Jag läste en artikel med rubriken "Vår generation kommer flippa ur" på aftonbladet.se skriven av två
gymnasietjejer: Amanda Ivanovíc och Alice Bratthammar. Amanda och Alice var med
vid, vad media valt att kalla, upplopp vid Plusgymnasiet tidigare i vintras. De
ville ge sin bild av händelsen och aftonbladet lät de få medialt utrymme.
Tjejernas historia vittnade om en total maktlöshet från deras sida gentemot vuxenvärlden. I artikeln vittnade tjejerna om ungdomar som blivit slagna av polisen, behandlade med pepparspray och om en hjälplöshet som verkade vara total.
Innan det gick så långt att det blev upplopp hade hundratals försök att anmäla det användarkonto som hängde ut ungdomar på Instagram gjorts. Förhoppningen var att kontot skulle stängas ner, men ingenting hände. Situationen eskalerade i ett upprop på Facebook och alla skulle ta sig till skolan där den ungdom man misstänkte för att ha spridit bilder och rykten gick. När flera hundra ungdomar samlas i vredesmod och polisen tillkallas är enligt min mening kaos garanterat. Framförallt när man från polisens sida hanterar ungdomarna på det sätt som tjejerna beskriver i artikeln. Vuxna såg på, sa att det var synd om alla de ungdomar som samlats och polisen tryckte ner femtonåringar på asfalten. Man ifrågasatte ungdomarna i media, istället för att ifrågasätta vuxenvärlden!
I artikeln skriver tjejerna att de hjälpte en tjej som blivit sprayad med pepparspray av vad hon sa var en journalist. De försökte anmäla det inträffade hos en polisman. Polismannen ville inte ta emot anmälan och sa, enligt tjejerna, att det säkert var en polis som råkat missa när han eller hon skulle spraya mot någon som var våldsam. Bara det kan man ifrågasätta, men det som berörde mig mest i texten var tjejerna beskrivning av hur de försökte få tag i vatten. Vatten för att tjejen skulle kunna försöka få bort sprayen från ansiktet. De gick till en restaurang där de inte fick någon hjälp. Tillslut hamnade de på socialkontoret i kvarteret där det fick hjälp. Att de fick hjälp där förvånade tjejerna. Att de blev förvånade över hjälpen får mitt socialarbetarhjärta att vrida sig i kramper. Att de på restaurangen inte ville ge en tjej som fått pepparspray i ögonen vatten får min tro på medmänsklighet att ruttna och dö. Hur tror ni då att det fick ungdomarna att känna sig?
Det finns någonting som kallas för självuppfyllandeprofetia och som är ett sociologiskt begrepp. Begreppet innebär att om man gång på gång blir sedd på ett visst sätt, inpressad i en mall och pådyvlad egenskaper blir man tillslut sådan som man förväntas vara. När media rapporterar om upplopp, sjövilda tonåringar som slår sönder bilar och att polisen säger att de inte längre har läget under kontroll är jag övertygad om att situationen bara förvärras. Jag arbetar själv med ungdomar på HVB-hem och de killar jag arbetar med är inte sällan både utåtagerande, arga och livrädda på samma gång. Mitt viktigaste förhållningsätt att aldrig vara rädd. Jag vägrar att bli rädd, vad som än händer. Genom att inte vara rädd har jag många gånger haft möjlighet att visa ungdomarna jag arbetar med att de faktiskt inte är farliga och därigenom förhindrat deras utagerande. Det är få människor som är farliga av naturen, på många sätt är vi som hundar. Rädda hundar bits. Trygga hundar viftar på svansen.
Jag är övertygad om att genom att polisen kommer med pepparspray, att restaurangägarna vägrade hjälpa tjejerna som bad om hjälp, att media rapporterade om att polisen hade tappat kontrollen fick man situationen att eskalera istället för att kväsa den. Det är inte en svår rebus att lösa.
Vad jag däremot inte kan finna svaret på är var alla goda vuxna var någonstans? Med största sannorlikhet fanns det säkert både fältassistenter och ungdomspoliser på platsen, men vart var alla andra? Föräldrar, lärare och förbipasserande människor med civilkurage? Folk tycks ha varit rädda. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma? Hade jag varit tonårsförälder och misstänkt att min unge var nere och slogs på stan hade jag inte tvekat en sekund på att åka dit och, om det så skulle krävas, släpa mitt barn därifrån! Hade jag varit lärare på skolan hade jag gjort det jag kunnat för att ta tag i de ungdomar som jag kände till. En polis med sköld och hjälm kan inte lugna ett upplopp. En polis med sköld och hjälm kan bara ducka stenar som han eller hon själv provocerar fram. Polisen kan inte uppfostra människor. Det krävs kärlek för att skapa lugn. Inte kravallpoliser.
Istället för att ställa frågan vad det var som fick ungdomarna att bli så arga att de slog sönder bilar och blev nedslagna av polisen frågar man sig hur ungdomar kan vara så gränslösa. Många människor hade behövt skifta nivå för en stund. Tänk dig att du är femton år och någon sprider bilder på din bästa vän via internet, skriver att hon sugit av en kille på McDonalds toalett för en femma och alla tror på det. Vad hade du gjort? Vad hade du gjort om det var din dotter som kom hem och berättade det för dig? Antagligen hade du gjort en anmälan. Om det inte hade hjälpt, vad hade du gjort då? Jag hade garanterat stått med ett baseballträ utanför ryktesspridarens skola redo att svinga. Kanske hade jag gjort det än idag, men eftersom jag idag skulle ha mer att förlora på det än när jag var femton hade jag nog lämnat alla tillhyggen hemma. Jag undrar vad som hänt om vuxenvärlden hade agerat tidigare. Hade upploppen blivit upplopp? Jag vill även ta upp det faktum att ungdomarna faktiskt gjorde något. Jag försvarar varken våld eller att ta lagen i egna händer, men de gjorde något. De accepterade inte att tjejer blir kallade för orrar. De accepterade inte det faktum att man hänger ut varandra på internet. På något sätt får det mig, hur konstigt det än må låta, att tro på att det finns de som fortfarande vågar protestera.
Som ni märker har jag svårt att få ihop alla trådar, för problemet är så oerhört mångbottnat. Det viktigaste att ta med sig av händelsen anser jag vara att vi inte kan vara rädda för våra egna barn. De kanske kastar sten, kallar polisen för fittor och slår sönder rektorns bild, men vi kan inte vara rädda. Vi måste istället fråga oss var, när och hur de blev svikna. Varför provoceras de av polisen, varför är inte polisen en trygghet för dem? Varför blir de förvånade över att få hjälp av socialtanterna och vilken signal sänder alla vuxna som såg på utan att agera? Upploppen utanför Plusgymnasiet var ett symptom på ett sjukt samhälle. Ett samhälle där människor är rädda för varandra.'
Tjejernas historia vittnade om en total maktlöshet från deras sida gentemot vuxenvärlden. I artikeln vittnade tjejerna om ungdomar som blivit slagna av polisen, behandlade med pepparspray och om en hjälplöshet som verkade vara total.
Innan det gick så långt att det blev upplopp hade hundratals försök att anmäla det användarkonto som hängde ut ungdomar på Instagram gjorts. Förhoppningen var att kontot skulle stängas ner, men ingenting hände. Situationen eskalerade i ett upprop på Facebook och alla skulle ta sig till skolan där den ungdom man misstänkte för att ha spridit bilder och rykten gick. När flera hundra ungdomar samlas i vredesmod och polisen tillkallas är enligt min mening kaos garanterat. Framförallt när man från polisens sida hanterar ungdomarna på det sätt som tjejerna beskriver i artikeln. Vuxna såg på, sa att det var synd om alla de ungdomar som samlats och polisen tryckte ner femtonåringar på asfalten. Man ifrågasatte ungdomarna i media, istället för att ifrågasätta vuxenvärlden!
I artikeln skriver tjejerna att de hjälpte en tjej som blivit sprayad med pepparspray av vad hon sa var en journalist. De försökte anmäla det inträffade hos en polisman. Polismannen ville inte ta emot anmälan och sa, enligt tjejerna, att det säkert var en polis som råkat missa när han eller hon skulle spraya mot någon som var våldsam. Bara det kan man ifrågasätta, men det som berörde mig mest i texten var tjejerna beskrivning av hur de försökte få tag i vatten. Vatten för att tjejen skulle kunna försöka få bort sprayen från ansiktet. De gick till en restaurang där de inte fick någon hjälp. Tillslut hamnade de på socialkontoret i kvarteret där det fick hjälp. Att de fick hjälp där förvånade tjejerna. Att de blev förvånade över hjälpen får mitt socialarbetarhjärta att vrida sig i kramper. Att de på restaurangen inte ville ge en tjej som fått pepparspray i ögonen vatten får min tro på medmänsklighet att ruttna och dö. Hur tror ni då att det fick ungdomarna att känna sig?
Det finns någonting som kallas för självuppfyllandeprofetia och som är ett sociologiskt begrepp. Begreppet innebär att om man gång på gång blir sedd på ett visst sätt, inpressad i en mall och pådyvlad egenskaper blir man tillslut sådan som man förväntas vara. När media rapporterar om upplopp, sjövilda tonåringar som slår sönder bilar och att polisen säger att de inte längre har läget under kontroll är jag övertygad om att situationen bara förvärras. Jag arbetar själv med ungdomar på HVB-hem och de killar jag arbetar med är inte sällan både utåtagerande, arga och livrädda på samma gång. Mitt viktigaste förhållningsätt att aldrig vara rädd. Jag vägrar att bli rädd, vad som än händer. Genom att inte vara rädd har jag många gånger haft möjlighet att visa ungdomarna jag arbetar med att de faktiskt inte är farliga och därigenom förhindrat deras utagerande. Det är få människor som är farliga av naturen, på många sätt är vi som hundar. Rädda hundar bits. Trygga hundar viftar på svansen.
Jag är övertygad om att genom att polisen kommer med pepparspray, att restaurangägarna vägrade hjälpa tjejerna som bad om hjälp, att media rapporterade om att polisen hade tappat kontrollen fick man situationen att eskalera istället för att kväsa den. Det är inte en svår rebus att lösa.
Vad jag däremot inte kan finna svaret på är var alla goda vuxna var någonstans? Med största sannorlikhet fanns det säkert både fältassistenter och ungdomspoliser på platsen, men vart var alla andra? Föräldrar, lärare och förbipasserande människor med civilkurage? Folk tycks ha varit rädda. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma? Hade jag varit tonårsförälder och misstänkt att min unge var nere och slogs på stan hade jag inte tvekat en sekund på att åka dit och, om det så skulle krävas, släpa mitt barn därifrån! Hade jag varit lärare på skolan hade jag gjort det jag kunnat för att ta tag i de ungdomar som jag kände till. En polis med sköld och hjälm kan inte lugna ett upplopp. En polis med sköld och hjälm kan bara ducka stenar som han eller hon själv provocerar fram. Polisen kan inte uppfostra människor. Det krävs kärlek för att skapa lugn. Inte kravallpoliser.
Istället för att ställa frågan vad det var som fick ungdomarna att bli så arga att de slog sönder bilar och blev nedslagna av polisen frågar man sig hur ungdomar kan vara så gränslösa. Många människor hade behövt skifta nivå för en stund. Tänk dig att du är femton år och någon sprider bilder på din bästa vän via internet, skriver att hon sugit av en kille på McDonalds toalett för en femma och alla tror på det. Vad hade du gjort? Vad hade du gjort om det var din dotter som kom hem och berättade det för dig? Antagligen hade du gjort en anmälan. Om det inte hade hjälpt, vad hade du gjort då? Jag hade garanterat stått med ett baseballträ utanför ryktesspridarens skola redo att svinga. Kanske hade jag gjort det än idag, men eftersom jag idag skulle ha mer att förlora på det än när jag var femton hade jag nog lämnat alla tillhyggen hemma. Jag undrar vad som hänt om vuxenvärlden hade agerat tidigare. Hade upploppen blivit upplopp? Jag vill även ta upp det faktum att ungdomarna faktiskt gjorde något. Jag försvarar varken våld eller att ta lagen i egna händer, men de gjorde något. De accepterade inte att tjejer blir kallade för orrar. De accepterade inte det faktum att man hänger ut varandra på internet. På något sätt får det mig, hur konstigt det än må låta, att tro på att det finns de som fortfarande vågar protestera.
Som ni märker har jag svårt att få ihop alla trådar, för problemet är så oerhört mångbottnat. Det viktigaste att ta med sig av händelsen anser jag vara att vi inte kan vara rädda för våra egna barn. De kanske kastar sten, kallar polisen för fittor och slår sönder rektorns bild, men vi kan inte vara rädda. Vi måste istället fråga oss var, när och hur de blev svikna. Varför provoceras de av polisen, varför är inte polisen en trygghet för dem? Varför blir de förvånade över att få hjälp av socialtanterna och vilken signal sänder alla vuxna som såg på utan att agera? Upploppen utanför Plusgymnasiet var ett symptom på ett sjukt samhälle. Ett samhälle där människor är rädda för varandra.'
