Möjligheten till ett ickekriminelltliv eller att omöjliggöra kriminellahandlingar?

Jag såg ännu en dokumentär, Skotten i Malmö (svt), som handlar om de mord som ägt rum i Malmö den senaste tiden. Mest uppmärksammat i media har mordet på en 15-åring varit, som under nyårsnatten sköts till döds med flera skott på nära håll. Antagligen har vi läst mycket om mordet för att han var så ung, men kanske också för att han beskrivits som en kille som fått ordning på sitt liv. Ännu har ingen misstänkt gänginsman gripits, och hans vänner åker till hans grav varje fredag.

I dokumentären får poliser, socionomer, ungdomar, sjukvårdspersonal, föräldrar och politiker komma till tals, och det talas mycket om den smärta och sorg det innebär att se unga killar gå runt med vapen, skottsäkravästar eller ,som jag skrev här ovanför, bli mördade. Personalen på akuten har överfallslarm, socinomen säger att hon gett rådet till flera killar att ha på sig skottsäkerväst, Reinfeldt skyller på sossarna och den mördade pojkens mamma visar att hon har på sig sin sons kläder och säger att hon aldrig går ut. Alla vittnar om en situation som skakar deras värld, och som de står handfallna inför. Även polisen verkar vara desperat när de talar om hårdare tag mot kända kriminella och fler vapenbeslag. Polisen har nämligen satt in extra resurser i malmö, och för att betala alla de hotellrum, traktamenten, klädskåp, vapenskåp och hyrbildar detta naturligtvis krävt har man använt 50 miljoner kronor. I de pengarna ingår inte några löner. Det är lika mycket pengar som Malmö Stad behöver för att ge 1000 ungdomar praktikplats.

Där kommer vi åt pudelns kärna. 50 miljoner till polisen, eller 50 miljoner till ungdomarna?

Vad jag vill komma fram till är att det ständigt pratas om hur man ska utforma det polisiära arbetet, för att öka antalet gripande, göra vapenbeslag och komma åt de kriminellaledarna.
Och ja, det är klart att det är en viktig del, men genom att bara hyvla toppen av isberget missar man att tala om källan till problemet. Förklaringsmodeller till varför unga hamnar i kriminalitet och vad som krävs för att hjälpa dem ur finns, och inom ämnet saknas varken kunskap eller forskning. Det som saknas är en jävla massa pengar, öronmärkta till landets alla unga i socioekonomiskt svaga bostadsområden, men så länge Reinfeldt skyller på sossarna och fortsätter att sälja ut välfärden kommer Malmöklimatet sprida sig.
Jag är övertygad om att så länge vi accepterar miljonprojekten och att människor lever i fattigdom kommer vi aldrig bli av med ungdomsbrottsligheten och rekryteringen till kriminellagäng. Att låta de unga komma till tals och ge de sammanhang, ge de unga möjligheter och någon typ av kvitto på att samhället faktiskt bryr sig tror jag är det enda sättet. Man kan beslagta hur många k-pisar som helst, men det kommer hela tiden nya, men att ge en ungdom en sysselsättning, en betydelse och en framtidstro generar i det långa loppet att inte lika många kommer vara intresserade av att äga ett vapen. Det kostar mer. Det är ett hästjobb. Att arbeta med ungdomar, både förebyggande och att hjälpa de ur kriminalitet är inte något man gör med en klackspark, men det kan ge ett ändrat samhällsklimat om man lyckas. Ett samhällklimat där droger, vapen och våld inte hägrar eftersom det finns andra vägar för alla att bli någon.
Avslutningsvis, allting handlar om ekonomi i vårt samhälle idag, men stänger man fritidsgårdar och rustar ner skolan för att istället utrusta malmöpolisen med 50 miljoner i extra resurser så finns de ju, men på fel ställe.
Man satsar inte på möjligheten till ett icke-kriminellt liv av värde, istället satsar man på att omöjliggöra för folk att vara kriminella. Och det är skilda saker enligt mig.

Bacha Bazi

Eftersom jag egentligen skulle jobbat idag, men blev tvungen att sjukskriva mig med anledning av halsont från helvetet och allmänt febertillstånd blev streamandet. För vad gör man när man ligger i sängen och anstränger sig för att inte sätt halsmandlarna i vrångstrupen när solen skiner och himlen är blå? Jo, man plöjer dokumentärer.

Den första dokumentären jag såg handlar om Bacha bazi, pojkar i afghanistan som kläs i kvinnokläder och dansar för män, detta är främst förekommande i norra Afghanistan.
Majoriteten av dessa pojkar uttnyttjas även sexuellt av männen. Under kriget sågs det som status att som krigsherre äga en eller flera Bacha bazi-pojkar, och för en man är det ingen egentlig skam att ha dansande pojkar "i sin ägo". Männen äger pojkarna, och pojkarna är oftast i åldrarna 12-14 år. De söks upp av män som organsierar Bacha bazi fester och dylikt. Mot att familjen får en viss summa pengar låter de sin son följa med som sk. lärling. Troligtvis vet inte familjen vad pojken kommer att göra, precis samma taktik som vid trafficing av unga flickor från öst till väst.

Under ett år utbildas pojken i traditionella afghanska instrument, i dans och i sång för att sedan bli en Bacha bazi.

En förklaring till att Bacha Bazi alls förekommer torde vara att kvinnor inte finns tillgängliga i offentligheten, och när kvinnor vistas i miljöer bland andra utom familjen bär hon burka. Därför kan man förkla att så många män ägnar sig åt att titta på och ha sex med pojkar, är för att det inte finns några kvinnor att vara med. Om man förstår fenomenet ur den aspekten anser jag att det inte är så underligt. Inte rätt, men inte oförståerligt.
Trots att vi i stora delar av västvärlden lever i samhällen där sexualiteten i fri går vi ändå på strippklubbar och sexshower. Kanske låter detta som ett försvar, det är det inte. Bacha Bazis är i de flesta fall sexslavar, som ägs av en man och med andra ord är livegna.
Om man är ute efter att hitta förklaringar tror jag att man även måste se Bacha Bazis ur en synvinkel där homosexualiteten är central. I Afghanistan, som på många håll är extremt islamiserat eller talibaniserat, är inte homosexualitet något som accepteras. Dock är sexuella aktivieter med en Bacha bazis, under 18 år, accepterat. Naturligtvis finns det krafter i Afghanistan som fördömmer dess aktiviteter, både muslimska och icke-musimska, det ska man inte glömma och jag är inte på något sätt en expert, eller ens vidare kunnig när det gäller Afghanistan och landets kultur och religion, så ta mig med en nypa salt.

Jag hade inte hört talas om Bacha bazis fören i höstas när jag under min praktik, där jag jobbar med ensamkommande flyktingpojkar främst från Afghanistan, fick höra talas om fenomenet. Jag tror, efter att ha sett dokumetären, att det är viktigt att sprida vetskapen om Bacha Bazis då det, liksom så många andra likande förekomster, handlar om uttnyttjande av fattiga människor. I detta fall handlar det även om sexuelltuttnyttjande av barn.
Kanske är detta fenomen något som inte många känner till eftersom det kulturellt kan tyckas ligga så långt ifrån oss? Bacha Bazi, pojkar som klär sig i långkjol, smycken och paljettbeströdd blus för att dansa traditionell Afghanskdans för äldre män, ja, det kan nästan bli komiskt. Men om man stannar upp i ögonblicket av komik och går till sig själv och sin omgivning, och ställer frågan vad innebär sexuellunderhållning för oss? Unga kvinnor i stringtrosor, och högaklackar, med samma paljetter, som ålar sig runt en strippstång ser många som sexuellunderhållning. Förhoppningsvis är kvinnorna inte 12 år, men med strösta sannorlikhet förekommer det nog kvinnor som inte hunnit fylla varken 16 eller 17 år än och som dansar för äldra män i europa. Det ena är inte bättre eller sämre, men för att förstå något som för oss kan tyckas så främmande måste vi dra paralellerna till vår kontext, även om de i vissa fall kan tyckas paradoxala.

Det handlar om ett uttnyttjande av människor till följd av missfördelade resurser. Ett uttnyttjande av den makt som ekonomisktkapital innebär för den som har, gentemot den som inte har. En rätt att ta sig mot andra människor. En vuxenvärld som sviker. Och i Afghanistan, ett krig som skulle befira, men som istället skapade ett land i splittring och misär.

Att prata om träning.

I'm back.
I skrivande stund sitter jag i skolan och jobbar med uppsatsen. "Jobbar" med uppsatsen. Egentligen lyssnar jag på ett sjukt irriterande gäng vid bordet brevid. Sådana där som pratar jätte högt och jätte mycket när man försöker koncentrera sig, jätte mycket. De pratar om mat och träning. Såklart. För det är sådant man pratar om på universitetet. Tror det kan ha med någon akademisk medelklass att göra. Eller att folk helt enkelt har för mycket fritid. Varje lunch så öppnas arkiv "Jag berättar för allt och alla hur mycket jag tränar för att ingen ska tro att jag är en tjockis som äter en hel kycklingsallad utan att svettas ut den på spinningmaskinen innan klockan hunnit bli 18" vid något av borden omkring.
Kanske skulle vissa påstå att jag är bitter för att jag själv är så sinnessjukt svårmotiverad när det gäller att svettas, och för att jag inte har en vältränad muskel i min kropp, och för att jag har en kondition som en 90 åring. Men jag skulle vilja påstå att det inte är så enkelt.
Jag tycker helt enkelt att det är ett väldigt ointressant samtalsämne. I kombination med att man måste prata om träning och kost så fort man öppnar en matlåda. Det är tröttsamt och enkelspårigt. Precis som folk som bara pratar om sin snubbe. Eller folk som bara avhandlar helgens karatefylla hela veckan lång. Eller bara pratar om sin barn.
Get a fucking life.