Missunna mig.

Jag kan bli så fruktansvärt provocerad av människor som är sådär äckligt lyckliga. Det är faktiskt tragiskt att jag kan bli så irriterad på just lyckliga människor. Inte lyckliga i största allmänhet, men ÄCKLIGT lyckliga. Folk som landat ett drömjobb precis efter att de fått en snygg och fräsch lägenhet i stan, hittat vad de tror är sitt livskärlek och dessutom alltid blir bjudna på socialatillställningar där de gör succé. Jag blir inte provocerad bara av att allt det här envisas hända alla utom mig, utan snarare att de älskar det så till den milda grad att de gärna berättar/bloggar/facebookar/vad fan som helst om det. Ja okej. Jag fattar att DU ÄR LYCKLIG. Jag skulle väll kalla mig lycklig eftersom jag är frisk och har tak över huvudet, men i de här människornas mått mätt är jag fan depressiv. Det är där skon klämmer. Egentligen rör det väll sig om ren och skär avundsjuka. För missunnsam skulle jag inte kalla mig, men avundsjuk. Klart som fan att jag hellre glänst på en härlig fest med kärleken i mitt liv vid min sida än suttit hemma med katten i mitt liv och bloggat en ledig fredag. Fast jag tror inte att äckligt lycklig skulle gå särskildt bra ihop med min personlighet. Jag jobbar inte så.