Ibland måste man sparka livet på pungen.

Den här veckan har verkligen inte börjat på ett anjenämnt sätt. Jag skulle mycket väl kunna lägga mig ner och dra en gammal illaluktande filt över mig. Det enda problemet är att jag inte förmår mig att göra det. Mitt i allt kan jag inte låta bli att skratta. Vad jag skrattar åt är osäkert. Kanske att allt kan gå från så jävla bra till nedåtspiral. Inte nog med att egentligen ingenting gått min väg och att jag är pank, det ´har varit en fruktansvärt lång och tråkig start på veckan. Jag har Rumble-spelat mig igenom sammanlagt fem timmars uppsatsseminarier i vetskapen om att det inte är över efter examinationen. Jag har en helvetes massa saker som hänger över mig, men inte den minsta tillstymelse till motivation. Kanske är det för att jag faktiskt kan skita i det jag måste göra. Naturligtvis med konsekvensen att jag kommer att få göra allting senare, men efter 3 års universitetsstudier utan ett enda underkänt kan jag kosta på mig att misslyckas på en tenta. Jag tänker, för på socionomprogrammet tänker vi, där varken tycker eller känner man, att det är något man nästan måste avklara, ett Underkänt. Ett litet jävla U. Jag har inte haft ett icke godkänt resultat sedan matten i åttan.
Kanske måste jag välja. Att vara hemma och sjäkvömka eller sparka livet på pungen.