Hjärtan i müslin

Vet inte riktigt hur man ska reagera när man inser att det är havrehjärtan i frukostmüslin. Först tycker jag det är gulligt. Sen blir jag arg. Som om kärlekspar har någon slags patent på härliga frukostar. Som om morgonen är öronmärkt för post-its med gulliga meddelande och för tändaljus. När jag nu påbörjat försöket att inte vara ett vrak den första timmen, och då ingår fiberrik frukost, får jag som en kalldusch av grötiga havrehjärtan. Det är sant som jag trott: antingen är man gullig på morgonen eller så är man ett åskmoln. Och morgontrötta människor är ungefär som överviktiga människor: folk anser att vi inte har någon karaktär. Det sista jag behöver är hjärtan. Hjärtan i müslin, jo man tackar. Mina grannar äter nog havrehjärtan. De är precis sådär äckliga som man bara kan vara när man är 25 och nygift. De bakar bröd klockan 06 och står och pussas i dörren. Själv blir det en slät kopp kaffe, om jag har tur, och sen sparkar jag undan veckans skörd av morgontidningarna jag inte hinner läsa för att ta mig ut genom dörren. Hjärtan i müslin, jo man tackar. Ungefär som när jag hade råkat köpa toapapper med kärleksdikter på. Eller ja, dikter och dikter. Det stod saker som "Om jag ler är det för jag tänker på dig". Först fick jag panik. Sen tänker jag att ja, varför inte torka sig där bak med romantiken. Over and out.