När min katt är hungrig älskar hon mig. Någon skrev att man inte är kattens matte, man är kattens personal. Mycket riktigt. När Astrid är hungrig sitter hon som ett plåster på mig. Sitter jag vid datorn, sitter hon vid datorn, ligger jag i sängen, ligger hon i sängen och så vidare, men så fort jag styr stegen mot köket parerar hon mina stora fötter och sätter av i galopp mot köket. När hon nått kylen sätter hon sig och spärrar upp ögonen. Ett gulligt litet jamande och jag måste tala om för henne, mycket pedagogiskt och med bebisröst att "Nej, min lilla prinsessa, man kan inte äta jämt då blir man tjock och är inte bjaaaa...".
Jag är en sån tönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar