Trots att det var fint väder, trots att jag glömt gymkortet, trots att jag glömt nyckeln till hänglåset, trots att jag var sur och trött tog jag mig till gymmer i eftermiddags. Och fy fan vad jag simmade. Jag simmade för kung och fosterland. Jag simmade så jag fick halsbränna. Nog simmade jag konstigt, för det liksom plaskade konstant runt mig konstant. För ett otränat öga hade det kunnat vara fjärilsim, men det kan jag inte. Dessutom fick jag vatten i näsan och munnen, kanske därav halsbrännan. Simteknik är inget jag någonsin fått in, men framåt kommer jag och snabbt går det också. Egentligen borde man alltid simma när man är förbannad på solskenet. Det är lite upproriskt att vara inne i en träningsanläggning när det är 18 grader varmt och vårsol. Är man dessutom irriterad simmar man hundra gånger med målmedvetet. Hata vattnet, älska kaklet var det väll någon som sa? Kände mig som en äkta idrottskvinna, bortsett från min otränade kropp och min taskiga teknik. Sedan körde jag lite vattengympaövningar, som den tant jag är, medans jag tittade ut mot Säveån.
Genom de stora fönstrerna i simhallen såg jag a-laget på andra sidan, vid sitt vindskydd som kommunen i all välmening spikat upp så de ska ha någonstans att sitta när det regnar. Jag kan inte låta bli att tycka att de ser ut att ha det kanska härligt där på andra sidan. De är alltid så många, och glada. Men det får man väll inte tycka. Det är nog inte tillräckligt politist korrekt att säga att de verkar vara ett skönt gäng. Antar att a-lag inte är okej heller. Bara bekymmersryka och en suck, alkoholiserade människor heter det och de är det synd om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar