Att slippa vara gullig.

Det är tydligen populärt med program om folk med downs syndrom och andra utvecklingsstörningar. Jätte bra att de får ta plats i samhället, och synas, men allvarligt talat, vilken plats och hur ses dem?
Glada Hudiks teater som visades på SVT startade trenden, men Glada Hudik kan jag ändå acceptera efter som jag tycker att man där faktiskt skildrar människor som på lika villkor jobbar tillsammans i ett projekt och det är projektet som är i fokus. Praktikanterna på 3an däremot. Vad är det?

Meningen är nog att vi ska sitta och småle i skinnsofforna med fötterna nerborrade i ryamattan från IKEA och sörpla kaffe ihop med våra normalstörad familjer och skrocka saker i stil med "kolla på henne, hon är så gullig när hon städar toaletter och försöker ha ett jobb och försöker vika pappret, oj vad gulligt och nu kanske hon säger något tokroligt, men hon förstår ju inte bättre".

Är det att respektera människor olikheter? Är det acceptans? Tror ni det? Nej tack.
Acceptans och respekt är att blir tagen på allvar.

Kanske är det det största problemet för människor med funktionsnedsättningar: att bli tagen på allvar. Att inte bli behandlad som ett barn. Att människor lyssnar oavsett om man har downssyndrom eller bara är allmänt dum i huvudet som jag.

Tänk om man istället kunde skildra de här människorna med respekt. Tänk er det. Att slippa vara gullig borde fan vara en mänskligrättighet.

Förövrigt luktar det sopor i min lägenhet. Men jag myser på det.