Vem stal julavslutningen?

Jag ska berätta, en gång för alla, varför jag bli så fruktansvärt provocerad av hela skolavslutning i kyrkan diskussionen. Inför varenda julavslutning, inför varenda sommarlov dammas det nygamla debattämnet av och folk blir som förbytta. Personligen kunde jag inte bry mig mindre, men blir trots det irriterad av debatten. Jag är inte en person som håller hårt på traditioner. Jag skulle inte dö om jag inte fick min julskinka och min sill, jag tycker att halloween är en kul grej och att midsommar känns ganska överskattat. Med det sagt har jag redan klargjort att jag aldrig skulle gå i bräschen för någon typ av försvar av traditioner oavsett vilken religion eller livsåskådning de tillhörde. På det planet är jag neutral. Traditioner är för bakåtsträvare, samhället förändras. Som ett exempel kan jag ta min föräldrageneration, när de var barn fick man inte gå ut och leka på långfredagen eftersom man skulle visa att man sörjde Jesus och tänkte på hur jobbigt han hade det på korset. Är det då något vi borde återinföra? Vad jag tror att man måste inse är att vi lever i ett extremt globaliserat samhälle, det är en omöjlighet att saker alltid kommer vara som de alltid har varit. Samhällen har förändrats i alla tider, nya folk har etablerat sig, andra har försvunnit. Här börjar jag nå pudelns kärna, vad som verkligen får mitt adrenalin att pumpa. Att det här infekterade julfirandet skulle ha något med, vad Sverigedemokraterna gillar att kalla, islamisering att göra. Ska jag vara helt ärligt undrar jag ofta om diskussionen bara är uppfunnen för att få kasta lite skit på muslimerna såhär i juletid. Antagligen något Jesus hade uppskattat? Eller hur var det nu? Älska sin nästa som... Hur som helst. Ofta uttrycker de här "vi-dör-om-vi-inte-får-en-förbön-på-skolavslutningen ivrarna" att invandrarna, i synnerhet muslimerna, för vi vet ju alla att muslimer är jävligt jobbiga, vill stoppa våra svenska traditioner. Så jag ber er berätta när, i fucking jävla helvete, hörde du senast en muslim säga att de inte vill att vi ska fira vår jävla jul, smäcka i oss vår jävla julskinka och bli stupfulla på julfesten på kontoret och skära oss på trasiga julgranskulor? Jag har aldrig hört det, och jag har antagligen umgåtts med fler muslimer i mitt liv än vad mina meningsmotståndare har. Så snälla, hämta en livs levande muslim som anser att vi inte ska få fira jul så kanske jag överväger att säga emot. Naturligtvis, det finns fundamentalister som säkert skulle vilja korsfästa Jesus igen, men tänk då på att det senast var en katolsk präst som gick ut och sa att årets julkalender, Mysteriet på Greveholm, lockar barn till det ockulta. Det var inte en imam som ville förbjuda jul i teve.
Den verkliga anledningen till att man nu för tiden oftare väljer att inte ha avslutningar i kyrkan än vad man gjorde förr beror enligt min mening framförallt på att dagens Sverige är ett sekulariserat land. De som praktiserar kristendom blir färre och färre. Kristendomen får mindre och mindre inflytande på samhället. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte handlar om att islam tar över, utan det är vi "kristna" som mer och mer överger vår religion. Med största sannolikhet kommer islam gå samma öde till mötes om ett antal år i Sverige. Så som vårt samhälle är uppbyggt och med den informationsström som globaliseringen ger upphov till finns väldigt lite plats för religion kvar.
Sist men inte minst, vi har faktiskt, oavsett vad man nu tycker om det, religionsfrihet i Sverige. Det är en av våra grundlagar. En grundlagstiftning som vi många gånger är villiga att stoltsera med. Religionsfrihet innebär att du som individ har rätt att praktisera vilken religion du vill och att du ska mötas med respekt oavsett vilken religion du tillhör. Om en skola har barn från många olika religioner handlar det då inte om en ömsesidig respekt för religionen att fira avslutningen på en religiöst neutral plats? När jag gick på lågstadier hade jag två kompisar som var Jehovas vittnen, de fick inte delta i några avslutningar i kyrkan. Absolut ska man fira jul i skolan, prata om högtider, äta pepparkakor och sjunga uttjatade julsånger, men med tanke på hur lite julen handlar om religion för gemene svensk, kan man då inte vara lite flexibel när det gäller lokalen, bönerna och prällarna? Eftersom jag själv arbetar med en mycket omdebatterad grupp, ensamkommande flykting ungdomar, träffar jag många nyanlända, unga människor från muslimska länder. De flesta är troende muslimer, men de är fan i mej mer intresserade av det svenska julfirandet än vad jag är. Jag vill mena att det många gånger riktas så felaktigt mot nya svenskar i debatten. Att de på något sätt är emot vårt lands traditioner, vilket jag aldrig stött på, och om jag en dag stöter på det handlar det med största sannolikhet om något bakomliggande trauma mer än om att de på pinkiv vill starta jihad mot svenska kyrkan.
Så, vad jag menar är att debatten är så fruktansvärt tråkig, för den smutskastar och stänger ute människor. Om den inte smutskastar de barn som tillhör en annan religion är protestantismen så smutskastar den de som anser att skolan ska vara för alla och att man faktiskt kan välja bort kyrkan när möjlighet finns till annan lokal. För kom igen, hur många är vi egentligen som går till kyrkan när det inte är dop, bröllop eller begravning? Upp med en hand.
Skit i traditionen och låt julen handla om fucking kärlek. Det kommer inte komma någon grinch i helskägg och kaftan och rycka vörtbrödet ur händerna på dig, jag lovar!

Ett öga i pannan

Jag kan inte på något sätt förstå folk. Intet sagt att det är fel på folk. Kanske det främst är fel på mig. Jag håller alternativet öppet när jag sprider min bitterhet för första gången på nästan precis fem månader.

Mitt problem är att jag tittade på tv4 nyheterna. Mitt problem är att jag inte alls kan förstå hur det kan bli ett sådant extremt rabalder kring två skjutna hundar. Först visas en fruktansvärd inspelning från krigets Syrien i vilken folk torteras, dödas och lämnas lemlästade tills de långt senare hittas och begravs. Sedan berättar nyhetsankaret att ett antal personer har polisanmält poliserna som sköt två hundar. Ja, det är klart att det är både sorgligt och svårt för hundarnas ägare, jag menar bara att det i relation till allt annat är så jävla litet. Folk torteras ihjäl i Syrien. Från Syrien har det även rapporterats att militärer sagt till mödrar att de får välja vem av hennes barn som ska få överleva, men när mamma inte kunnat välja har de skjutit båda barnen.
Så, varför blir det en sådan folkstorm kring två skjutna hundar?
Jag har tänkt tanken förr, och jag gör det igen: för att det är lättare för folk i allmänhet att bry sig om saker som inte är för jobbiga. Att polisen skjuter två hundar är lätt att röra upp sig över, men att folk torteras till döds är jobbigare.
Dessutom frågar jag mig varför det på riksnyheterna är ett inslag om en elvaåring som av någon anledning fått ett extra öga i pannan på skolfotot och som därav kompenserats ekonomiskt. Ärligt talar, ett bildfel som gett ett jävla öga i pannan. Vem i helvete bryr sig? Bryr sig folk på riktigt? Är det jag som är sjuk? Sitter folk hemma och sätter örtteet i halsen när de ser flickan som fått ett extra öga på skolfotot?
Jag orkar inte mer.

Rätten att få supa till 05?

Nu har det röstat igenom att krogarna i sveriges andra största stad kommer att bli tvugna att stänga klockan 03 på fredagar, men att man på lördagarna trots allt ges möjlighet att supa ända fram till klockan 05. Klubbkidsen och avenystekarna är upprörda. Alla skyller på sossarna, och liberalistiska uttalande sprider sig som en löpeld över socialamedier. "Ska politiker bestämma hur länge man ska få festa?". Ja. För generellt så kan vi ju inte dricka i det här landet. Folk diskuterar mer än gärna vad ekonomisktbistånd kostar samhället, vad fotbollshuliganism kostar, vad vi får betala för de flyktingar som söker skydd i lilla landet lagom. Är det då inte befogat att tala om vad en lördagskväll på Avenyn kostar i polisinsatser, sjukvård och vad supandet i det långa loppet kostar samhället ur ett folkhälsoperspektiv?

Jag ska inte sticka under stol med att jag aldrig har varit en tjej som svänger mina lurviga på avenykrogarna. Däremot har jag jobbat på en snabbmatsresturang på göteborgs sk. paradgata. Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket fylla, slagsmål och misär. Jag har sett folk som sparkat på någon som ligger, jag har hittat folk som varit medvetslösa av fylla, jag har sett pikébussarna stå uppradade redan vid klockan 23 i väntan på vad som komma skall. Någon som är kritisk mot de förkortade tillstånden hade absolut kunnat ifrågasätta mitt resonemang med argumentet att man inte super mer för att man måste gå hem klockan tre. Jag tror dock att det är många tvivelaktiva beslut som tas när klockan börjat bli morgon. Folk i allmänhet tenderar att supa mer ju senare klockan blir. Och vet ni vad, om det här politiskabeslutet faktiskt kan minska antalet misshandelsfall och allmänt stök, är det inte en bra lösning? Ett tips är att gå ut tidigare på kvällen. Då är det inget mer att orda om. Om man tror att inget kommer att förändras, varför inte bara börja kvällen tidigare? Det kanske är för att jag faktiskt fyllt 25 som jag blir tvunen att ifrågasätta syftet med att vara ute och slira till klockan 05? Av egen erfarenhet kan jag skriva att det sällan händer något man är stolt över när klockan är halv fem och man började dricka klockan nio.

Knulla två lokala slynor

När man streamar teveserier poppar det ofta upp ganska tveksam reklam. Främst riktad till folk som vill ta lån med skyhöga räntor, bli av med magfettet på fem timmar eller spela internetpoker. Det riktas även en hel del reklam till män med diskutabla sexuellapreferenser. När jag ser den här reklamen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Inte nog med att  jag upplever den som extremt aggressiv i sin framtoning, den känns dessutom otroligt lågbudget. Å andra sidan kanske det är just lågbudget som män som vill knulla två lokala kåta slynor om dagen vill ha? Vad vet jag. Jag har inte hört någon man i min omgivning tala om att knulla lokala kåta slynor eller ens slynor. Det kanske är så att eftersom de flesta män jag kommer i kontakt med ofta har en kvinnosyn som skiljer sig från de män som trycker på knappen "Låt oss knulla!". Jag är dock medveten om att det handlar om mina fördomar. Kanske ska jag här förtydliga att jag ger blanka fan i vad folk gör innanför stängda dörrar, men i en internetannons....kom igen!

Det känns nästan för enkelspårigt att applicera ett genusperspektiv på den här annonsen. Jag får en känsla av att JO hade haft ett och annat att säga till om.
Min nyfikenhet tar ändå överhanden och den feministiska analysen får ta ett steg åt sidan. Jag blir mer intresserad av att veta vem som trycker på knappen och vem som faktiskt kommer knulla två lokala slynor ikväll. Tänk er någon snubbe som egentligen skulle kolla senaste avsnittet av typ Two and a half men (för det känns som det är sånt som de kanske tittar på, återigen fördomar) men får syn på annonsen. "Wow, knulla två lokala slynor. Ikväll!" och så trycker han på "Låt oss knulla!". Vad händer sedan? Jag vet inte för jag har inte tryckt på knappen. Är det frivilliga lokala slynor som älskar att ligga och gör det gratis eller är det någon typ av eskortförmedling? Är alla så snygga som tjejen på bilden eller är det lite som de ryska äktenskapsförmedlingarna. Ni vet där alla tjejer på annonserna ser ut som att de skulle kunna gå en Victoria Secret visning.

Egentligen har jag ingentans att komma med det här resonemanget.

Igår fick jag onda ögat av en kvinna på spårvagnen. Det kändes underligt eftersom jag brukar vara den som utdelar "om-blickar-kunde-döda"-ögonkasten. Både i kollektivtrafiken, på föreläsningar och på krogen. Tanten satt mitt emot mig och läste ett kompendium om SMS och telefoner. Vad det hade för nytta satt jag och funderade på när hon avfyrade en blick som jag på en sekunde bedömde som fylld av irritation. Kanske hade jag förtjänat det. Dragit det över mig själv för att jag valde att ha en skadligt hög ljudvolym i hörlurarna under min resa. Men Tupac gör sig inte rättvisa om inte den klatchiga 90-tals basen gör lite ont i öronen. Jag ansåg inte att jag gjort något fel, trots att jag själv hatar när folk lyssnar på så hög musik att alla andra tvingas lyssna p

Ibland måste man sparka livet på pungen.

Den här veckan har verkligen inte börjat på ett anjenämnt sätt. Jag skulle mycket väl kunna lägga mig ner och dra en gammal illaluktande filt över mig. Det enda problemet är att jag inte förmår mig att göra det. Mitt i allt kan jag inte låta bli att skratta. Vad jag skrattar åt är osäkert. Kanske att allt kan gå från så jävla bra till nedåtspiral. Inte nog med att egentligen ingenting gått min väg och att jag är pank, det ´har varit en fruktansvärt lång och tråkig start på veckan. Jag har Rumble-spelat mig igenom sammanlagt fem timmars uppsatsseminarier i vetskapen om att det inte är över efter examinationen. Jag har en helvetes massa saker som hänger över mig, men inte den minsta tillstymelse till motivation. Kanske är det för att jag faktiskt kan skita i det jag måste göra. Naturligtvis med konsekvensen att jag kommer att få göra allting senare, men efter 3 års universitetsstudier utan ett enda underkänt kan jag kosta på mig att misslyckas på en tenta. Jag tänker, för på socionomprogrammet tänker vi, där varken tycker eller känner man, att det är något man nästan måste avklara, ett Underkänt. Ett litet jävla U. Jag har inte haft ett icke godkänt resultat sedan matten i åttan.
Kanske måste jag välja. Att vara hemma och sjäkvömka eller sparka livet på pungen.

Vi gick från inga preventiv till fan jävla skit.

Jag har oerhöt svårt att bara låta saker och ting vara, och vara som de är.
När jag har en sårskopa måste jag pilla bort den bara för att se om det läkt under.
Om jag har en finne måste jag bara gå runt och fingra på den hel dagen.
Ingenting kan jag bara låta bero.
En sårskorpa eller finne skapar inte så stora konsekvenser som min oförmåga att låta relationer till andra människor bara vara vad de är.
Jag är lite av en expert på att analysera allt så till den minsta grad.
Alltid kommer jag fram till slutsatsen att allting går åt helvete.
Det resulterar självklart i att det med största sannorlikhet går åt helvete också.
Så varför är jag så oförmögen att hantera mitt eget beteende när jag är så väl medveten om det och har varit det så länge?
För att ingenting kan vara bra.
Inte egentligen.
Jag är lite som en relationell anorektiker.
Och jag är extremt cynisk.
Bitter.
Jag som i övrigt har en så god tro på människor har egentligen ingen tilltro alls i relationer.
Relationer som skulle kunna bli nära och kärleksfulla, men som oftast utmynnar i totaltkaos och jag har ännu en gång bevisat att det aldrig bara kan vara.
Jag vet inte hur mycket bra jag har sumpat genom att betee mig som en paranoid.
Egentligen vill jag bara låta sårskorpan ramla av av sig själv.
Men det är lättare sagt än gjort.

Medmänskligt att vittna.

Jag tycker det är underligt att en man kan bli utsatt för synnerligen grov misshandel på ett befolkat torg mitt på dagen, en helgdag, utan att de människor som finns på torget griper in. Naturligtvis vore det dumdristigt att ensam springa fram och försöka avvärja våldet, men tillsammans hade det förmodligen gått att stoppa. Åtmindstonde hade det gått att förhindra att den utsatta mannen skulle komma att ligga i koma, svävande mellan liv och död, fortfarande, veckor efter misshandeln. Jag är medveten om att jag sticker ut hakan och jag förstår med andra ord att människor kan kritisera min typ av funderingar och att man alltid lyfta argument som att man vill skydda sig själv, eller dra upp fallet då en ung man blev misshandlad till döds för att han reagerade på att några kissade i en port, men jag kan inte köpa de argumenten. Iallfall inte när hela stan ska gå runt och vill känna med offret och hans nära, när Kortedalabor ska tända ljus och lägga blommor för att visa sitt medlidande, när tidningarna ska lyfta fram anhöriga som talar ut om vilken oförargerlig person mannen var, och läsarna ska läggahuvudet på sne och sucka.

Jag kanske inte hade reagerat lika starkt om de som såg misshandeln, vilket enligt uppgifter ska ha varit en hel del människor, trädde fram och vittnade. Men det finns inga vittnen. Polisen har gått ut i media och bett vittnen att höra av sig, mannens anhöriga har vädjat, men ingen vill vittna. Tända ljus går bra, lägga ut blommor, vara arg på facebook, men att vittna är en annan femma.

Ja, jag raljerar. Men det upprör mig att det mest deltagande de som såg misshandeln kan göra är att berätta sina vittnesmål för polisen.

Jag funderar på vad är det som gör att medmänskligheten bara sträcker sig så långt att det inte riskerar att bli obekvämt? Vad är det som gör att man blir vittne till en grov misshandel, men låtsas som att man inte sett något?
Kan det handla om rädsla för gärningsmännen, en handfull tonårspojkar som det verkligen har spårat ur för. Finns det fog för räslan? Kanske. Men om vi ska tala om skräck för människor som begått våldsbrott, vad är farligast: att pojkarna släpps utan påföljd för att ingen vittnar och att de därmed varken får vård eller straff för att de nästan slagit ihjäl en annan människa?
Ett stort problem tror jag är den demonisering som bedrivs gentemot männsikor som begått vålds- eller sexualbrott. Jag försvarar aldrig någon som skadat en annan människa, men genom att måla ut förövare som vansinniga monster, psykopater och utom all räddning tror jag att folk i allmänhet är så rädda för dessa galningar att de inte vågar vittna. Möjligen har de senaste årens medialabevakning av kriminellagäng och deras hot mot vittnen också gjort avtryck, men jag har svårt att tänka mig att något kriminelltgäng skull vilja ställa sig bakom ett dåd som detta.

Jag anser att är viktigt för offret och hans närstående att de som misshandlat honom ställs till svars, och det är ännu viktigare att dessa pojkar utreds och bereds den vård som jag är övertygad om att man behöver om man utsätter något för ett så grovt brott som i detta fall.
Medmänsklighet är inte att läsa Aftonbladet eller att ställa ut ett gravljus, medmänsklighet är att våga ställa upp för de som behöver det och att göra det rakryggad, fastän man är rädd.

Möjligheten till ett ickekriminelltliv eller att omöjliggöra kriminellahandlingar?

Jag såg ännu en dokumentär, Skotten i Malmö (svt), som handlar om de mord som ägt rum i Malmö den senaste tiden. Mest uppmärksammat i media har mordet på en 15-åring varit, som under nyårsnatten sköts till döds med flera skott på nära håll. Antagligen har vi läst mycket om mordet för att han var så ung, men kanske också för att han beskrivits som en kille som fått ordning på sitt liv. Ännu har ingen misstänkt gänginsman gripits, och hans vänner åker till hans grav varje fredag.

I dokumentären får poliser, socionomer, ungdomar, sjukvårdspersonal, föräldrar och politiker komma till tals, och det talas mycket om den smärta och sorg det innebär att se unga killar gå runt med vapen, skottsäkravästar eller ,som jag skrev här ovanför, bli mördade. Personalen på akuten har överfallslarm, socinomen säger att hon gett rådet till flera killar att ha på sig skottsäkerväst, Reinfeldt skyller på sossarna och den mördade pojkens mamma visar att hon har på sig sin sons kläder och säger att hon aldrig går ut. Alla vittnar om en situation som skakar deras värld, och som de står handfallna inför. Även polisen verkar vara desperat när de talar om hårdare tag mot kända kriminella och fler vapenbeslag. Polisen har nämligen satt in extra resurser i malmö, och för att betala alla de hotellrum, traktamenten, klädskåp, vapenskåp och hyrbildar detta naturligtvis krävt har man använt 50 miljoner kronor. I de pengarna ingår inte några löner. Det är lika mycket pengar som Malmö Stad behöver för att ge 1000 ungdomar praktikplats.

Där kommer vi åt pudelns kärna. 50 miljoner till polisen, eller 50 miljoner till ungdomarna?

Vad jag vill komma fram till är att det ständigt pratas om hur man ska utforma det polisiära arbetet, för att öka antalet gripande, göra vapenbeslag och komma åt de kriminellaledarna.
Och ja, det är klart att det är en viktig del, men genom att bara hyvla toppen av isberget missar man att tala om källan till problemet. Förklaringsmodeller till varför unga hamnar i kriminalitet och vad som krävs för att hjälpa dem ur finns, och inom ämnet saknas varken kunskap eller forskning. Det som saknas är en jävla massa pengar, öronmärkta till landets alla unga i socioekonomiskt svaga bostadsområden, men så länge Reinfeldt skyller på sossarna och fortsätter att sälja ut välfärden kommer Malmöklimatet sprida sig.
Jag är övertygad om att så länge vi accepterar miljonprojekten och att människor lever i fattigdom kommer vi aldrig bli av med ungdomsbrottsligheten och rekryteringen till kriminellagäng. Att låta de unga komma till tals och ge de sammanhang, ge de unga möjligheter och någon typ av kvitto på att samhället faktiskt bryr sig tror jag är det enda sättet. Man kan beslagta hur många k-pisar som helst, men det kommer hela tiden nya, men att ge en ungdom en sysselsättning, en betydelse och en framtidstro generar i det långa loppet att inte lika många kommer vara intresserade av att äga ett vapen. Det kostar mer. Det är ett hästjobb. Att arbeta med ungdomar, både förebyggande och att hjälpa de ur kriminalitet är inte något man gör med en klackspark, men det kan ge ett ändrat samhällsklimat om man lyckas. Ett samhällklimat där droger, vapen och våld inte hägrar eftersom det finns andra vägar för alla att bli någon.
Avslutningsvis, allting handlar om ekonomi i vårt samhälle idag, men stänger man fritidsgårdar och rustar ner skolan för att istället utrusta malmöpolisen med 50 miljoner i extra resurser så finns de ju, men på fel ställe.
Man satsar inte på möjligheten till ett icke-kriminellt liv av värde, istället satsar man på att omöjliggöra för folk att vara kriminella. Och det är skilda saker enligt mig.

Bacha Bazi

Eftersom jag egentligen skulle jobbat idag, men blev tvungen att sjukskriva mig med anledning av halsont från helvetet och allmänt febertillstånd blev streamandet. För vad gör man när man ligger i sängen och anstränger sig för att inte sätt halsmandlarna i vrångstrupen när solen skiner och himlen är blå? Jo, man plöjer dokumentärer.

Den första dokumentären jag såg handlar om Bacha bazi, pojkar i afghanistan som kläs i kvinnokläder och dansar för män, detta är främst förekommande i norra Afghanistan.
Majoriteten av dessa pojkar uttnyttjas även sexuellt av männen. Under kriget sågs det som status att som krigsherre äga en eller flera Bacha bazi-pojkar, och för en man är det ingen egentlig skam att ha dansande pojkar "i sin ägo". Männen äger pojkarna, och pojkarna är oftast i åldrarna 12-14 år. De söks upp av män som organsierar Bacha bazi fester och dylikt. Mot att familjen får en viss summa pengar låter de sin son följa med som sk. lärling. Troligtvis vet inte familjen vad pojken kommer att göra, precis samma taktik som vid trafficing av unga flickor från öst till väst.

Under ett år utbildas pojken i traditionella afghanska instrument, i dans och i sång för att sedan bli en Bacha bazi.

En förklaring till att Bacha Bazi alls förekommer torde vara att kvinnor inte finns tillgängliga i offentligheten, och när kvinnor vistas i miljöer bland andra utom familjen bär hon burka. Därför kan man förkla att så många män ägnar sig åt att titta på och ha sex med pojkar, är för att det inte finns några kvinnor att vara med. Om man förstår fenomenet ur den aspekten anser jag att det inte är så underligt. Inte rätt, men inte oförståerligt.
Trots att vi i stora delar av västvärlden lever i samhällen där sexualiteten i fri går vi ändå på strippklubbar och sexshower. Kanske låter detta som ett försvar, det är det inte. Bacha Bazis är i de flesta fall sexslavar, som ägs av en man och med andra ord är livegna.
Om man är ute efter att hitta förklaringar tror jag att man även måste se Bacha Bazis ur en synvinkel där homosexualiteten är central. I Afghanistan, som på många håll är extremt islamiserat eller talibaniserat, är inte homosexualitet något som accepteras. Dock är sexuella aktivieter med en Bacha bazis, under 18 år, accepterat. Naturligtvis finns det krafter i Afghanistan som fördömmer dess aktiviteter, både muslimska och icke-musimska, det ska man inte glömma och jag är inte på något sätt en expert, eller ens vidare kunnig när det gäller Afghanistan och landets kultur och religion, så ta mig med en nypa salt.

Jag hade inte hört talas om Bacha bazis fören i höstas när jag under min praktik, där jag jobbar med ensamkommande flyktingpojkar främst från Afghanistan, fick höra talas om fenomenet. Jag tror, efter att ha sett dokumetären, att det är viktigt att sprida vetskapen om Bacha Bazis då det, liksom så många andra likande förekomster, handlar om uttnyttjande av fattiga människor. I detta fall handlar det även om sexuelltuttnyttjande av barn.
Kanske är detta fenomen något som inte många känner till eftersom det kulturellt kan tyckas ligga så långt ifrån oss? Bacha Bazi, pojkar som klär sig i långkjol, smycken och paljettbeströdd blus för att dansa traditionell Afghanskdans för äldre män, ja, det kan nästan bli komiskt. Men om man stannar upp i ögonblicket av komik och går till sig själv och sin omgivning, och ställer frågan vad innebär sexuellunderhållning för oss? Unga kvinnor i stringtrosor, och högaklackar, med samma paljetter, som ålar sig runt en strippstång ser många som sexuellunderhållning. Förhoppningsvis är kvinnorna inte 12 år, men med strösta sannorlikhet förekommer det nog kvinnor som inte hunnit fylla varken 16 eller 17 år än och som dansar för äldra män i europa. Det ena är inte bättre eller sämre, men för att förstå något som för oss kan tyckas så främmande måste vi dra paralellerna till vår kontext, även om de i vissa fall kan tyckas paradoxala.

Det handlar om ett uttnyttjande av människor till följd av missfördelade resurser. Ett uttnyttjande av den makt som ekonomisktkapital innebär för den som har, gentemot den som inte har. En rätt att ta sig mot andra människor. En vuxenvärld som sviker. Och i Afghanistan, ett krig som skulle befira, men som istället skapade ett land i splittring och misär.

Att prata om träning.

I'm back.
I skrivande stund sitter jag i skolan och jobbar med uppsatsen. "Jobbar" med uppsatsen. Egentligen lyssnar jag på ett sjukt irriterande gäng vid bordet brevid. Sådana där som pratar jätte högt och jätte mycket när man försöker koncentrera sig, jätte mycket. De pratar om mat och träning. Såklart. För det är sådant man pratar om på universitetet. Tror det kan ha med någon akademisk medelklass att göra. Eller att folk helt enkelt har för mycket fritid. Varje lunch så öppnas arkiv "Jag berättar för allt och alla hur mycket jag tränar för att ingen ska tro att jag är en tjockis som äter en hel kycklingsallad utan att svettas ut den på spinningmaskinen innan klockan hunnit bli 18" vid något av borden omkring.
Kanske skulle vissa påstå att jag är bitter för att jag själv är så sinnessjukt svårmotiverad när det gäller att svettas, och för att jag inte har en vältränad muskel i min kropp, och för att jag har en kondition som en 90 åring. Men jag skulle vilja påstå att det inte är så enkelt.
Jag tycker helt enkelt att det är ett väldigt ointressant samtalsämne. I kombination med att man måste prata om träning och kost så fort man öppnar en matlåda. Det är tröttsamt och enkelspårigt. Precis som folk som bara pratar om sin snubbe. Eller folk som bara avhandlar helgens karatefylla hela veckan lång. Eller bara pratar om sin barn.
Get a fucking life.