Tystnaden som uppstår när min vän (en väldigt intelligent sådan men med tillfälligt hjärnsläpp) förväxlar vandrande pinne och undulat är precis den lilla tystnaden som får mig att skämmas över mitt klagande.
Efter en liten födelsedagsmiddag i den nyblivna 25 åringens ära känner jag mig enormt full av positivenergi. Precis vad jag behövde efter den här pissdagen som gått från noll till hunda och tillbaka igen ungefär var femte minut. Det är fan så jag ska skämmas som har mage att sitta och gnälla över mitt liv när jag har alla dessa fantastiska människor omkring mig som är smarta, roliga, varma och ger mig så mycket kärlek genom sin blotta närvaro att jag aldrig kommer kunna betala tillbaka.
Oavsett vad, så älskar jag er och finns alltid här för er och jag vet, att ni alltid finns där för mig.
Så, nu har jag varit emotional så det räcker för resten av det här året.
Kanske var det som Carro sa på tolvslaget; säg hejdå till bitterfittan! Eller så kanske inte. Frågan är om jag inte är lite beroende av att vara bitter och cynisk?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar