Vi gick från inga preventiv till fan jävla skit.

Jag har oerhöt svårt att bara låta saker och ting vara, och vara som de är.
När jag har en sårskopa måste jag pilla bort den bara för att se om det läkt under.
Om jag har en finne måste jag bara gå runt och fingra på den hel dagen.
Ingenting kan jag bara låta bero.
En sårskorpa eller finne skapar inte så stora konsekvenser som min oförmåga att låta relationer till andra människor bara vara vad de är.
Jag är lite av en expert på att analysera allt så till den minsta grad.
Alltid kommer jag fram till slutsatsen att allting går åt helvete.
Det resulterar självklart i att det med största sannorlikhet går åt helvete också.
Så varför är jag så oförmögen att hantera mitt eget beteende när jag är så väl medveten om det och har varit det så länge?
För att ingenting kan vara bra.
Inte egentligen.
Jag är lite som en relationell anorektiker.
Och jag är extremt cynisk.
Bitter.
Jag som i övrigt har en så god tro på människor har egentligen ingen tilltro alls i relationer.
Relationer som skulle kunna bli nära och kärleksfulla, men som oftast utmynnar i totaltkaos och jag har ännu en gång bevisat att det aldrig bara kan vara.
Jag vet inte hur mycket bra jag har sumpat genom att betee mig som en paranoid.
Egentligen vill jag bara låta sårskorpan ramla av av sig själv.
Men det är lättare sagt än gjort.