Medmänskligt att vittna.

Jag tycker det är underligt att en man kan bli utsatt för synnerligen grov misshandel på ett befolkat torg mitt på dagen, en helgdag, utan att de människor som finns på torget griper in. Naturligtvis vore det dumdristigt att ensam springa fram och försöka avvärja våldet, men tillsammans hade det förmodligen gått att stoppa. Åtmindstonde hade det gått att förhindra att den utsatta mannen skulle komma att ligga i koma, svävande mellan liv och död, fortfarande, veckor efter misshandeln. Jag är medveten om att jag sticker ut hakan och jag förstår med andra ord att människor kan kritisera min typ av funderingar och att man alltid lyfta argument som att man vill skydda sig själv, eller dra upp fallet då en ung man blev misshandlad till döds för att han reagerade på att några kissade i en port, men jag kan inte köpa de argumenten. Iallfall inte när hela stan ska gå runt och vill känna med offret och hans nära, när Kortedalabor ska tända ljus och lägga blommor för att visa sitt medlidande, när tidningarna ska lyfta fram anhöriga som talar ut om vilken oförargerlig person mannen var, och läsarna ska läggahuvudet på sne och sucka.

Jag kanske inte hade reagerat lika starkt om de som såg misshandeln, vilket enligt uppgifter ska ha varit en hel del människor, trädde fram och vittnade. Men det finns inga vittnen. Polisen har gått ut i media och bett vittnen att höra av sig, mannens anhöriga har vädjat, men ingen vill vittna. Tända ljus går bra, lägga ut blommor, vara arg på facebook, men att vittna är en annan femma.

Ja, jag raljerar. Men det upprör mig att det mest deltagande de som såg misshandeln kan göra är att berätta sina vittnesmål för polisen.

Jag funderar på vad är det som gör att medmänskligheten bara sträcker sig så långt att det inte riskerar att bli obekvämt? Vad är det som gör att man blir vittne till en grov misshandel, men låtsas som att man inte sett något?
Kan det handla om rädsla för gärningsmännen, en handfull tonårspojkar som det verkligen har spårat ur för. Finns det fog för räslan? Kanske. Men om vi ska tala om skräck för människor som begått våldsbrott, vad är farligast: att pojkarna släpps utan påföljd för att ingen vittnar och att de därmed varken får vård eller straff för att de nästan slagit ihjäl en annan människa?
Ett stort problem tror jag är den demonisering som bedrivs gentemot männsikor som begått vålds- eller sexualbrott. Jag försvarar aldrig någon som skadat en annan människa, men genom att måla ut förövare som vansinniga monster, psykopater och utom all räddning tror jag att folk i allmänhet är så rädda för dessa galningar att de inte vågar vittna. Möjligen har de senaste årens medialabevakning av kriminellagäng och deras hot mot vittnen också gjort avtryck, men jag har svårt att tänka mig att något kriminelltgäng skull vilja ställa sig bakom ett dåd som detta.

Jag anser att är viktigt för offret och hans närstående att de som misshandlat honom ställs till svars, och det är ännu viktigare att dessa pojkar utreds och bereds den vård som jag är övertygad om att man behöver om man utsätter något för ett så grovt brott som i detta fall.
Medmänsklighet är inte att läsa Aftonbladet eller att ställa ut ett gravljus, medmänsklighet är att våga ställa upp för de som behöver det och att göra det rakryggad, fastän man är rädd.