Morgonäventyret.

Vad lång förmiddagen blir när man bli väckt av en betongborr klockan 08. Det har redan hänt mycket idag, och jag har kommit till insikt.

Jag blev så stressad av borrandet i trappuppgången att jag hällde morgonkaffet i en termosmugg och lämnade min lägenhet redan innan klockan slagit nio. Promenerade ner till frilufsparken och hälsade på grisarna. Tog även en sväng förbi bokontoret och gjorde det jag är bäst på; vara besvärlig. Men kom inte direkt någon vart med dom så jag tackade så hjärtligt och fortsatte min vandring.
Eftersom postutlämningen lagt ner här i lilla Eriksbo, något som uppmärksammades både på Tv4 nyheterna och i den fantastiska lokal tidskriften Eriksbo Bladet som är uppkopierad på rosa papper och berättar om stickcafeér och hur man sorterar sopor. Vi boende är generellt sett upprörda. Jag såg det hela som en möjlighet att röra på fläsket och promenerade lite bittert ner till Hjällbo där fiskbilen just slagit upp portarna för dagen. Jag önskar jag var en sådan person som hade råd att köpa färsk fisk, speciellt den 24 i månaden. När jag kom till Hjällbo berättade bingolottsförsäljaren för mig att kassaservice inte öppnar fören klockan 10. Det gav mig 25 minuter med min kaffetermos i Hjällbo Centrum. Ägnade tiden åt ett studiebesök som A-lagare och slog mig ner på en bänk. Istället för öl drack jag kaffe. Svart. Starkt. Vidrigt. Coop-kaffe.

Som vanligt var det den snygga killen i postkassan. Som vanligt såg jag ut som fan. Det gör jag alltid när jag hämtar ut paket av honom. Kul.
När jag väl hämtar ut paketet var jag alldeles för lat för att promenera de 15 minuterna hem, istället makade jag mig på bussen. Så lat är jag. Tur att alla är olika, annars hade träningsfreaken inte fått plats varken i Skatås eller på Friskis.
När jag kom hem var bredbandsinstallarerna i full fart med att limma och borra och dra sladdar och greja hemma hos mig. Jag fick, som den sanna tant jag är, börja med att ursäkta att jag inte dammsugit bakom soffan. Där låg både en trasig plastsked och pärlor. Egentligen hade jag väll även velat ursäkta mig själv för att jag hade smutsig tröja, fett hår och var både osminkad och oborstad. Men som den sanna tant jag är försökte jag hålla mig ur vägen.
Snygga var de iallfall. Bredbandsinstallatörerna. Varför kommer det inte sådanda där lönnfeta, skallhåriga, gubbar som det alltid är i filmer och gör jobb i min lägenhet? Varför kommer det bara teasers i form av unga, långa, vältränade, härliga, händiga snubba? Ödets ironi. Eller familjebostäders sätt att ge igen på mig?
En av bredbandskillarna var orolig över min katt. Gulligt. Hon hade fått psykbryt när de drog igång borren. Mindre gulligt. När jag lokaliserat henne efter en stunds oro (läs nära-till-gråten-panik) att hon sprungit ut genom dörren och sedemera var på flykt någonstans i Lärjedalen, ensam, hungrig och livrädd, kunde jag andas ut och njuta av testosteronet sällan lokaliserat i min skitiga etta.

Min insikt är denna: anledningen till att jag ses av det motsatta könet som en ickesexuell varelse handlar varken om kattfoton eller olikfärgade strumpor. Det är helt enkelt det att varenda gång jag konfronteras med heta snubbar ser jag ut som fan.