Cynism.

Jag känner ingen sympati för psykkollapserna i Big Brother. Det är bara vansinnigt att vara med från första början. Ingenstans och någonsin ser jag en anledning till att frivilligt stänga in sig i ett hus med kompletta idioter. Det finns inte ens en karriär efteråt. Möjligen en löpsedelkarriär (praktexempel Linda Rosing). 15 minuter i rampljuset, sen intet. Värt?

Jag tycker det är löjligt att det ruttna plastikoperationsprogrammet som går på tv 11 censurerar / retuscherar bort bröstvårtorna och visar allt annat. Som om bröstvårtor vore mer stötande än resterande av ett par vaggande 80DD pattar.
Eller tjejer som är 17 och ska operara brösten som själv tycker att hon är för ung, men genomför det eftersom mamma betalar och då ska man passa på.

Eller debatt som återigen "tar sitt ansvar som samhällsprogram" och ska prata om skönhetsideal eller vad det nu är och bjuder in Alexandra Nilsson aka Kissie (svergies största bloggerska) och sitter och kastar skit på henne för att hon sprider size zero och jätte bröst ideal. SOM OM hon vorde den första? Det är som att bjuda in en heroinist och hoppa på honom för att knarket flödar över gränserna.

Eller jag, som inte fåt tummen ur. Som inte får något gjort. Som är stressad, och irriterad, och gnäller.... men ändå händer ingenting.
Positivttänkande? Positivttänkane my ass. Jag har varit positiv i flera år nu, vad fan har det gett mig?
Jag är fulare, latare och mer ensamstående än någonsin. Positivttänkande är en bluff.
Cynism kommer man längre på. Jag måste återinföra bitchiness i mitt liv.