un misérable vendredi.

Jag glömde skriva att det är sådana där inlägg som det jag skrev igår som får föräldrar att rasa över att jag som ung och oerfaren (när det gäller att vara förälder) kan ha en åsikt om barnuppfostran.
Men det var inte det som var det viktiga egentligen.

Idag lånade jag böcker på bilioteket, drar mig ju för att göra sånt eftesom det alltid kostar mig skjortan då jag måste betala alla böter jag alltid har.
Jag lånade två böcker om våldtäkt och en om anorexia. Upplyftande.
Samt hyrde tre filmer (varav en tydligen kommer på teve ikväll, lyckat). Gitarrmongot, Man tänker sitt och The Queen. Så nu är jag föreberedd för en jobbhelg. Eller kanske en helg i störta allmänhet. Det händer ju inte allt för ofta nu för tiden att jag gör något särskild på helgerna. Eller veckorna.
Det är lite som att trampa vatten.
Är i princip ledig till den 19onde och har inte ett skit för mig. Roligt.

Jag var på Mölndalsmuseum idag, dock. Med min familj aka mitt socialaalibi. 70-tals utsällning stod på den brunblommiga tapeten. Jag får sådär ågren ont i hjärtat när jag går runt där.
Varför var jag tvungen att födas i den här jävla konsumtionstiden där alla tänker på sig själva och ingen är egngagerat i något utom sitt jobb, sina pengar eller sin partner? Typ facebooktiden där ingen träffas längre, man är bara tillräckligt social för att kunna säga att man faktiskt träffar folk mellan varven.
Jag skulle kunna tänka mig att springa runt i näbbstövlar och tefatsglasögon och demonstrera och gå på kvinnobokcafé bara för att känna lite engagemang. Lite energi. Det är hemskt hur allt stagnerat och jag kommer på mig själv gång på gång med att tänkla: är det här allt? Är det såhär det ska vara? Är det här livet?
Nog menar de flesta gamla proggare, hippies och radikaler på att de var ganska naiva när de försökte ändra världen. Men fan hellre det än att fortsätta försöka köpa sig lycka.
Over and out denna miserabla fredag.