Idag är vi alla norrmän.

Jag vill börja med att skriva att jag från djupet av mitt hjärta beklagar den enorma förlust som anhöriga till de mördade ungdomarna på Utöya och de omkomna vid bomben i Oslo utsätts för
Jag sänder mina tankar till de överlevande, de som inte hade samma tur, till anhöriga som förlorat någon och till anhöriga till de överlevande. Jag önskar dem styrka att leva vidare, styrka att bearbeta det de upplevt, styrka att stötta och hjälpa.

Jag har nog aldrig haft så svårt att hantera något jag läst om i media som det här. I regel brukar jag ha ett visst mått av förståelse för vad som anlett att en människa begått ett hemskt brott. Jag som sagt att jag kan tänka mig att arbeta inom kriminalvården med exempelvis människor som begått sexualbrott kan vara ganska rationell i min syn på människor som begått brott. Jag skulle aldrig försvara exempelvis en pedofil, men jag försvarar hans eller hennes rätt att inte få sitt namn publicerat och att efter avtjänat straff med psykiatriskvård få en chans att återvända till samhället och börja om på nytt. Men när det gäller mannen som brutalt sköt ihjäl ungdomarna på Utöya känner jag bara en brutal avsky och ett äckel. När jag ser hans ansikte på löpsedlarna tittar jag bort. Jag känner bara hat, och hat är något jag inte vill ha i mitt känsloregister.
Han har inte bara dödat en mängd av storasystrar, söner, kusiner, flickvänner, bästavänner, har har också gett alla de andra lägerdeltagarna sår för livet. De har inte bara att handskas med sin sorg över förlorade vänner framför sig, utan de kommer få bearbeta och leva med denna traumatiska upplevelse i resten av sitt liv. Ett liv som alla av dem kanske inte klarar av att leva.

Det är viktigt att media rapporterar. Det är en världsnyhet. Framförallt för att man aldrig ska låta något liknande hända. Men nu har det börjat bli för mycket. Det kablas ut bilder med cencurerade lik. Historier från överlevande publiceras. Det blir mer och mer kvällstidnings sensation. Det jag frågar mig är: bilden på när mördaren kliver över de han dödat, är det något som vi vill se och bör se? Jag blir oerhört illa berörd. För någon kanske det är kittlande? Som titt-olyckorna som inte sällan händer efter en trafikolycka. Folk ska glo så de kör av vägen.
Ingen av de historier från Utöya som jag börjat läsa har jag klarat av att läsa klart. Det är så hemskt att jag inte kan hantera det. För endel kanske det blir lättare att hantera genom att läsa vad de var med om? Jag har läst och hört för mycket. Och det är redan tillräckligt för att se bilder spelas upp i mitt huvud, bilder som antaligen inte ens är i närheten av vad ungdomarna upplevde, men bilder som ger mig mardrömmar.
Det var samma sak efter Tsunamin i Thailand. Bilderna blev grövre och grövre. Jag fick mardrömmar och tsunamivågor efter alla berättelse vi fick läsa i dagstidningarna. Flytande, livlösa, illa tilltygade kroppar blev vardagsmat i kvällstidningarna. Denna typ av nyhetsrapportering vänder jag mig starkt emot. Det har gått över gränsen. Den är hårfin. Vad är nyheter av värde och vad är bara publicerat för att sälja? Nog finns det en stort fascination för det som är morbidt, det säljer. Psykopater, mord och ond bråd död är kioskvältare.
MEN
av vördnad och respekt för alla drabbade anser jag att man INTE ska publicera vilka bilder som helst. Av respekt för de som förlorat sina barn, vänner och syskon.
Behöver vi veta exakt hur brutalt han mördade ungdomarna? Räcker det inte med att veta att det var totalt skoningslöst.

En expertpsykolog uttalar sig i Aftonbladet: "man kan inte dra förhastade slutsatser" som kommentar till någon annan experts uttalande om att mördaren var galen.
Tro fan att han var galen. Sinnessjuk. Psykotisk. Psykopat. Jag känner en sådan avsky att jag inte vill skriva hans namn.

Återigen, det som inträffat är djupt beklagligt och mina tankar finns hos de drabbade.
Kvinnan som är styelesledamot i den stora muslimska föreningen som jag inte minns exakt namn på kommenterade det hela med orden "Idag är vi alla norrmän".