Möjligheten till ett ickekriminelltliv eller att omöjliggöra kriminellahandlingar?

Jag såg ännu en dokumentär, Skotten i Malmö (svt), som handlar om de mord som ägt rum i Malmö den senaste tiden. Mest uppmärksammat i media har mordet på en 15-åring varit, som under nyårsnatten sköts till döds med flera skott på nära håll. Antagligen har vi läst mycket om mordet för att han var så ung, men kanske också för att han beskrivits som en kille som fått ordning på sitt liv. Ännu har ingen misstänkt gänginsman gripits, och hans vänner åker till hans grav varje fredag.

I dokumentären får poliser, socionomer, ungdomar, sjukvårdspersonal, föräldrar och politiker komma till tals, och det talas mycket om den smärta och sorg det innebär att se unga killar gå runt med vapen, skottsäkravästar eller ,som jag skrev här ovanför, bli mördade. Personalen på akuten har överfallslarm, socinomen säger att hon gett rådet till flera killar att ha på sig skottsäkerväst, Reinfeldt skyller på sossarna och den mördade pojkens mamma visar att hon har på sig sin sons kläder och säger att hon aldrig går ut. Alla vittnar om en situation som skakar deras värld, och som de står handfallna inför. Även polisen verkar vara desperat när de talar om hårdare tag mot kända kriminella och fler vapenbeslag. Polisen har nämligen satt in extra resurser i malmö, och för att betala alla de hotellrum, traktamenten, klädskåp, vapenskåp och hyrbildar detta naturligtvis krävt har man använt 50 miljoner kronor. I de pengarna ingår inte några löner. Det är lika mycket pengar som Malmö Stad behöver för att ge 1000 ungdomar praktikplats.

Där kommer vi åt pudelns kärna. 50 miljoner till polisen, eller 50 miljoner till ungdomarna?

Vad jag vill komma fram till är att det ständigt pratas om hur man ska utforma det polisiära arbetet, för att öka antalet gripande, göra vapenbeslag och komma åt de kriminellaledarna.
Och ja, det är klart att det är en viktig del, men genom att bara hyvla toppen av isberget missar man att tala om källan till problemet. Förklaringsmodeller till varför unga hamnar i kriminalitet och vad som krävs för att hjälpa dem ur finns, och inom ämnet saknas varken kunskap eller forskning. Det som saknas är en jävla massa pengar, öronmärkta till landets alla unga i socioekonomiskt svaga bostadsområden, men så länge Reinfeldt skyller på sossarna och fortsätter att sälja ut välfärden kommer Malmöklimatet sprida sig.
Jag är övertygad om att så länge vi accepterar miljonprojekten och att människor lever i fattigdom kommer vi aldrig bli av med ungdomsbrottsligheten och rekryteringen till kriminellagäng. Att låta de unga komma till tals och ge de sammanhang, ge de unga möjligheter och någon typ av kvitto på att samhället faktiskt bryr sig tror jag är det enda sättet. Man kan beslagta hur många k-pisar som helst, men det kommer hela tiden nya, men att ge en ungdom en sysselsättning, en betydelse och en framtidstro generar i det långa loppet att inte lika många kommer vara intresserade av att äga ett vapen. Det kostar mer. Det är ett hästjobb. Att arbeta med ungdomar, både förebyggande och att hjälpa de ur kriminalitet är inte något man gör med en klackspark, men det kan ge ett ändrat samhällsklimat om man lyckas. Ett samhällklimat där droger, vapen och våld inte hägrar eftersom det finns andra vägar för alla att bli någon.
Avslutningsvis, allting handlar om ekonomi i vårt samhälle idag, men stänger man fritidsgårdar och rustar ner skolan för att istället utrusta malmöpolisen med 50 miljoner i extra resurser så finns de ju, men på fel ställe.
Man satsar inte på möjligheten till ett icke-kriminellt liv av värde, istället satsar man på att omöjliggöra för folk att vara kriminella. Och det är skilda saker enligt mig.