Samboliv ensam

Jag har kommit fram till något som kommer att bli omvälvande. Förhoppningsvis.
Om inte annat så för min egna cynism.
Det började med att jag för första gången på typ ett halvår(!) kollade djungeltrumman.se. Jag inser ganska direkt att jag inte känner till ens en tredjedel av klubbarna. Inte ens ställerna där klubbarna är ringer i några klockor.
Jag insåg att jag har inte varit ute och klubbat på....ja. Jag kan inte ens minnas sist. Om kontiki räknas så var jag där i September. Men innan dess måste det ha varit nef i sommras. Vad som är så skrämmande med det hela är att jag för bara ett par år sedan kände till ungefär varenda klubb i göteborg. Jag var ute jämt. Nu går jag på sin höjd ut och blir full på ett ölställe. Men annars är det hemmafest och fest på skolan.
Jag vill dock poängtera att det är oftare jag sitter hemma en lördag, käkar ris och thaikyckling iklädd raggsockor och mysbrallor framför en film och gärna klämmer en påse chips också under kvällen. Eller så jobbar jag. Eller så är jag på min teater. Men extremt mycket tid spenderas hemma.
Egentligen har jag dispans för om man är singel kan man inte bli stämplad som "jag-har-en-partner-som-jag-alltid-är-hemma-med". Istället riskerar jag väll att förpassas till sällare jaktmarker där jag ungefär kommer äta en chipspåse varje lördag i resten av mitt liv vilket om jag har tur blir flera hundra påsar chips.
Det är fantiskt ganska tragiskt.
Singellivet har väll aldrig varit sådär sprudlande och sensuellt som i sex and the city. Det har väll alltid varit medelmåttigt. Det konstigaste är nog att jag lever mer som om jag hade en parrelation nu, än när jag faktiskt hade en kille.
Nu snackar vi inte ligga runt. Vi snackar klubba, virvla runt, vara fri.
För att inte total såga min nuvarande situation så trivs jag väldigt bra med att vara singel. Det är gött att ha sängen för sig själv, det är underbart att slippa städa för ingen kommer komma hem till en klockan 03:30 och det bästa är att jag slipper klämma in ett förhållande i mitt över späckade schema.
Jag vill dock poängtera att detta inte är skrivet i sten. Don't count me out liksom. Det är allt jag säger.
Hela grejen handlar väll om att jag är fast i en par stereotyp med sunkiga mjukiskläder och ensamt fredagsmys men utan den där special one som väger upp. Det har tillochmed gått så långt att jag säger på jobbet; "Jag kan typ alltid jobba fredagskvällarna för jag gör ändå inget så om någon vill vara ledig är det bara att ringa mig". Och BAM där står hon; 52 år, utflygna ungar, en ganska tråkig man och med tanken att ungdomarna ska väll ut och roa sig kan man tro.
Men med mig är inget skrivet i sten.
Så skit samma om jag är singel eller inte. Det är oväsentligt. Det som spelar roll är att jag måste börja dra på mig partypjucksen lite oftare (jag har iofs inte några partyklackar utan kör sneakers till allt vilket också är en indikation på ålder eller bekvämlighet både fysisk och psykisk, kanske båda) och gå ut och dansa.
Lite granna känna att man lever.
Men nu för tiden verkar jag störa mig på fulla människor, hata ändlösa krogdiskutioner som inte utmynnar i någonting eller gör någon klokare och ojar mig över hur dyrt det har blivit i dörren.
Nej. Dags för Tant Hanna att vika in strumpstickorna och ge plats åt rockstar Hanna som visserligen inte är så uppskattad men dom är fan så mycket roligare än en påse roasted corn och Let's Dance.
Let's dance!