör det igen: för att det är lättare för folk i allmänhet att bry sig om saker som inte är för jobbiga. Att polisen skjuter två hundar är lätt att röra upp sig över, men att folk torteras till döds är jobbigare.
Dessutom frågar jag mig varför det på riksnyheterna är ett inslag om en elvaåring som av någon anledning fått ett extra öga i pannan på skolfotot och som därav kompenserats ekonomiskt. Ärligt talar, ett bildfel som gett ett jävla öga i pannan. Vem i helvete bryr sig? Bryr sig folk på riktigt? Är det jag som är sjuk? Sitter folk hemma och sätter örtteet i halsen när de ser flickan som fått ett extra öga på skolfotot?
Jag orkar inte mer.

Rätten att få supa till 05?

Nu har det röstat igenom att krogarna i sveriges andra största stad kommer att bli tvugna att stänga klockan 03 på fredagar, men att man på lördagarna trots allt ges möjlighet att supa ända fram till klockan 05. Klubbkidsen och avenystekarna är upprörda. Alla skyller på sossarna, och liberalistiska uttalande sprider sig som en löpeld över socialamedier. "Ska politiker bestämma hur länge man ska få festa?". Ja. För generellt så kan vi ju inte dricka i det här landet. Folk diskuterar mer än gärna vad ekonomisktbistånd kostar samhället, vad fotbollshuliganism kostar, vad vi får betala för de flyktingar som söker skydd i lilla landet lagom. Är det då inte befogat att tala om vad en lördagskväll på Avenyn kostar i polisinsatser, sjukvård och vad supandet i det långa loppet kostar samhället ur ett folkhälsoperspektiv?

Jag ska inte sticka under stol med att jag aldrig har varit en tjej som svänger mina lurviga på avenykrogarna. Däremot har jag jobbat på en snabbmatsresturang på göteborgs sk. paradgata. Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket fylla, slagsmål och misär. Jag har sett folk som sparkat på någon som ligger, jag har hittat folk som varit medvetslösa av fylla, jag har sett pikébussarna stå uppradade redan vid klockan 23 i väntan på vad som komma skall. Någon som är kritisk mot de förkortade tillstånden hade absolut kunnat ifrågasätta mitt resonemang med argumentet att man inte super mer för att man måste gå hem klockan tre. Jag tror dock att det är många tvivelaktiva beslut som tas när klockan börjat bli morgon. Folk i allmänhet tenderar att supa mer ju senare klockan blir. Och vet ni vad, om det här politiskabeslutet faktiskt kan minska antalet misshandelsfall och allmänt stök, är det inte en bra lösning? Ett tips är att gå ut tidigare på kvällen. Då är det inget mer att orda om. Om man tror att inget kommer att förändras, varför inte bara börja kvällen tidigare? Det kanske är för att jag faktiskt fyllt 25 som jag blir tvunen att ifrågasätta syftet med att vara ute och slira till klockan 05? Av egen erfarenhet kan jag skriva att det sällan händer något man är stolt över när klockan är halv fem och man började dricka klockan nio.

Knulla två lokala slynor

När man streamar teveserier poppar det ofta upp ganska tveksam reklam. Främst riktad till folk som vill ta lån med skyhöga räntor, bli av med magfettet på fem timmar eller spela internetpoker. Det riktas även en hel del reklam till män med diskutabla sexuellapreferenser. När jag ser den här reklamen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Inte nog med att  jag upplever den som extremt aggressiv i sin framtoning, den känns dessutom otroligt lågbudget. Å andra sidan kanske det är just lågbudget som män som vill knulla två lokala kåta slynor om dagen vill ha? Vad vet jag. Jag har inte hört någon man i min omgivning tala om att knulla lokala kåta slynor eller ens slynor. Det kanske är så att eftersom de flesta män jag kommer i kontakt med ofta har en kvinnosyn som skiljer sig från de män som trycker på knappen "Låt oss knulla!". Jag är dock medveten om att det handlar om mina fördomar. Kanske ska jag här förtydliga att jag ger blanka fan i vad folk gör innanför stängda dörrar, men i en internetannons....kom igen!

Det känns nästan för enkelspårigt att applicera ett genusperspektiv på den här annonsen. Jag får en känsla av att JO hade haft ett och annat att säga till om.
Min nyfikenhet tar ändå överhanden och den feministiska analysen får ta ett steg åt sidan. Jag blir mer intresserad av att veta vem som trycker på knappen och vem som faktiskt kommer knulla två lokala slynor ikväll. Tänk er någon snubbe som egentligen skulle kolla senaste avsnittet av typ Two and a half men (för det känns som det är sånt som de kanske tittar på, återigen fördomar) men får syn på annonsen. "Wow, knulla två lokala slynor. Ikväll!" och så trycker han på "Låt oss knulla!". Vad händer sedan? Jag vet inte för jag har inte tryckt på knappen. Är det frivilliga lokala slynor som älskar att ligga och gör det gratis eller är det någon typ av eskortförmedling? Är alla så snygga som tjejen på bilden eller är det lite som de ryska äktenskapsförmedlingarna. Ni vet där alla tjejer på annonserna ser ut som att de skulle kunna gå en Victoria Secret visning.

Egentligen har jag ingentans att komma med det här resonemanget.