I legaliserings diskussionen finns ett ansvar.

Imorse på väg till jobbet läste jag en ledare i GT. I den diskuterar en politiker från Moderaterna och en från Moderaternas Ungdomsförbund hur en eventuell legalisering av marijuana skulle påverka vårt samhälle. Den ett direkt svar på en tidigare artikel där två andra skribenter bland annat skriver att legalisering av cannabis skulle skapa en minskning av den organiserade brottsligheten.
I dagens artikel lyfter författarna framförallt fram riskerna med cannabis rökning som sitt argument emot legalisering.  

Personligen tycker jag att det överlag är en intressant fråga att diskutera med människor. Alla har sin syn på saken och olika tankar kring vad en legalisering kan leda till, oavsett om de själva är brukare eller tar avstånd. Jag är principiellt emot legalisering av cannabis och hasch. Jag är det eftersom jag är övertygad om att en legalisering skulle göra att drogen, precis som alkoholen gör idag, kryper lägre ner i åldrarna och många vuxna skulle stå maktlösa inför det faktum att ungdomar generellt skulle få en annan attityd till cannabis. Forskningen visar att cannabisbruk i unga år är skadligt på samma sätt som tidig alkoholkonsumtion är farlig. Ju yngre ungdomar som använder berusningsmedlet, ju större är risken för exempelvis hjärnskador.
En legalisering skulle absolut minska kriminaliteten rent statistiskt. Polisen skulle kunna använda de resurser som idag läggs på att ta fast cannabisinnehavare och istället satsa tid och pengar på att lösa grövre brott. Det skulle dock inte resultera i att bruket av drogen, och de problem som kommer i dess kölvatten, skulle minska. Snarare tvärtom. Vi svenskar tycks i mina ögon vara ett folk som har svårt att hantera vårt drickande. Vi ska både supa oss dyngraka och ta ett glas vin efter jobbet. Varje dag. Det dricks ohälsosamt mycket i det här landet. Jag är först i ledet att erkänna att jag redan druckit min beskärda del av en livstidskonsumtion. Ännu en laglig drog hade inte skapat mindre problem med missbruk. Tänk såhär; om alkohol hade varit olagligt, hade lika många druckit sprit? Antagligen inte. 

Att den grova brottsligheten överlag skulle minska är jag i likhet med artikelns författare tveksam till. Organiserad brottslighet eller gängkriminalitet går generellt ut på att några tjänar oerhört stora pengar på olaglig verksamhet. Genom att legalisera cannabis hade man förvisso öppnat upp för en legal marknad i likhet med alkoholmonopolet men det förflyttar bara problemet! Jag är helt övertygad om att det hade handlat om dagar innan de som tidigare ägnat sig åt att handla med cannabis hade gått över till andra varor. Alternativt öppnat upp för en svart marknad för gräs i likhet med den för smuggling av tobak och alkohol. Vad jag däremot inte är beredd att hålla med debattörerna om är deras påstående att cigarettrökning är en inkörsport till cannabisbruk.
Jag har hört påstående förr och jag avvisar det förutsatt att det inte är mer grundat än att ”röker man det ena kan man röka det andra”. Det är en fundamental skillnad mellan människor som brukar tobak och människor som röker gräs. Den parallel man däremot kan dra mellan rökning och cannabis vill jag påstå är främst socioekonomiskt betingad och utifrån ett klassperspektiv.
Folkhälsoinstitutet har i sina undersökningar visat på att tobaksrökning är vanligast bland människor med lägre utbildning och med lägre ekonomiska resurser. Cannabisrökning hos unga är vanligare i mer resurssvaga områden och bland unga som kommer från sämre socioekonomisk bakgrund. Där kan iallafall jag se parallellen och till viss del förklaringen till påståendet. Man kan även vända på det hela, i ett försök att motbevisa det. Såhär; tobaksrökning hos kvinnor är procentuellt högre än hos män. Hur förklarar man då, om man tror på debattörernas påstående, att män i högre utsträckning röker cannabis? Det finns alltså en långt mer svår förklarad sida av tobak som inkörsport till cannabis än vad jag anser att man framstår i artikeln.

Jag anser att cannabisrökning hos ungdomar är ett stort problem som absolut inte kommer att bli bättre genom en lagförändring. Man behöver fortsätta att arbeta drogförebyggande i skolor, på fritidsgårdar, i föreningar och inom all annan verksamhet som engagerar unga människor. Jag tror däremot att man måste förnya sitt sätt att diskutera cannabis och hasch. Det fungerar inte längre att berätta om han som fick en psykos av första blosset och trodde att han var en apelsin. Det går inte heller att fortsätta ta in halvdöda, före detta heroinister från KRIS som ska berätta skräckhistorier från tiden som tung narkoman. Möjligen funkade det på min generation, fast det är ytterst tveksamt, men jag tror att det är verkningslöst idag. Ungdomskulturerna fullständigt svämmar över av romantiserande bilder av droganvändning.
Här önskar jag att jag, som dessutom är socionom och dessutom arbetar med ungdomar, hade haft en bra metod att förespråka. Det har jag inte. Jag funderar ofta på hur man på bästa sätt kan få ungdomar att hålla sig borta från cannabis. Jag har inte kommit fram till ett enkelt svar. Det enda jag kan tänka mig som verksamt är att ungdomar har vuxna förebilder att se upp till och som tar avstånd från all form av narkotika.  Inte vuxna som pratar om att nästa ciggen kan vara en joint utan vuxna, gärna unga, som kan prata om cannabis utan att varken moralisera eller romantisera. Vuxna som helt enkelt i diskussionen kan  visa på ett levnadssätt som inte innehåller droger. Vuxna som kan tala om risker och påverkan, precis som vi pratar med tonåringar om alkohol, men som även har insikt i och förstår den liberala syn som många unga har på just cannabis. Dessa vuxna bör även kunna tala om de rättsliga påföljder bruk eller innehav av droger kan innebära och hur svårt det är att göra sig kvitt ett belastningsregister. Genom legalisering är jag rädd för att man tar bort just det vilket är ett väldigt starkt argument mot droger.

 Mitt absoluta ställningstagande mot en legalisering av cannabis, om än i egenskap av medicinsk marijuana, handlar om att skydda barn och unga från ännu ett skadligt preparat. Jag skriver som jag brukar göra, vuxna får göra som de vill, men vi har ett ansvar för att våra tonåringar ska växa upp utan alkohol och droger.

Varför hatar du polisen?

Jag var på väg hem från en lägerresa med ungdomarna jag arbetar med. Det var en lång bilresa och jag ville hem fort efter fjärde dagen av dygnet runt arbete. Väglaget var bra och sikten klar när vi färdades genom små mellan svenska orter. Orter där man inte ser en människa, men antar att någon måste leva där, av de prunkande trädgårdaran att döma. Plötsligt ser jag en poliskontroll framför mig och de vinkar in mig. Tyvärr så måste jag bötfälla dig, sa den glade polismannen på klingande värmlänska, det gick lite för fort. Så fort som de flesta som inte är nitiska trafikregels ivrare kör genom ett dött samhälle i gott väglag när hastigheten ändras från sjuttion kilometer i timmer till femtio de tvåhundra meter då man passerar själva kärnan av samhället. Det var fruktansvärt pinsamt med tanke på att mitt jobb framförallt går ut på att vara en god vuxen förebild och därmed hålla mig på rätt sida lagen. Privat är jag inte så noga. På jobbet ska jag vara noga. Mitt körkort var dessutom förlustanmält men hade senare kommit fram i röran på köksbordet. Polisen förklarade att egentligen måste han ta mitt körkort och skicka till trafikverket eftersom det pga. anmälan är ogiltigt. Polismannen valde dock att inte följa den bestämmelsen under förutsättning att jag lovade att avanmäla kortet så fort jag kommit hem. Vi hann knappt säga hejdå till polisen innan den första vågen av ”Fuck polisen” spred sig i bilen. Det är även dit jag vill komma.
Idag är att hata polisen så vedertaget bland många unga att de inte ens reflekterar över vad det är som kritiseras hos poliskåren. Om man kör för fort och blir tagen är det absolut inte polisens fel. Jag är vuxen och jag vet att jag riskerar ett svidande bötesbelopp om jag inte håller hastighetsgränsen. Då anser jag att det är mitt ansvar att även ta konsekvensen på ett accepterande sätt. Så varför anser många unga att allt polisen gör är fel trots att polisen handlat helt utifrån sina befogenheter och enligt korrekta riktlinjer? Jag tycker mig se att vi rört oss mot en ungdomskultur där polisen blivit den yttre fienden som svetsar samman gruppen. Man reflekterar inte över polisens funktion utan ser polisväsendet endast som en maktmissbrukande institution och att allt polisen gör är fel. Ja, polisen ska kritiseras, precis som man bör granska och ifrågasätta alla myndigheter. Rättsäkerhet är a och o. Det ska vara höga krav på polisens beteende och polisen får aldrig diskriminera eller kränka människor. Det händer. Absolut.
Vad jag ser som oroväckande med polisföraktet är att man försvarar sina brottsliga gärningar med att det är polisens fel.  Jag älskar hiphop och har alltid varit ett stort hiphop-fan, hiphopen har på mångt och mycket påverkat mig att bli den person jag är idag och framföralt att jag arbetar med det jag gör. I det här fallet tror jag dock att många delar av hiphopkulturen påverkar ungdomar åt helt fel håll. Dani M släppte i vintras låten En sån som mej. I låten sjunger Dani M att han är en bra kille, det är bara det att samhället anser att han är kriminell och menar att hans cannabisrökande inte är ett problem. Däremot är problemet att samhället straffar honom för att han röker gräs.
Missförstå mig rätt, jag är inte här för att moralisera eller ge pekpinnar åt vuxna människor. Om vuxna människor väljer att röka gräs så är det enligt min mening helt upp till dessa individer. Jag har träffa många människor som klarar av att sköta ett helt vanligt liv och samtidigt röka. Inte sagt att det inte finns många som absolut inte mår bra av det, men det är en annan diskussion.
Jag vill mena på att man behöver ta konsekvenserna för sitt handlande. Om någonting är olagligt och jag väljer att göra det ändå är jag först i raden att erkänna. Allt annat är bara löjligt. Men om man som förebild för unga människor istället väljer att lägga sina egna problem på ordningsmakten riskerar man även att påverka unga till en identitet utan konsekvenstänk. Precis samma mönster finns hos de som skyller sina ekonomiskaproblem på sin socialsekreterare som förhoppningsvis följer lagstiftningen han eller hon har att hålla sig till, alternativt sina dåliga betyg på lärarens inkompetens.
Inom socialpsykologin kallar man detta för det grundläggande attributionsfelet. Man skyller sina egna handlingar eller dåliga sidor på andra. Att inte ta konsekvenser skapar även en oförmåga att reflektera över hur man själv som individ beter sig eller uppfattas och hur ska man då någonsin kunna utvecklas eller förändras? Därför tror jag att det är oerhört viktigt, om inte grundläggande, att ta ansvar för sina egna handlingar. Det handlar inte bara om att ta ansvar när det handlar om brott och straff utan även om sitt handlande gentemot andra. Det är viktigt att lära sig förstå konsekvensen av det man gör.
Jag ska betala tvåtusen fyrahundra kronor i böter och det är klart att det känns surt. Det är trots den bittra eftersmaken inget jag kan vara arg på polisen över. Den enda jag kan klandra är mig själv som är helt och fullt medveten om att jag tar en risk varje gång jag kör för fort. Precis på samma sätt som en person som går runt med gräs i fickan vet att han eller hon tar en risk. När polisen misshandlar människor, ger folk rasistiska tillmälen eller kränker sina egna kollegor pga. kön eller sexualitet är det befogat att ifrågasätta polisens arbete. Men, det är inte befogat att säga ”Fuck polisen” när man bryter mot lagen för ingen annan anledning än sin egen vinnings skull.  

Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma?

Jag läste en artikel med rubriken "Vår generation kommer flippa ur" på aftonbladet.se skriven av två gymnasietjejer: Amanda Ivanovíc och Alice Bratthammar. Amanda och Alice var med vid, vad media valt att kalla, upplopp vid Plusgymnasiet tidigare i vintras. De ville ge sin bild av händelsen och aftonbladet lät de få medialt utrymme.
Tjejernas historia vittnade om en total maktlöshet från deras sida gentemot vuxenvärlden. I artikeln vittnade tjejerna om ungdomar som blivit slagna av polisen, behandlade med pepparspray och om en hjälplöshet som verkade vara total.

Innan det gick så långt att det blev upplopp hade hundratals försök att anmäla det användarkonto som hängde ut ungdomar på Instagram gjorts. Förhoppningen var att kontot skulle stängas ner, men ingenting hände. Situationen eskalerade i ett upprop på Facebook och alla skulle ta sig till skolan där den ungdom man misstänkte för att ha spridit bilder och rykten gick. När flera hundra ungdomar samlas i vredesmod och polisen tillkallas är enligt min mening kaos garanterat. Framförallt när man från polisens sida hanterar ungdomarna på det sätt som tjejerna beskriver i artikeln. Vuxna såg på, sa att det var synd om alla de ungdomar som samlats och polisen tryckte ner femtonåringar på asfalten. Man ifrågasatte ungdomarna i media, istället för att ifrågasätta vuxenvärlden!
I artikeln skriver tjejerna att de hjälpte en tjej som blivit sprayad med pepparspray av vad hon sa var en journalist. De försökte anmäla det inträffade hos en polisman. Polismannen ville inte ta emot anmälan och sa, enligt tjejerna, att det säkert var en polis som råkat missa när han eller hon skulle spraya mot någon som var våldsam. Bara det kan man ifrågasätta, men det som berörde mig mest i texten var tjejerna beskrivning av hur de försökte få tag i vatten. Vatten för att tjejen skulle kunna försöka få bort sprayen från ansiktet. De gick till en restaurang där de inte fick någon hjälp. Tillslut hamnade de på socialkontoret i kvarteret där det fick hjälp. Att de fick hjälp där förvånade tjejerna. Att de blev förvånade över hjälpen får mitt socialarbetarhjärta att vrida sig i kramper. Att de på restaurangen inte ville ge en tjej som fått pepparspray i ögonen vatten får min tro på medmänsklighet att ruttna och dö. Hur tror ni då att det fick ungdomarna att känna sig?

Det finns någonting som kallas för självuppfyllandeprofetia och som är ett sociologiskt begrepp. Begreppet innebär att om man gång på gång blir sedd på ett visst sätt, inpressad i en mall och pådyvlad egenskaper blir man tillslut sådan som man förväntas vara. När media rapporterar om upplopp, sjövilda tonåringar som slår sönder bilar och att polisen säger att de inte längre har läget under kontroll är jag övertygad om att situationen bara förvärras. Jag arbetar själv med ungdomar på HVB-hem och de killar jag arbetar med är inte sällan både utåtagerande, arga och livrädda på samma gång. Mitt viktigaste förhållningsätt att aldrig vara rädd. Jag vägrar att bli rädd, vad som än händer. Genom att inte vara rädd har jag många gånger haft möjlighet att visa ungdomarna jag arbetar med att de faktiskt inte är farliga och därigenom förhindrat deras utagerande. Det är få människor som är farliga av naturen, på många sätt är vi som hundar. Rädda hundar bits. Trygga hundar viftar på svansen.
Jag är övertygad om att genom att polisen kommer med pepparspray, att restaurangägarna vägrade hjälpa tjejerna som bad om hjälp, att media rapporterade om att polisen hade tappat kontrollen fick man situationen att eskalera istället för att kväsa den. Det är inte en svår rebus att lösa.
Vad jag däremot inte kan finna svaret på är var alla goda vuxna var någonstans? Med största sannorlikhet fanns det säkert både fältassistenter och ungdomspoliser på platsen, men vart var alla andra? Föräldrar, lärare och förbipasserande människor med civilkurage? Folk tycks ha varit rädda. Är du rädd för ditt eget barn lilla mamma? Hade jag varit tonårsförälder och misstänkt att min unge var nere och slogs på stan hade jag inte tvekat en sekund på att åka dit och, om det så skulle krävas, släpa mitt barn därifrån! Hade jag varit lärare på skolan hade jag gjort det jag kunnat för att ta tag i de ungdomar som jag kände till. En polis med sköld och hjälm kan inte lugna ett upplopp. En polis med sköld och hjälm kan bara ducka stenar som han eller hon själv provocerar fram. Polisen kan inte uppfostra människor. Det krävs kärlek för att skapa lugn. Inte kravallpoliser.

Istället för att ställa frågan vad det var som fick ungdomarna att bli så arga att de slog sönder bilar och blev nedslagna av polisen frågar man sig hur ungdomar kan vara så gränslösa. Många människor hade behövt skifta nivå för en stund. Tänk dig att du är femton år och någon sprider bilder på din bästa vän via internet, skriver att hon sugit av en kille på McDonalds toalett för en femma och alla tror på det. Vad hade du gjort? Vad hade du gjort om det var din dotter som kom hem och berättade det för dig? Antagligen hade du gjort en anmälan. Om det inte hade hjälpt, vad hade du gjort då? Jag hade garanterat stått med ett baseballträ utanför ryktesspridarens skola redo att svinga. Kanske hade jag gjort det än idag, men eftersom jag idag skulle ha mer att förlora på det än när jag var femton hade jag nog lämnat alla tillhyggen hemma. Jag undrar vad som hänt om vuxenvärlden hade agerat tidigare. Hade upploppen blivit upplopp? Jag vill även ta upp det faktum att ungdomarna faktiskt gjorde något. Jag försvarar varken våld eller att ta lagen i egna händer, men de gjorde något. De accepterade inte att tjejer blir kallade för orrar. De accepterade inte det faktum att man hänger ut varandra på internet. På något sätt får det mig, hur konstigt det än må låta, att tro på att det finns de som fortfarande vågar protestera.

Som ni märker har jag svårt att få ihop alla trådar, för problemet är så oerhört mångbottnat. Det viktigaste att ta med sig av händelsen anser jag vara att vi inte kan vara rädda för våra egna barn. De kanske kastar sten, kallar polisen för fittor och slår sönder rektorns bild, men vi kan inte vara rädda. Vi måste istället fråga oss var, när och hur de blev svikna. Varför provoceras de av polisen, varför är inte polisen en trygghet för dem? Varför blir de förvånade över att få hjälp av socialtanterna och vilken signal sänder alla vuxna som såg på utan att agera? Upploppen utanför Plusgymnasiet var ett symptom på ett sjukt samhälle. Ett samhälle där människor är rädda för varandra.'